Sluta behandla era barn som kungar

Det ligger helt säkert en del i det, men frågan är vad man ska göra när farföräldrarna banzai-skämmer bort ens barn och blir jättesura/lessna om de inte får göra det...

Gärna med argumentet "men jag LEVER kanske inte ens nästa år, varför skulle han INTE få ett Wii och några spel i födelsdagspresent av mig?"

Vi har fajtats en hel del, men man orkar inte göra det varje vecka varje gång.

Och jag vill heller inte helt lägga ner rätten för oss föräldrar att ge vårt barn något gott, eller en leksak, eller en utflykt.

Jag tror inte det är någon större fara i att far och morföräldrar skämmer bort sina barnbarn så länge föräldrarna inte gör det. Visst är det viktigt att sätta gränser och att barn också får lära sig att ta hänsyn till andra människor. Sådant ingår i familjelivet och jag tycker att speciellt när man har flera barn så får barnen lära sig det ganska tidigt.

Personligen tror jag inte faran ligger i att ge barn och ungdomar mycket saker, upplevelser och annat. Jag tror att faran ligger i om man inte samtidigt orkar, vill och kan ge dem verktyg för att utveckla sin empati, förståelse och egen handlingskraft. 

Våra ungdomar är priviligerade, men det har ändå inte gjort dem vare sig otacksamma eller oempatiska. Man måste göra jobbet från två håll, dels förse dem med vad man anser lämpligt materiellt och dels hjälpa dem att bli självständiga och givande. Att de får förutsätter också att de kan ge. Skulle våra ungdomar ha misslyckats med att bli generösa och medmänskliga skulle jag ha ansett vårt föräldraskap som tämligen misslyckat också.

 

Jättebra artikel som känns superaktuell. Jag förstår att uppfostra ett barn är svårt och en av mina största rädslor att att uppfostra ett litet monster (förutom allt annat man är rädd för som gravid=)

Jag håller inte riktigt med. Jag ser i artikeln inte kopplingen mellan hög materiell standard och att barn behandlar omgivningen som betjänter. Det tror jag handlar om andra saker i så fall. Jag tror faktiskt inte heller att barn som inte behöver städa sina rum blir mindre empatiska vuxna. Å andra sidan känner jag heller inte något barn som inte behöver göra det, de som har städhjälp inkluderat. Jag ser heller inte motsättningen mellan att ge sitt barn en ny iPhone och att ge det tid. Att inte ge sitt barn tillräckligt mycket tid är förstås inte bra men det är ju lika dåligt om barnet inte får nya prylar. Sedan tycker jag att det är lite lustigt att i samma korta artikel klämma in att dagens föräldrar ger barn prylar istället för tid samt att föräldrarna ger barnen för mycket uppmärksamhet och leker för mycket med dem.

Varför se det alltid att bara för att barn har en hög materiell standard så är de bortskämda? Måste barn tvingas leka med kottar och stenar för att de inte ska ses som bortskämda. 

Just de här raderna tycker jag var intressanta, liksom dem om att inte våga låta barnen ha tråkigt. Många gånger tycker jag att man, exempelvis här på fl, anses vara en dålig förälder om man inte hela tiden underhåller sina barn. Jag tror att man växer i kreativitet om man har tråkigt ibland och jag anser inte att man som förälder behöver vara lektant. De gånger mina föräldrar lekte med mig kan man räkna på ena handens fingrar. Visst var det ett otroligt uppskattat inslag när det väl hände, men det är inget jag känner som att det saknades i barndomen. Jag tror vuxna gärna får vara just det. Ibland dricker de kaffe med sina vänner och då får  man vara med och lyssna på vuxensamtal om man vill och andra gånger diskar de, varpå man på sin höjd kan vara med och torka disken (men sannolikt väljer att leka istället), man man behöver nog inte ha barnet i händelsernas centrum hela tiden.

"För några generationer sedan var barn måna om att uppträda så att de blev omtyckta av sina föräldrar.­ I dag är i stället många av oss ­föräldrar ängsligt och överdrivet måna om att alltid vara ­älskade och omtyckta av våra barn. Vi styrs mer av våra behov än vad som är bäst för barnen. Det ingår i jobbet som förälder inte bara att villkorslöst älska sina barn utan också att stå ut med att inte alltid vara populär och omtyckt. "