Med bebisspråk menar jag att man med släpande röst pratar med sina barn i ett tonläge man vanligtvis inte använder när man pratar med vuxna. Jag menar nu inte att man pratar "gulligt" med sin bebis utan med ett barn, alltifrån 1 till 12 år gammalt. Ni som svarat "ja" får gärna skriva i tråden och svara på när man slutar prata så med sitt barn.
Nja. På skoj ibland... Ibland så låter jag överpedagogisk, men inte med bebisröst direkt.
Nej
Pratar med dem som med vuxna.
Däremot med mina djur;)
Med ettåringar hänger lite kvar, det har ju sin del i språkutvecklingen 
Vid samtal med tvååringar är det mesta borta.
Nej, men jag får ibland lust att göra det på FL, räknas det?
Inte mer än när jag busar med min stora tjej.. Med lilleman är det emellanåt en lugnare och ljusare röst än annars..
Aldrig! Får för mig att det är onyttigt och att man fördummar dem.
Jag säger ofta till folk i min närhet som kör med "vovve" och andra onödiga uttryck med en kräkfärdig röst åt till min lilla.
Det är inte onyttigt eller fördummar, det är (för små barn!) en del i språkutvecklingen. För de allra yngsta barnen används ett ljusare tonfall (oftast omedvetet, ganska coolt) vilket gör att bebisen snabbt lär sig att det är då man pratar till den och inte till någon annan i rummet. Sedan används många enkla tvåstaviga, repeterande ord just för att de som barnet har enklast att säga först: vo-ve, ma-ma, pi-pi, pa-pa. Barnen kan snabbare producera ord själv och lära sig prata och bli förstådd än om man startar med svårare ord att uttala.
Sedan ska man såklart fasa ut orden till riktiga, men för det lilla barnet har de ett syfte
Nu gick jag tillbaka längre än ts för att få en bakgrund, men för en ett-tvååring finns det fortfarande skäl att fortsätta med bebisspråket, för att sedan tunna ut.
Det ligger i människans natur att ändra sitt språk när man talar med bebisar och mycket små barn.
Jag har sett en film där man gjorde ett experiment med en grupp män som enligt egen utsago aldrig hade hållit i ett barn eller hade några barn i familjen eller vänskapskretsen. De skulle ställa upp i en (påhittad) studie om någonting helt annat. I samma rum som de satt i fanns en kvinna med ett spädbarn. Någonting händer/telefonen ringer eller nåt (jag minns inte) och hon lämpade över bebisen på en av männen och gick. Till en början håller han armarna utsträckta och vet inte vart han ska ta vägen. Han ser helt skräckslagen ut. Det gör de övriga männen också men det dröjer bara ett par minuter innan samtliga män börjar gulla med bebisen och snart pratar de bebisspråk allihopa.
Ingen av dem var väl helt bekväm i situationen men det var fantastiskt intressant att se hur de alla förändrades på bara några minuter, jollrade, gullade, diskuterade och hjälptes åt för att karlen som hade ungen i famnen inte skulle tappa den.