Orolig för mitt barn

Under min uppväxt har min pappa aldrig funnits med i bilden riktigt. Vi träffade honom max 2 gånger per år och då i början 2 timmar varje gång eftersom vi bodde 30 mil från varandra och han hade en ny familj där den nya frun var svart i ögonen av svartsjuka när det gällde oss. I vuxen ålder har jag frågat honom flera gånger varför det blivit som det blivit vilket lett till en del olika svar som att han jobbade så mycket, min mamma tillät honom inte att varken prata eller träffa oss, att allt han hörde var att vi mådde bra när han ringde. Nu har man haft flera diskussioner mer honom och han har slängt ur sig en hel del skit som man inte bör göra som förälder till sitt barn. Det kan ha både sexuella antydan eller något bara rent av elakt. Många gånger har man trott att diskussionerna varit bra och att de ska leda till något bättre men när man träffat honom en gång efter så har han bettet sig lika dåligt som innan och det är precis som att han glömt av vad vi pratat om. Jag och mina syskon har haft det rent ut sagt som skit när vi varit i närheten av honom, och visst, det har funnits fina stunder som jag aldrig kommer glömma. 
Det jag känner nu är väl mer att trots alla diskussioner som är väldigt invecklade givetvis så leder det inte till något och jag känner att ju mer jag skriver desto mindre förstår han vad jag menar och utgår från sin egen barndom. Han och hans nya sambo påstår därmed att jag skyller ifrån mig mycket när det gäller min barndom om varför han inte varit där och att det är något som jag själv borde söka hjälp för. Jag sa senare till honom att jag tycker inte att han tillför något till mitt liv eftersom han aldrig funnits där och jag vill inte ha någon kontakt med honom nu heller utan ser hellre ett liv utan honom då jag inte vill att han ska träffa sitt barnbarn utan att mitt barn får besluta om det i äldre år. Jag tycker dock det känns lite jobbigt att jag känner så eftersom jag hade velat ha en pappa men ju mer jag bryr mig desto sämre mår jag och nu orkar jag inte längre. Sist, senast i helgen fick jag höra om att jag utnyttjar andra och att han frågar andra människor om jag kommer bli en bra mamma vilket min syster tveklöst svarade att hon redan visste att jag skulle bli det. Jag är orolig bara att om mitt barn i framtiden vill träffa sin morfar, att min pappa då kommer snacka massa skit om mig. Min pappa är också givetvis ledsen över att jag inte vill ha kontakt nu när jag ska ha barn men när jag frågade honom om varför han sagt de där grejerna nu senast så sa han att jag inte hade med det att göra och om han nu brydde sig så mycket om mig så kunde han väl åtminstone frågat min syster hur jag mår istället för att snacka massa skit om mig. Hur ska man hantera situationen? Någon annan i samma? För jag orkar faktiskt inte mer.... :( 

Jag är gravid i 36:e veckan och enligt ultraljudet så väntar vi en flicka. Jag och min sambo trivs bra med varandra men har lite olika bakgrund gällande föräldrar. Jag är så glad över att jag har min sambo och kan inte vara lyckligare men det här stör mig och jag har svårt att känna mig värdefull när jag känner mig orättvist behandlad.