2 åring med ADHD? Eller är han bara jävligt aktiv?!
Snälla snälla snälla! Vet att de är mycke text men jag vet inte vad kan ska göra?! Har en son på snart 2 år och har ett bra tag varit orolig för honom när de gäller hans beteenden. Han är i sig en yberfin kille som på sitt vis bara menar alla väl! Men... Han har en del negativt beteenden. Han slåss, sparkas, puttas, får hysteriutbrott utan dess like, kan aldrig sitta still och koncentrera sig utan är nästan jämnt i ständig rörelse. Att sitta och pyssla, leka eller rita mer än 5 minuter finns inte på världskartan. Utan han han ledsnar. Han är extremt klåfingrig och gillar att pilla på exakt allt han inte får. Kan säga att vårt hem Är i princip barnsäkrast från topp till tå. Då han annars bara tar sönder saker och riskerar att skada sig själv. Och eftersom han inte värkar tycka att de gör ont att göra illa sig så vet man aldrig om de är allvarligt. Utan man måste nästan hålla fast honom och undersöka honom. När de kommer till mat så äter han extremt dåligt. Han petar lite i maten för att sedan springa vidare. På dagis sägs han äta bättre som tur är. När de gäller sömn så har han svårt att sova. Vaknar ca 1-5 ggr för att exempelvis dricka lite vatten leta efter napp Ella bara för att han vill kika runt lite för att sen lägga sig igen. Man måste även "tvinga" honom Till sömns. Vi kan hålla på i timmar för att få honom att komma till ro. Spelar ingen roll vad vi gjort på dagen. Vi kan ha varit på ett Lekland och sprungit järnet men han kommer verkligen inte till ro förens sent sent sent eller efter en massa bråk och stök med mamma och pappa. Han har ett hett temperament och har inte kommit igång med talet mer än få ord. Han gnäller mesta dels av dagarna då vi får svårt att kommunicera. Självklart så har vi vårt språk men ibland vet jag inte vad de är han vill. Känner att jag som mamma är helt slut då vi också har en dotter på 6 månader som jag ständigt måste övervaka då hon inte får lämnas själv för då rikers att åka på en propp. Theo får 99% uppmärksamhet Lilltjejen får den som blir över. Vill inte att de ska vara såhär. De går ut över min mans och mitt förhållande då vi flyr så fort vi får chansen. Låter sjukt för er kanske. Men vi kan inte njuta av att vara föräldrar just nu. De som känns mest jobbigt är att folk har börjat undvika oss. Vet inte om de är pga av att de äe omständligt eller nått annat. Min mor har alltid sagt att nej men han är bara som vilken unge som helst. Men nu har hon erkänt. Han är oerhört aktiv. Svärmor och svärfar passade honom i 3 dygn. Vi fick tillbaka honom med ett aldrig igen 3 dagar! Visserligen känns de skönt att dom kanske förstår mig då jag är hemma med barnen att de är rätt så besvärligt. Men känns ändå riktigt sorligt. Måste även inflika att på utvecklingssamtalet på dagis sa som att dom inte haft så aktivt och krävande barn på länge och att de bara är en tidsfråga innan han klättrat över staketet och drar.. Blev väldigt irriterad och orolig då jag anser att sånt ska verkligen INTE kunna hända. Dom sa att dom hoppades att han lugnar sig över sommarledigheten. Men de vette fan. Han sover knappt på dagtid utan som Max FÅR han bara sova 1 h. Någon som känner igen sig? Vad ska jag göra?!
