Blyg?

Jag är idag 21 år och lider fortfarande delvis av min blyghet, som har funnits med med hela livet men som utvecklades markant under högstadiet då vuxna i skolan valde att inte acceptera mig för den jag var och tvingade in mig i situationer som jag inte kunde hantera.

Jag har blivit bättre och bättre stegvis, jag reste till Norge helt själv och jobbade som au pair i år, vilket gick bra. Men det känns ändå alltid som att jag inte räcker till. Jag får hela tiden höra att jag måste prata och att det inte är okej att sitta tyst, även fast jag själv hellre observerar och lyssnar/tar in vad de andra säger.

I min utbildning till förskollärare fungerar jag super i barngrupp, där jag är avslappnad och verkligen får med mig barnen och tycker det är jättekul. Men är det endast vuxna och inga barn så blir jag spänd, kan inte titta de i ögonen, och säger inte flaska om jag inte blir tilltalad, då svarar jag givetvis. Men jag är för nervös för att börja prata själv om jag inte känner mig trygg i sällskapet (det är oftast bara 10 dagar jag är ute på praktik så man hinner knappt lära känna personalen, därav min nervositet). Vilket självklart inte ses som acceptabelt.

Jag kan inte göra någonting åt att min blygsel är medfödd fast jag självklart kan arbeta på det, för att få det bättre. Men det är alltid någonting som kommer vara en del av mig, fast jag nu är så sjukt less på att jag inte ens kan föra en konversation utan att darra som ett asplöv.

Tips? :)