Utveckla relationen till bonusbarnen?

Har levt några år i en bonusfamilj där jag och min partner har barn från respektive tidigare relationer men inga gemensamma barn. Min partners barn, tonåringar, bor varannan vecka med oss och mina barn bor "heltid" med oss. Vuxenrelationen är innerlig och kärleksfull, det har funnits svårigheter men på det hela taget fortsätter relationen fördjupas och utvecklas på ett fint sätt. Jag är oerhört tacksam och glad över det vi har och fortsatt nyfiken på vår gemensamma framtid. Tyvärr finns det något som ibland gnager i mig, det handlar om kontakten mellan mig och bonusbarnen. Jag skulle gärna se att vi utvecklar vår kontakt och våra relationer mer. Bonusbarnen har två engagerade föräldrar som samarbetar bra så kanske behövs det inte någon ytterligare vuxen i deras tillvaro och dessutom är ungdomarna i en ålder då deras intressen kan vara på annat håll.

Trots att jag uppfattar mig vara relativt reflekterande och klok så har jag svårt att komma vidare med hur jag kan utveckla relationerna till bonusbarnen. Jag blir påverkad känslomässigt, sårbar, reagerar med allt från förbjuden frustration/irritation till besvikelse. Bonusbarnen relaterar sällan eller aldrig till mig, de är oftast en ganska torftig kontakt där det mesta handlar om informationsutbyte och de försök jag gör till samtal etc oftast ebbar ut. Lättare är kontakten då deras förälder inte är hemma utan bara jag och de eller/och mina barn. Jag tar åt mig och undrar hur hantera läget. Är det bara att avvakta och finnas där eller ännu mera aktivt försöka närma mig?  Min partner tycker att jag är otålig och att jag förhastar mig, och anser att jag skall fortsätta ha tillit till processen, ha perspektiv. Min partner menar att barnen gillar mig och att jag har lätt i kontakten men jag blir ibland osäker på detta. Mina känslor för dem har inte utvecklats så mycket, kanske beror det på just kontakten. Jag brukar ha lätt att knyta relationer men i detta blir jag allt mer rådvill.... Saknar jag perspektiv? Vad säger ni som har erfarenhet om dilemmat? I grunden förstår jag att att en så här pass kort berättelse mest öppnar upp för nya frågor men kanske finns det någon läsare som också har svar eller som vill fortsätta funderingarna utifrån sin horisont, i så fall är jag mycket tacksam.