Min tonåring slog mig i helgen.

Efter en vår av turbulens där min 15-åring har betätt sig illa kom nu helgen som satte punkt för mig som mamma. Min tonåring slogs med mig och sin morfar, 72 år, och sparkade hunden.

Bakgrund: jag frågade min 15-åring om han ville spendera helgen med mig hos morfar, på morfars gård, 15-åringen svarade att han ville.

Redan på fredagen ville han att jag skulle skjutsa honom till Garphyttan för han hade lovat att vara med en kompis över helgen, Jag svarade att han hade faktist lovat att vara med mig och morfar. Fredagskvällen löpte på relativt ok.

Lördagsmorgon efter att vi ätit frukost började 15-åringen att klaga på att han mådde illa, att han ville åka hem (till sin pappa som han nyligen flyttat hem till) jag menade på att han lika väl kunde må dåligt här som att åka hem. Ville han kunde han lägga sig på soffan och vila lite. (jag visste att han ljög då, om man mår dålig håller man inte på att bråka).
Han stormar upp på övervåningen och börjar gapa och skrika att han minsann visst skulle åka hem och om jag inte skjutsa honom skulle han gå de 2,5 milen. Skriken tilltar och han börjar att hota mig med att slå in pannbenet och se till att jag inte kommer därifrån utan blåmärken.
Han menar på att jag inte har någonting med honom att göra efter han flyttade till pappan, jag försöker lugna ner honom och resonera med honom, men det går inte, han tar telefonen och skriker att han ska ringa polisen och anmäla mig för kidnappning av honom då jag inte låter honom gå.
Jag försöker prata med honom och reda ut varför han gör så här, men det slutar bara med att han skriker och puttar, kallar mig namn och säger att jag inte är hans mamma längre. Detta pågår i 4 timmar, helt plötsligt lägger han sig ner på soffan och säger att han skiter i detta nu, inom 5 minuter har han somnat och snarkar ljudligt!
Jag har då inte varit med om detta tidigare.
Han sover en stund medans jag lagar till lite lunch och när jag väcker honom senare är han faktist lite trevligare. Jag trodde då att det skulle ordna sig. Resterande tid under kvällen går ganska bra. Relativt.

På söndagen brakar tyvärr helvetet lös.
Vid frukost vill han att jag åker hem med honom, jag säger att helgen slutar på efter middagen, såsom vi hade kommit överens om. Han tar till flykt på övervåningen och återigen börjar gapa och skrika, han hotar återigen att han ska ge mig stryk, kallar mig namn och är helt oresonlig.
Han lägger sig på soffan och tar kuddarna och håller för öronen. Jag tar ifrån han kuddarna och påtalar att det beteendet han uppvisar inte är önskvärt.
Han sätter sig på golvet mellan soffan och väggen och skriker en massa saker, jag sätter mig brevid och försöker lugna ner honom.
När jag lägger min hand på hans axel och säger "jag bryr mig om dig och jag älskar dig" ser jag hur blicken förändras till alldeles svart.
Det som händer sen är för mig helt otroligt, han knuffar upp mig på soffan, får grepp om min hals och skriker att jag inte är hans mamma att jag inte ska ha någonting mer med honom att göra! Jag lyckas putta bort honom med benen, men han släpper inte mig helt.
Vi tumlar runt på golvet innan han trycker ner min nacke mot mina knän medans jag sitter på rumpan, jag fick ta i för allt jag var värd för att han inte skulle bryta nacken av mig.
Här kommer morfar in i bilden, han försöker gå i mellan mig och min 15-åring, det slutar bara med att han vevar till morfar också. Morfar knuffar bort honom och höjer både rösten och handen: Nu jävlar ser du till och lugnar ner dig!! Skriker morfar åt honom. 15-åringen slutar att slåss men lugnar inte ner sig utan fortsätter att gapa och skrika.
Tillslut lugnar han ner sig med löftet att vi åker hem med honom till kl 14 på söndags eftermiddagen.
Innan jag skjutsar hem honom så äter vi lite lunch, jag och morfar försöker då prata om vad konsekvenserna av hans handlande kommer att ha för honom i framtiden nu när han har blivit straffmyndig. Han berättar då att han vet vad som kommer om han gör detta nu.
Pricis innan vi ska åka får jag en känsla att allt inte stämmer, jag känner utanpå hans byxfickor och känner att han har en kartong. Jag tror naturligtvis att det är ett ciggpaket. Döm om vår förvåning när han plockar fram en kompass, gammal och sliten och visar knappt vilket som är norr och inte. Den har han stulit från morfar. När vi konfronterar honom så ljuger han oss rätt upp i ansiktet och påstår att han hade hittat den utomhus. Men kartongen är inte blött bilen på väg till 15-åringens hem övertalar jag honom att ringa till morfar och be om ursäkt. Efter mycket om och men gör han det.
När jag senare kommit hem och min lilla dotter har somnat berättar jag hela historien för sambon och vad som hänt, min sambo inspekterar mig och ser alla begynnande blåmärken och svullnader jag har över hela armarna och ryggen, runt nacken. Jag bestämmer mig då att tonåringen får som han vill.

Med tanke på hans våldsamma beteende han uppvisade och den blicken jag såg i hans ögon och att han upprepade att jag inte var hans mamma länge, att han inte ville att jag skulle ha något mer med honom att göra kommer jag hädanefter inte engagera mig mer i hans liv. Jag kommer nu inte mera finnas med i hans liv.

Kom gärna med kommentarer, tankar eller tips, bespara mig hånanden. Tack

Lotta