Har du träffat rätt person men vid fel tidpunkt?

Japp för 14 år sen och nej det blev inte vi igen...Jag var för feg för att bryta helt med mitt nu x...Ung och dum..Dock har vi en dotter tillsamans och mina känslor är lika starka nu som då

ja, och vi kommer nog alltid att vara lite smygkära i varandra. men nu är han nybliven pappa och tillsammans med en fantastisk tjej och jag väntar mitt första barn med mitt livs stora kärlek. det kommer aldrig att hända något mer mellan oss, än det som hände där när jag tog studenten för 12 år sedan. vi är vänner idag. men visst, det händer att jag undrar vad som skulle ha kunnat hända om det blivit "vi" då,

Ja, precis nu. Fast på ett annat sätt. Träffat en själsfrände, helt utan förvarning. Är tillsammans med en man sedan 12 år och har två barn... Min hjärna och mitt hjärta går på högvarv. Bryta upp? Stanna kvar? Gaaaaah!!

Jag har varit med om det där klicket. Vid helt fel tidpunkt, han upptagen och jag inte klar med skola. Flyttade till annan ort och pluggade.

Två år efter klicket tar han upp kontakten igen och säger då vad han kände när vi träffades men inte vågade då. Alla gamla känslor kom direkt tillbaka och jag flyttade hem igen. Allt var bara rätt på en gång och vi hade inte ens en dejtperiod, det skulle ju liksom vara vi.

Nu har vi varit tillsammans i 7 år, gifta i 1 och väntar vårt första barn i september :)

Två år låter sjukt men såhär i efterhand är jag så lycklig att det blev när det blev. Vem vet om det funkat lika bra annars?

Tycker ni är kloka som inte rusar in i något om det känns som fel period i era liv. Kanske hittar ni tillbaka senare eller kanske klickar det med någon annan.

Hopp finns det alltid och kärleken är alltid värd att våga satsa på! Kram och lycka till!

Har haft ca ett år i den situationen, bara det att vi är båda gifta...ohållbart. man måste välja

Jag har valt satsa på min man efter mycket om och men och får se hur det går.

jag upplever det, vi har dock varit tillsammans ca 2 år nu. världens finaste man är han men redan efter ett halvår började vi få problem. vi visste inte då vad som egentligen var problemet för vi passaså perfekt i hop men nu vet vi att det beror på våra tidigare svåra relationer som är oläkta. det är jättesvårt och sorgligt och vi funderar båda 2 på att gå ifrån varandra för det är för jobbigt, vi har liksom trasslat in varandra båda 2 i tidigare svåra upplevelser. jag hoppas så att det kan lösas men vet inte...    

Det hände mig för ungefär 10 år sedan. Han är min bäste vän nu, men kommer alltid att vara "the one that got away".

Träffade själsfrände under studietiden, vi var båda upptagna. Allt stämde, vi var och är kusligt lika.

Hamnade nästan i säng på hans födelsedag men ingen av oss ville behandla våra dåvarande så, och vi skildes under tårar. Har sedan haft fler relationer och även gift oss på varsitt håll. Träffats med flera år emellan. Vi kan inte släppa kontakten men vågar inte ta upp den riktigt heller.

Fast jag är lyckligt gift med barn så vågar jag inte träffa honom själv, så elektriskt är det.
Men vi är båda förnuftiga så det har aldrig hänt något jag inte kan stå för och det ska inte hända något på grund av det heller. Om vi inte båda blir singel pga dödsfall på gamla dar, då kanske jag tar en chans.

He is the one that got away.

Ja. Han lämnade mig för att han inte kommit över sitt ex, så jag var säkerligen inte lika rätt för honom som han var för mig. Fuck.

Kom väldigt bra överens med en kille som jag jobbade med för ett par år sedan. Efter en förfest på jobbet så var vi några som gick ut, han ville att vi skulle gå ut en sväng för att kunna prata. Extremt högljutt på det stället vi befann oss på. Hursom, vi gick ut mitt i snöyran, han ser mig djupt i ögonen och säger "jag tycker att du är bra". Men vadå? tänker jag. Jag tycker också att DU är bra säger jag till honom. Efter det blir vi tysta och går tillbaka in på stället.

Blev lite märklig stämning mellan oss på måndagen, jag hade funderat en del under helgen på vad vi båda hade sagt. Hade som inte tidigare "känt" något sånt för honom. Jag var i ett förhållande med ett barn och han var gift, ett barn. Såg honom som en trevlig kollega som var väldigt lätt att prata om allt möjligt med.

Hursom, brukade få lift med honom efter jobbet och det är lite tryckt stämning i bilen. Pratar bara om jobbsaker men till slut tar någon av oss upp det som vi båda sa på helgen och han kände som mig, att han såg mig som en trevlig kollega som det var lätt att prata om allt möjligt med men inget mer.

Ju längre tiden gick desto mer insåg jag vad det var för känslor jag verkligen hade för honom och vad han hade för mig. Inte såna som man ska ha för någon annan när man redan befinner sig i en relation med någon annan.

Han är den som kom undan om man ska ta det på svenska. Hur det gick för oss till slut var att jag ville satsa på oss men på rätt sätt. Hade det inte bra med min dåvarande och det höll även min dåvarande med om så vi gick skilda vägar. Dessvärre så var det tydligen inte lika enkelt för min kollega att bryta upp från sitt äktenskap, trots att det var något som han velat göra redan innan det var några känslor mellan han och mig.

Jag sa till honom att det är upp till dig hur du vill leva ditt liv. Jag har insett att jag inte har det bra i min relation och väljer att bryta för att få ett bättre liv. Om du kommer att vara delaktig i det eller inte är inget som jag kan råda över.

Han är fortfarande tillsammans med henne idag och jag har haft en ny relation i drygt tre år och sambo sedan två år.

Har träffat den killen ute två gånger efter att vi bröt kontakten (ansåg att det inte var ok mot våra respektive att kontakta varandra privat utan bara prata under arbetstid, och då finns det inte så mycket privat tid direkt utan det fanns ju kollegor kring oss hela tiden).

Brände en skiva till honom och gjorde en likadan som jag själv har kvar och lyssnar på ibland. Känns lite i hjärtat om man oväntat hör någon av dem låtarna på radion eller på tv/film/serie..

Undrar ofta hur det hade blivit om vi båda hade varit singlar när vi mötts första gången..

2006 hade jag just flyttat till Stockholm och var hem till Åland över helgen för att fira en kompis födelsedag. Va på riktigt bra humör och vi for till krogen. 
Under kvällen sätter det sig en kille vid vårt bord och det klickar direkt =). Slutar med att han kommer med hem. Morgonen efter fick jag be honom gå då jag sku tillbaka till Stockholm, men vi bytte nummer med varandra.
Han jobbade med en av mina kompisar så han hade frågat ut henne om mig. Vi skickade lite mess med varandra, men det rann ut lite i sanden.
Han har funnits i mina tankar till och från. Funderat på vad som skulle ha kunnat hända om vi vågade ta steget.
Han har hört av sig lite nu och då på både fb och mess. I fjol blev det tätare kontakt och han ville ta en fika, men han kom inte till skott och bestämde vilken dag så till slut bestämde jag när vi skulle göra det =).
Vad jag var nervös för att träffa honom igen, men det behövde jag inte va! Kändes hur rätt som helst.
Nu har han flyttat in och vi har till och med förlovat oss. 

Lycka till och tänk på om det är meningen så händer det! 

Ja. För tio år sen träffade jag en kille (B)via nätet, supertrevlig, ville komma och fika (60 mil!!!) och jag fattade inte förrän han klev in att han var intresserad. Kände klicket, men som den 'fina (läs dumma) flickan jag var så höll jag kvar vid den jag var relativt nykär i även om tvekan infann sig, men man 'gör' ju inte så.

När jag sen insåg (efter 3 månaders samboskap) att han inte alls var kärleken i mitt liv, pga flera orsaker, så letade jag egen lgh, flyttade och bodde där ett år, sen flyttade vi 'hem' igen och då hade B hittat en annan. Vi har dock alltid haft kontakt, mer eller mindre med varandra och inte sagt mer om våra känslor än att vi tänker på varandra.

