Känner mig som världens fulaste tjej!

Hej!

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag hatar mig själv!

Jag ser mig själv som ett monster, ett riktigt jävla vidunder! Jag känner mig så vidrigt ful och även tjock så att jag knappt klarar av att gå ut längre.

Jag är 21 år gammal, 163 cm lång och väger 67 kg. Jag VET om att jag inte är jättetjock eller så.. jag vet verkligen det! Men jag kan bara inte rå för hur jag känner. Enligt min omgivning är jag otroligt vacker, därför är det så svårt för mig att prata med mina vänner om det - det skrattar helt enkelt bort det - nästan som att jag inte är tillåten att tycka och känna som jag gör pga. att jag anses vacker.

Jag kan inte se det andra ser.. jag kan verkligen inte det! Jag försöker, så in i bängen men det går inte. Det har gått så långt att jag blir förbannad på min sambo om han skulle säga att jag var vacker, jag anklagar honom för att ljuga och det är verkligen så det känns - som att han ljuger.

Jag kan inte förstå, öht, HUR man kan tycka att jag är vacker? Hur man kan tycka att jag har en vacker kropp? Jag förstår det inte och det känns faktiskt som att alla bara ljuger för mig - jag vill verkligen inte känna så jag vill ju tro på vad folk säger!

De finns de tillfällena då jag känner mig fin, vacker, - som när jag var ute med mina vänner. Men efter en bild där man såg mina - enligt mitt tycke - ENORMA armar så sjönk jag till bottnen.. jag ville bara gå hem!

Är jag ute och får uppmärksamhet av killar/tjejer, om de tittar på mig så mår jag så otroligt dåligt. Det känns verkligen som att de bara tittar på mig för att jag är ful. Är jag med någon då det inträffar frågar jag alltid ''har jag något i ansiktet, ser jag dum ut, varför tittar personerna på mig'' etc. Det slutar alltid med att jag blir gråtfärdig och tittar ner i marken resten av dagen för att undvika andras blickar.

Jag har gått upp 10 kg på ganska kort tid, något som jag nu försöker gå ner. Men problemet är att jag inte hittar balansen.. alltså: Antingen äter jag otroligt dåligt, onyttigheter i massor. Varje dag hela veckan typ och lägger därför på mig. När jag sedan går ner i vikt och når min målvikt så äter jag alldeles för lite och får fobi, ja rent ut sagt, en fobi för mat. Jag tappar helt enkelt kontrollen över mat och kan inte äta balanserat utan det blir antingen eller.

När jag är i en sån, ''fobiperiod'', äter jag otroligt lite. Eller jag tycker det är nog men min Sambo blir orolig. Men jag klarar inte av att äta mer utan att få panikångest. När jag gick ner i vikt för två år sedan slutade det med att jag inte vågade äta en bulle, jag VÅGADE inte trots en viktnedgång på 10 kg.

Nu äter jag runt 800/900 kcal om dagen. Jag vågar inte äta mer, jag vill - men det går inte.

Jag känner mig så maktlös, ensam och som om ingen förstår mig.

Snälla, hjälp mig!