Jag blir så provocerad av mitt viljestarka barn! Långt.

Jag har en son som är väldigt viljestark och blir väldigt arg/ledsen. Detta har pågått sedan han var väldigt liten, och jag har verkligen kämpat med honom. Från att ha haft ett bra tålamod med honom har jag nu tappat orken.
Han är snart sex år, och kan vara helt underbar också. Inget problem med mat eller sömn, helt normal i sin utveckling och motorik och i sitt samspel med kompisar.
Han har även två syskon, en sjuåring och en ettåring. (Jämför jag hans utbrott med de hans äldre syskon haft genom åren så är det en extrem skillnad. Syskonet har haft "normala" testperioder", och kan förstås bli arg ibland men inte så här.)
Imorse hade vi en av dessa konflikter, och jag orkar snart inte mer. Kommer beskriva den nu och tagen ur sitt sammanhang kommer den kanske inte verka alls allvarlig men nu har vi ju sådana konflikter många gånger varje dag får ni försöka tänka:

Ok...
Han ville ha ett kex. Jag sa att efter en smörgås kan du få det. Då skulle han ha just en sån smörgås vi inte har. Utbrott, och jag satte honom lugnt i hallen och förklarade att du får ta en sån eller en sån, för vi har inget annat. Eftersom han ville ha det där kexet så tog han en smörgås. Men inget kan ju liksom göras utan att det först ska bråkas i en kvart. När han sedan ätit upp så ville han  ha kex.
Jag förklarade då att han får ett kex, sen blir det inte fler. redan då vet jag att det kommer bli bråk, men även om jag sagt att han får tre kex, så hade han bråkat om det fjärde. Jag vill ju vara konsekvent (vilket jag kämpat med i flera år, men jag ser liksom inte att det hjälper? Han blir lika arg trots min konsekvens, när han inte får som han vill.) och vill då förbereda honom på hur läget ser ut med kexen.
Han får sitt kex, och lillebror får ett också. Lillebror har då en bit smörgås i sin hand, så då vill han ha likadant. En i varje hand blir då viktigt att ha. Lillebror har en rostad smörgås. Jag säger att jag kan göra en rostad smörgås men det tar en liten stund. Han ska då lägga sin kex på bänken, då han tappar den i golvet så den går i två biter. Ingen fara tycker jag den går att äta ändå. Han vill ha en ny men jag tycker att han kan äta den trots att den är "trasig". (Ok, nu kanske många hakar upp sig på att jag "tvingar" honom äta den som legat på golvet, men försök bortse från det jag vill bara nu beskriva hans utbrott som han så ofta får minst tre varje dag.) Då blir han så jättearg och börjar skrika och tar kexbitarna och krossar dem och skriker att nu går den inte att äta utan han måste ha en ny!!!! Sn slänger han dem över diskbänken. Då börjar jag bli arg, tar upp dem i handen och håller fram dem mot honom och säger typ "men varför gjorde du så? Det var ju bara i två bitar och nu har du smulat sönder det helt! Klart du inte får ett nytt när du gör så!" Då blir han ännu argare och slår till min hand så det bara flyger kexbitar. Under det här tiden på några minuter har han också skrikit och gråtit hela tiden.
Jag tar honom till sitt rum, och säger att han får lugna ner sig innan han kommer tillbaka. Att försöka tala med honom, eller krama honom eller vad som helst vet jag är lönlöst i en sån situation. Jagar provat det mesta.
I sitt rum kastar han grejer, sliter sina sängkläder på golvet mm.

Så här arg blir han i stort sett varje gång han inte får som han vill, dessa utbrott har han haft sen han var ca två år, och de går inte över särskilt fort. Kan hålla på i en timme ibland längre.
Vi vill som sagt vara konsekventa, för det säger ju allaatt man ska vara och vi är det så vi är det så mycket det bara går. Vi är inga nej-sägare, men har vi sagt nej så har vi. Typ. Nu har jag snart ingen ork kvar. Vet ju precis när det blir bråk, och också att jag inte kommer kunna undvika det. Försöker välja min strider, och tänka innna jag svarar. Försöker förklara varför han inte kan få det han vill ha, men det hjälper föga. Kramas mycket, talar ofta om att han är världens bästa, hur mycket vi älskar honom osv. För jag älskar honom, och hans syskon, oerhört mycket!! Men nu blir jag så provocerad av honom, och blir så himla arg på honom när det blir så här. jag beter mig illa själv just nu! Skriker, kan bli onödigt hårdhänt och känner mig helsämst. Men orken är slut!
När ska det bli bättre?? Blir de det?
På förskolan funkar han rätt bra, är mest bara busig och hittar på lite "dumheter" men inga utbrott (har haft ett på ett år). Förskolan är van vid barn med diagnoser och har flera med särskilda behov, samt har pratat med föräldrar där de misstänkt något så jag är säker på att de sagt om de trodde något sådant om honom. Så det verkar bara vara hemma han är så här. Även hos mormor när han varit där mycket kan denna sida visa sig. När han är helt "trygg" då antar jag? Men varför? Och VAD ska jag göra? Tänk om jag en dag passerar en gräns för vad man som förälder får göra? Jag vet att man kan söka hjälp, så det jag egentligen vill med denna tråd är att höra om andra som kanske har det likadant. Jag vill liksom bara veta att jag, och han, är normala. Eller åtminstone inte ensamma. Det skulle stärka mig.
För nu är jag slutkörd, och ledsen. han är ju bara liten nu, och jag vill att hans ka ha en underbar barndom. Jag vet att han själv inte vill det här. När vi pratar i lugn och ro vet han inte varför han blir så arg, men han vet att det är "fel".

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-07-10 11:50
Ser att jag skrivit massa slarvfel i texten, och dessa går ju inte att korrigera nu. Var ledsen och upprörd när jag skrev, men det var väldigt skönt att få ösa ur sig!!!