Ångrar mitt namnval =(
När jag fick mitt första barn för tre år sedan struntade jag i gamla namnlistor och gick på ett namn som jag inte kände så starkt inför då vi skulle bestämma hennes namn. Man kan verkligen tycka att man har lång tid på sig att bestämma ett barns namn och att det måste vara bestämt med kärlek och hjärta, men det känns som att jag var under hormonrus och inte kunde tänka riktigt klart. På BB var mitt barn ovanligt skrikigt eftersom det hade svalt mycket fostervatten under förlossningen och jag hade en tuff tid med hög feber och mjölkstockning under sex veckor efter förlossningen. Det hjälpte mig inte direkt att tänka klart. Därefter var hennes namn liksom bestämt. Min make och andra nära och kära tyckte att namnet var så gulligt. Vi skickade in alla papper och döpte henne.
Sedan dess ångrar jag att vi inte gav henne ett annat namn. Man kan ju tycka att det "bara är ett namn" men man säger ju det flera gånger om dagen. När vi fick vårt andra barn ville jag verkligen känna för hennes namn. Hon fick det namn jag tycker är vackrast på jorden och det känns helt rätt att ropa på henne, berätta för andra vad hon heter och bara tänka på henne som min lilla ____.
Nu kan man ju tycka att jag ska vara lycklig som fick ett barn till som jag kunde ge ett namn som jag älskar (att jag ska vara lycklig som överhuvudtaget har kunnat få barn, att de är friska osv) men jag funderar mycket och ofta på att jag så gärna skulle ha velat känna detsamma för min första dotters namn. Hoppas att jag inte får påhopp för det här nu men jag känner inte samma närhet till mitt första barn som till mitt andra och jag undrar hur mycket namnvalet spelar in...
Ibland känns det som ett ytligt problem, men kanske finns det fler som känner detsamma som kan dela sina tankar här?