Är 27 år och aldrig haft ett jobb, misslyckad människa

Finns många i den åldern som nästan aldrig arbetat, bara se hur många äldre det är på universitetet, så att gå ut där när man är 31 är fullständigt normalt. Klarar du av universitetet så har du nog inget att oroa dig över.

Oroa dig inte för framtiden, utan lev i nuet.

Om jag inte minns helt fel ska det finnas speciella skolor för dom med aspergers.

Sen får du fokusera på sådant folk med aspergers är bra på,  och som du själv säger är du bra på det teoretiska, det blir enklare för dig om du satsar på en utbildning som är teoretisk och där det sociala är en mindre relavant faktor.

 

Ååh , jag känner precis som du... Mått dåligt sen 10års åldern... Nu 27 och jobblös!! Haft nåt enstaka jobb på inringning inom äldrevården, men fått sluta Varje gång:(( jag fixar inte alla blickar från personal, osv... Tala i grupp, vara i grupp, är inget för mig, !! Jag skulle nog kanske passa på ett jobb där jag sitter själv , möjligen receptionist Eller nåt, kanske ... Men jag har en lååååång väg dit! Men om varken du eller din familj tror att du har Aspergers ,, så be om ett Andra utlåtande från en annan läkare, eller säg till dej du har att du tror han diagnosticerat dig fel... Styrka till dej !!

Men finns det inte möjlighet att tjäna lite pengar på sådant där man jobba hemifrån och inte behöver ha jättemycket social kontakt? Jag tänker typ författare, hemsideprogrammare, korrläsare, översättare, vissa typer av hantverkare etc.

Hur är det med telefoner? Skulle du klara av att jobba med telefonsupport hemifrån? Telesex?

Tidningsutdelare är en sån där grej man inte behöver någon erfarenhet av (och därför vanligt som sommarjobb), och dessutom jobbar man oftast bara några timmar, tidigt på morgonen när det inte så mycket folk ute. Det kan vara en första sak att få lite arbetslivserfarenhet med.

Jag blir klar med universitetet när jag är 34-35 eftersom jag valt fel linje tidigare, börjat om och krånglat runt rent allmänt. Har bara haft jobb som jag fått via släktingar, jobbar dock lite ideellt. Det är ändå inget som jag tycker känns så hemskt nu, men kanske är jag för positiv och känner mig för ung. Du är i alla fall inte ensam =) Jag tycker också att stora grupper är jätteobbigt men håller mig till den lilla grupp av folk jag känner i klassen och då går det oftast bra förutom då alla är sjuka, då blir det jobbigt. Jag ska ha praktik nästa termin och är extremt nervös inför den. Jag misslyckades på praktikdelen på min förra utbildning eftersom jag var rädd för min handledare och hade otur med att utrustning jag behövde använda gick sönder (inte mitt fel).

Är 29 och har aldrig haft ett fast jobb. Känner mig totalt värdelös pga det. Jobbat och jobbar gör jag inom äldreomsorgen....men aldrig fast

Vad jag känner med er.
Jag är en tjej på 28 år som jobbat sen jag var 15 år,har alltid älskat att jobba och har haft flera olika yrken och arbetsplatser.Dock fick jag jobbig panikångest för 6 månader sen och jag har kämpat med den så att det inte blir deprission eller att jag blir folkskygg.
Jag har plötsligt börjat få svårt för samlingar,möten,för mycket folk.
Jag kämpar med sånt varje dag för att bli bättre.

Jag lider med er och se er aldrig som värdelösa för det är ni inte.Ni är kämpare som inte ger upp,som faktiskt har drömmar,som försöker.Glöm aldrig det.Värdelösa är ni aldrig.Jag hoppas allt ordnar sig snart eller att ni får ett bra liv.Fortsätt sök stöd hos varandra,pratade med människor som har det likadant.
Jag gör det,och det får mig att må bättre.
Sköt om er.        

Du ska inte känna det så du kan få lönebidrag om du får ett jobb sen ska du känna efter hur mycket du klarar för oftas bränner man ut sig när man har detta. Så då får du vi tar ett exp jobbar 50 så får du aktivitetersättning 50.
Så prata med arbetsförmedlingen och tala om detta. lycka till med studierna. 

Det är faktiskt tur på sätt och vis att du har diagnosen Asperger. Du har rätt till speciella insatser för arbetslivsintroduktion. Hör med både Vuxenhabilitering och arbetsförmedling.

Men försök inte få bort diagnosen, även om du är tveksam, eftersom du kan få mycket hjälp och slippa leva på bidrag. För det låter på det du beskriver som om du har en massa förmågor, men även stora sociala svårigheter, och dom behöver du hjälp med.

Du, jag känner igen mig väldigt mycket. Visserligen gick jag ut gymnasiet, men efter det har jag bara varit föräldralös, för deprimerad för att jobba (blev försörjd av min man), och studerat. Och nu 3:e året in på min utbildning blev jag sjukskriven för stress och beslutade mig för att ta ett studieuppehåll.

Problemet var bara att skaffa jobb nu under studieuppehållet. Jag är också 27 år och har ALDRIG haft ett jobb. Har sökt sommarjobb varje sommar men inte ens fått gå på intervju.
Jag har också bara levt på bidrag. Men idag fick jag ett jobb. Jag sökte det förra veckan, fick ett mail om intervju igår och fick jobbet idag. Jag trodde jag var dömd att leva på socialbidrag hela hösten, att ingen någonsin skulle vilja ha mig.

Det är inte värsta höjdarjobbet, det är ett väldigt enkelt och monotont jobb. Men jag kan tjäna 16 000-25 000 i månaden (beroende på hur effektiv och duktig man blir), och det duger för mig!

Social fobi går också att komma över. Jag led av det jag med, men nu är har väldigt lätt för att ta kontakt med folk (bad till och med en helt okänd kille på en parkeringsplats om han bodde i området, och om vi i så fall skulle få kunna låna hans toalett eftersom min son blev akut-nödig )

Så det är inte omöjligt. Kämpa på!

Har så klart inte varit föräldralös, utan föräldraLEDIG *asg*

Jag har varit arbetslös i hela mitt liv. Är nu 40 år. Detta till trots att jag har en civilekonomexamen.

Hej!
Jag är 42 år och har aldrig haft ett jobb. Söker cirka 10 jobb om dagen men får bara höra att jag inte har någon kompetens, erfarenhet eller ens utbildning.
Mvh
Orvar

Känner också igen mig, trodde själv jag hade Asperger men nej det hade jag inte...säger som en annan i tråden diagnosen kanske gör så du får bättre hjälp...jag har heller inget jobb, har fått höra jag är kompetent och jobbar bra men det funkar inte pga den sociala biten. Blir helt utmattad av social kontakt. Är så trött på deras skitsnackande bland annat. Tycker att de flesta är idioter och de tycker säkert samma om mig. Är några år äldre än dig och jag hade gärna varit 27 igen, då hade jag också studerat. Till något lämpligt ensamjobb. Du kommer bli 35 vart vill du vara då? I samma sits eller utbildad. Eller kanske nåt där du kan ha eget?

Jag känner igen mig. Jag tror att jag har svårigheter inom Aspergerspektrat. Klarar inte av många kontakter. Det är som en glasvägg mellan mig och många människor, och det gör mig så ledsen. Blir fullständigt utmattad av att arbeta och all ledig tid nästan går åt till återhämtning.

Barnen blir lidande när jag är så trött.

Har aldrig varit omtyckt på jobbet, utom av några stycken arbetskamrater som jag kunnat ha en närmare relation med.

Jag sjäms så för mina svårigheter, och svårigheyera hindrar mig från att byta jobb. Det är lite skönt att läsa att det finns fler med likartade svårigheter. Ta hand om er, alla!

Vad glad jag blev att se ditt inlägg och alla som skrivit för jag får hela tiden höra hur "ovanligt fall" jag är. Jag är 26 år och har aldrig varit anställd. Feriejobb när jag gick i skola och var deprimerad och nedgången med posttraumatiskt stress minns jag knappt. Allt från tonåren och upp över halva ungdomen är bortträngd tid i mitt liv. Jag har studerat och hanterat min sociala fobi. Tagit lång tid att bli bekväm i grupp och det sticker fortfarande till med obehag i början när jag möter en ny grupp. Jag tog ett läskigt år med drama och stod på scenen mycket och tvingades jobba i grupp och efter det har jag inte alls samma rädsla för grupper längre. Tål inte heller skitsnack och har inga problem att visa när någon beter sig fel. Jag var mobbad hela skoltiden och är säker på att det fick mig insluten. Det plus en uppväxt i våld. Jag får inga mer pengar av Arbetsförmedlingen och har bestämt att jag skiter i vad jag tror att jag inte klarar eller kommer gilla, jag tar emot ett jobb, går på intervju, och växer! Det är aldrig försent att växa till en person man är stolt över. Jag är glad att jag undvek psykiatrin och piller tidigt och insåg att det inte var någon hjälp, har mått mycket bättre att slippa höra mina diagnoser de gissar fram. Jag tror inte du har några grova problem din familj känner dig bättre än någon läkare. Försök fokusera på allt du gillar. Och ge dig en chans att göra allt som skrämmer dig, för du vet inte vad du kommer älska eller var du hamnar det vet ingen, våga gå utanför komfort-zonen och se dig växa som människa. Tack för inläggen alla. Jag känner mig så mycket lugnare när jag vet att vi är ett helt gäng som känner liknande! Låt oss stärkas av varandra.

Känner också igen mig. Är 26 och har bara haft korta sommarjobb några få gånger. Har ingen riktig utbildning heller pga. psykisk ohälsa. Känner mig så misslyckad som sitter hemma och inte klarar av att göra nåt när alla andra (känns det som) har högskoleutbildning, jobb och rika sociala liv. Har nästan inga vänner heller, har bara lite kontakt med några få men träffar dem aldrig. Känner mig så ensam samtidigt som jag inte klarar av att påbörja aktiviteter för att träffa nån.

Känner också igen mig. Är 26 och har bara haft korta sommarjobb några få gånger. Har ingen riktig utbildning heller pga. psykisk ohälsa. Känner mig så misslyckad som sitter hemma och inte klarar av att göra nåt när alla andra (känns det som) har högskoleutbildning, jobb och rika sociala liv. Har nästan inga vänner heller, har bara lite kontakt med några få men träffar dem aldrig. Känner mig så ensam samtidigt som jag inte klarar av att påbörja aktiviteter för att träffa nån.