När blir det lättare i livet med två barn?
Jag har två barn, födda 09 och 11, det vill säga 3.5år och 1.5år nu. I början var det såklart tufft med allt vad spädbarn innebär men jag tänkte hela tiden att det skulle lätta. Det var lite lättare ett tag men nu känns det som varje dag är en enda kamp med dem. Den lilla river och klättrar i allt, det är helt omöjligt att få något gjort hemma eller bara vara. Den stora är lite åt samma håll samt att de slåss och är på varandra. De är gulliga mot varandra ibland men det är mycket kämpande me ddem. Jag börjar gå ner mig mer och mer. Vi vuxna får aldrig tid att göra nåt själva, den stora somnar 21 och den lilla vaknar 06. Den timmen innan jag som tar morgonen går och lägger mig, handlar mest om att duscha och fixa nödvändiga grejer. Det är att hela tiden aktivera oss, ut på lekplatsen med dem, åka iväg och få tiden att gå. Samtidigt ska mat och sömn passas om det sen inte ska bli kaos med annat. Hemmet är upp och ner. Vi får lite avlastning genom att svärföräldrarna har den stora nån natt då och då, är dock sällan, var tredje vecka kanske. Andra har ju ingenting så jag undrar vad jag har att klaga över.
Jag undrar ni som har barn tätt som vi. Hur gör ni för att orka? Vi försöker ge varandra egentid och hjälpas åt men nu är det bara en ond cirkel. Allt känns så jobbigt att jag förlorar orken att se någon glädje i nåt alls egentligen. Vi vuxna bråkar för jag är hemma hela tiden och maken jobbar och ingen riktigt fattar den andras liv. Jag drar runt hemmet och barnen på dagarna bara för jag måste utan någon glädje. Kvällarna är mest kaos när vi är fyra som ska komma överens. Ge mig lite hopp, lite uppmuntran, vad som helst för just nu känns det som en enda stor miss att skaffa två barn (jag vet man inte får säga så men ta det inte fel, jag älskar mina barn men önskar det kunde varit lite annorlunda)
Barnen leker med varandra mycket mer, de bråkar givetvis men inte alls i samma mån som förut. De är mer på samma nivå nu än förut. Nej, nu rullar allt mest på...
