Första spädbarnstiden

Nej första tiden är verkligen ingen höjdare och det sticker jag aldrig under stol med. Vår son är snart fyra år o det börjar bli dax att tänka på syskon. Jag önskar bara man slapp de första månaderna. Min son åt minst var tredje timme på natten det första 7 månaderna, jag var helt paj. Mjölkstockning o ständigt trött, mycket pass och alltid ha "jour". Men samtidigt underbart såklart. Imellanåt. När man fick ett leende tillbaka. 

Fast mest jobbigt. Inte som i deprimerande utan mest för att man var så himla paj av för lite sömn o ständigt passade, 

Det är klart att spädbarnstiden är jobbig. Pratade ofta med mina vänner om sömnlösa nätter, otröstliga barn, mjölkstockning etc, och även dom mysiga och bra stunderna.
Tror att dom flesta tycker att det är jobbigt ibland (undantag finns såklart) men det verkar som att många inte pratar om det för att man som du tror att man är ensam om att känna så.

Det du känner är helt normalt =) 

Jag tyckte första 3-4 veckorna var jobbiga, sen gick det över. Men jag har å andra sidan aldrig lyssnat speciellt mycket på vad andra säger utan gått på magkänsla. Jag tror det blir lättare då.

För mig var det jobbigt främst på grund av att jag jobbade som chef på ett ganska stort företag med ca 2500 anställda och gick sen från det till mammaledighet där jag inte hade någon kontroll. Bebisen ville inte vara ensam och jag kunde inte ens äta lunch eller läsa tidningen. Men så köpte jag en sjal och ungen fick åka med och livet blev bättre igen

Jag tycker inte man ska skrämma blivande mammor med skräckhistorier om första tiden. Det är så olika för alla.

Tycker inte heller det är så himla mysigt direkt. Fick vår son i maj och han har varit mycket skrikig och velat bli buren heeela tiden.. Struligt med amningen och flaskmatningen. Mycket snuttig men vägrar napp..
 Nu efter 11 veckor så är det mycket bättre men det är fortfarande mycket bärande vilket sliter på mej (handleder och rygg) Han väger 8 kg redan så han är rätt tung..Han gillar inte sele, sjal och vagnen har han precis börjat acceptera längre stunder.
Tack och lov så har han sovit bra om nätterna med bara ett uppvak per natt, hoppas det håller i sig. 

Vill tillägga att dottern var helt tvärtemot.. Ville aldrig bli buren utan var nöjd med att ligga på golvet eller i sittern, hade napp, sov mycket, åt från flaska direkt så att sonen blev så här annorlunda känns konstigt.

Tack snälla för att ni delar med er av era erfarenheter av den första tiden! Nu känns det mycket bättre

Som någon av er här ovanför skrev så är det klart att man inte ska skrämma blivande mammor med skräckhistorier, men jag tycker absolut att man ska säga sanningen. Jag hade önskat att någon hade berättat mer utförligt vad jag hade att vänta mig. Men som sagt alla barn är väl olika också. Jag har en kompis som längtar efter att bli mer fri när barnet väl fötts, hon känner sig som en fånge i sin kropp..försöker förklara för henne att man absolut inte blir fri när barnet kommer, det är då det börjar..att va gravid är ju inget alls mot vad som komma skall. För såna människor tror jag det är viktigt att man berättar mer i detalj vad som kan vänta, annars kan hon ju bli helt förstörd stackarn.

De första 2 månaderna var en plåga, men det fanns så klart höjdpunkter och jag längtade hem från jobbet varje dag och log varje gång jag tänkte på vår son. Det var omöjligt att förstå vad han ville, skrikande halva nätterna, amning som inte fungerar, konstant gungande var det enda som fungerade för att lugna honom.

Efter 2 månader började allt helt plötsligt att fungera. