• finskaflikkan

    Hur gör ni med Npf-barn?

    Jag står inte UUUUUUT längre med allt sonen hittar på... Senaste "trenden" är att han tar av sig blöjan i sitt rum bakom en stängd dörr och kissar på sina leksaker.. Och idag för första gången sket han på golvet med flit utan blöja...
    Han har börjat säga att han ska döda mamma... Och har tagit stryptag...
    Tänkte först att barn säger så (inte alla) och dom vet ändå inte va de betyder på samma sätt som vi vuxna.. Men häromdagen satt vi ute på altan och grilla och mös så sitter han på golvet och mosar kryp och så kmr han och hämtar mig och visar krypet och säger, Colin dödat, hahahahha... 
      
    När vi kramades så helt plötsligt som en blixt från klarblå himmel slår han mig med båda händerna rakt på ansiktet och skrattar trots att jag visa jag va ledsen och sa med bestämd röst att så gör man inte... har en hel del rivsår, blåmärken på armar och ben... ibland även en bitmärke eller två...
    Han kan va vidrigt elak mot djuren ibland när han är på detta humöret...

    Enligt utredning har han Atypisk autism och hyperaktivitet... Ev. kan han ha lättare utvecklings störning.... Men jag börjar tveka... Eller är de så för många med Npf barn? Hur gör ni?
    Sitter här och skakar och gråter för jag står inte ut.... Gråter       

  • Svar på tråden Hur gör ni med Npf-barn?
  • Medusan

    Förstår att det måste vara jättejobbigt {#emotions_dlg.flower}

    Avlastning är det första jag tänker på. Om ni inte har det så försök ordna det. Om ni inte har någon anhörig så kanske en stödfamilj kan vara något? Hör av dig till kommunen och fråga.

  • t0va

    Hur gammalt är barnet?

    Avlastning kan vara jättebra men även annan hjälp. Får ni något stöd med honom och hans beteende?

  • Dimisi

    Det låter som att du blir rädd för "ondskan" du tycker dig se i honom. Men tänk på att det är långt kvar innan han blir vuxen. Han är inte färdig än. Han kommer att utvecklas och lära sig massor! Vissa bitar (som vad som gör ont på andra, och gränserna mellan insektsbekämpning och djurplågeri) måste han nog lära sig genom att överskrida gränser och bli inramad - om och om igen. Han har förmodligen inte en intuitiv känsla som kan vägleda honom här än. Istället blir det din inramning som vägleder. Försök att inte bli förskräckt och ta hans hårdhänthet personligt. Var alltid beredd på att slag och bett kan komma när som helst, och fånga upp hans nävar eller mun, så att du kan stoppa beteendet fysiskt snarare än med ord. Det är inte bra varken för din mamma-oro eller hans självkänsla om han hinner få in många slag, bett eller stryptag. Om du är beredd har du chans att bryta tidigare. Jag hoppas att du ska kunna byta ut oron mot stolthet över det slit du gör!

  • jollan

    Jag förstår att du har det kämpigt och kanske inte har så mycket tid att läsa böcker precis, men annars  rekomenderar jag problemskapande av Bo Heljskov Elven.

    Jag vet att det är svårt, men han är INTE ond och han gör det inte "med flit", det är färdigheter som saknas, en hjärna som fungerar annorlunda... Svårt att se i stunden, jag förstår det.

     

  • finskaflikkan

    Han fyller 4år i oktober.
    Har funderat på stödfamilj via familj&individ men vet inte om jag vill lämna bort han en helg i månaden trots att jag VET att de nog gjorde gott för både sonen och oss föräldrar... Men han är så liten än är mina tankar då... Obestämd

    Vi har ju nyligen flyttat från sthlm till Hällefors (byn gud glömde ungefär) men min är härifrån så nån stöd och hjälp har inte hunnits få alls med nånting!
    har första tiden till habilitering den 13augusti och de känns som en evighet dit.

    Har själv en kuratortid nästa vecka på måndag oxå och känner att dagarna sniglar sig fram sååå sakta.         

  • pcalma

    Jag bloggar om hur vi jobbar för att få vardagen att flyta någorlunda, strategier, tydliggörande, kommunikation mm. Har 4 barn varav en med asperger, två med autism, adhd mm.

    www.orkidemamman.blogspot.com

    Läs gärna om du vill. Kanske finns något du kan använda dig av.

    Kram

  • Limja

    Känner väl igen det du beskriver från min egen son. 
    Han fick en atypisk autism-diagnos  i höstas och vi har haft kontakt med habiliteringen i ca 1 år.
    Min son har många mycket aggresiva utbrott, och slår oss och lillebror varje dag. Det är skitjobbigt och man är både arg och ledsen så man bara vill dö emellanåt. Och han säger också till mig ganska ofta att han hatar mig, att jag ska dö och att jag itne ska bo med familjen. Det menar han nog också tror jag.

    Värst är kanske ändå när han visar att han inte bryr sig om att man gör sig illa (och det gör han aldrig) och skrattar det där tillgjorda skrattet.
    Han har andra svårigheter som inte är så lätthanterliga men det är just att han slåss ("inte vet hur han ska uttrycka sig") som varit vårt stora problem i ca tre år. Ju äldre han blir  desto starkare blir han och det är svårt att orka med honom även rent fysiskt.

    Tyvärr så har vi inte fått någon hjälp alls med detta från habiliteringen. De bara konstaterar att det är en ohållbar och oacceptabel situation för oss och att det ska vara  nolltolerans mot våld, speciellt mot lillebror. Men vad fan hjälper det? Det finns ingen konkret hjälp för oss för att komma till rätta med det här. Jag skiter faktiskt i haben nu, jag orkar inte med att de är så puckade.  

    Ledsen att det inte blev så uppmuntrande inlägg direkt, men jag känner med dig och vet hur jobbigt det är. 

Svar på tråden Hur gör ni med Npf-barn?