Känner mig så ensam

Japp, här har du en tvillingsjäl. Känner mig också så förtvivlat ensam och övergiven. Har lämnat en riktigt långt förhållande bakom mig (höll på att gå under själsligt i det, så det var definitivt rätt beslut) och har så smått börjat dejta igen. Hittade min drömman men det gick åt skogen (varken han eller jag var redo för något seriöst) och den smällen har tagit värre än mitt gamla och extremt lååååånga relation (där visste jag ju att känslorna var över).

Är helt totalt hjärtekrossad och känner mig så isolerad, ledsen och ensam att jag nästan får självdestruktiva tankar...Har aldrig känt så tidigare. På ytan är jag ju fullt socialt fungerande med jobb, familj, kollegor och vänner. Dock sitter de flesta av mina vänner hemma med småbarn och det gör det hela så mkt svårare. Jag är den enda utan barn...

Ensamheten är verkligen helt knäckande...fy fan vad den gör ont. Vi är inte skapta för att leva ensamma...

Här är en till! Är 29, har två långa samboförhållanden bakom mig, varit ensam i 2 år nu. Utåt sett är mitt liv fint med bra jobb, ekonomi, vänner osv men inom mig så gråter jag varje dag. Jag hatar att vara ensam, sova ensam osv. Alla vänner är sambo, gifta och har barn och jag blir så ledsen när jag hör om deras semesterplaner, när de pratar om sina barn osv. Jag vill så gärna ha det livet... men jag vill inte nöja mig med någon kille jag snubblar över, jag vill ha det livet med någon som jag är kär i! Men han med stort H är svår att hitta... Särskilt när man inte har några singelvänner att gå ut med. Suck!

Vi är verkligen inte skapta att leva i ensamhet!
Om alla som har sina familjer ändå förstod hur lyckligt lottade de är. Som ensam får man endast korta inblickar av familjelyckan när vi är inbjudna att dela den. De korta stunderna är för mig guld värt.
Men när vännerna går hem för att natta sina barn, eller när man blir "bortglömd" kvar hemma en solig dag för att resten åkt iväg med sina familjer, då är det svårt att alltid hålla modet uppe.
Det känns lite som att man står på standby från livet. Lite på sidan av och kikar in.

Jag vet att en del skulle ge sin högra hand för att få vara ifred en kväll, och då kan jag nästan bli arg och har lust att skrika;  Ser ni inte vad ni har!? Vet att det tänket är orättvist, och att alla har ett behov att vara ensamma också. 

Hur gör ni när ni känner er som ensammast och ledsna? 

Jag känner igen mig. Jag har varit gift men det slutade i sklismässa, inga barn. Jag träffade många olika män men inget blev något seriöst men sedan träffade jag en man jag blev riktigt kär i och jag trodde verkligen på oss. Nu är jag ändå inne på att lämna honom. Jag är 35 + och har ingen familj, ingen man och barn....jag känner att jag misslyckats totalt med mitt liv och det jag drömde om känns nu som en utopi. Jag tror att jag förblir utan (biologiska) barn och i bästa fall kan jag hitta en man att dela livet med. Men jag har mist hoppet även om det för det verkar ju omöjligt att hitta någon att dela livet med.

Här har du en till som känner likdant, så du är absolut inte ensam! Jag lever dock i ett förhållande sen några år tillbaka, men har längtat efter barn och familj så länge jag kan minnas. Precis som du så kommer tårarna av hopplöshet ofta. Och det känns som att man aldrig kommer få det där man drömmer om. Man är livrädd för att bli ensam och aldrig få någon egen familj. Jag försöker leva på hoppet och försöker att tänka att en dag är det min tur. Tyvärr är det inte mycket som hjälper mot barnlängtan. Jag har försökt sysselsätta mig med både det ena och det andra, men tankarna smyger sig in oavsett. Vissa dagar är för jävliga och jag vill knappt kliva ur sängen, medans vissa dagar känns det lite lättare... Jag tror att man måste sluta tänka på det så mycket, saker brukar ju hända när man minst anar det. Men hur lätt är det när man knappt kan tänka på något annat?!