B gjorde efter ett antal stormiga år slut och ringde, då ville jag att han skulle vara singel och hitta tillbaka till sig själv för jag var inte beredd eller redo att riskera att han eg fortfarande var kär i sitt ex som jag vet att han älskade otroligt mycket trots hennes beteende. Jag träffade också vid tillfället en man på dejtstadiet eftersom mannen var velig som fasen, ville göra klart det först. 
B hittade en kk, jag blev lite besviken men inget att göra. Han gjorde slut med kk;n när hon ville mer och hörde av sig igen, vi pratade lite löst om att träffas (avstånd mellan oss, men dock 'bara' 14 mil denna gång), kk;n ringde och sa att hon var gravid, jag backade och ville att han skulle reda ut den situationen, dels för att jag visste att han aldrig ville ha barn och jag var inte helt klar då över om jag ville ha fler eller inte och dels pga en gravid kvinna är sårbar redan och jag ville inte sitta i sitsen med en kvinna som ringer och kräver medverkande i en graviditet och ett barn, jag var inte redo för den 'störningen' i mitt liv då.

Han tolkade det (tror jag) som en totaldiss från mitt håll och gjorde ett försök med henne, han har ett barn sen tidigare som han känner att han övergivit genom att inte bo nära barnet och barnets mamma vilket även var en anledning till att han försökte.

Vi höll ändå kontakten och jag började dejta en annan kille som jag trodde var rätt men jag var inte den killens rätta så efter 1 år lite drygt (april 2011) gjorde vi slut och i vanlig ordning ringde jag och var ledsen hos B, vi har alltid varit varandras stöd vid svårigheter i livet.
När barnet var 1½ år separerade de, (vet inte exakt när det blev bestämt) men i september flyttade hon, jag fick veta det i augusti när han frågad om jag ville hälsa på. Eftersom vi just då hade en sporadisk kontakt så hade jag ingen aning utan trodde han menade hem till DEM. Men, hans a att nej, vi har gjort slut, hon ska flytta. Så, efter att ha tänkt om det är ok att så snart efter deras separation träffa honom (mina känslor fanns till viss del kvar, undanträngda men jag hade ingen aning om vad han kände) eftersom jag lärt känna hans tjej (ex) men kom fram till att nej nu fan har jag väntat länge nog, nu VILL jag ha reda på om något finns där, eller snarare, vilket var som jag trodde, inse att det vi kände faktiskt var mer syskonskap än man/kvinna kärlek, med tanke på att ingen av oss tagit steget tidigare, jag menar, om man verkligen älskar varandra gör man det eller hur?

Summan av kardemumman är att vi idag lever tillsammans och är förlovade, ska gifta oss när vi enats om datum och utförande

Idag när vi har pratat om det säger vi båda att det var bra att vi väntat, ingen av oss var redo tidigare då vi lyckades vara singlar samtidigt. Jag var def inte redo för hans 'godhet' utan hade kört över honom = tappat respekten och då hade vi inte varit ihop idag. Jag var också tvungen att vara på det klara med att jag inga fler barn vill ha för att helt och fullt kunna leva med honom utan att känna bitterhet för att han inga vill ha
Och han var tvungen att inse att han måste säga ifrån och tala om vad han vill, annars blir han överkörd.
Förvisso har han svårt för det än idag, men jag är så 'snäll' och jag känner honom så väl så jag känner när han är obekväm med något

Detta blev superlångt, men jag ville ge dig hopp om att det KAN bli ni, när tiden är rätt, även om det kommer en och annan person emellan.

jag tycker att du skall träffa den här mannen.  Oftast har man en föreställning om hur det ska vara. Man har också ett bagage, att släpa på .Bränt barn skyr elden heter det ju. Även om det varar i ett år ,två år eller längre , så har varje relation någonting  positivt  man lär sig utav.  Ofta är det så, att den man möter inte motsvarade en idealbild, det var till och med bättre. Man kompletterar den andre.  Låt inte det gamla stå i  vägen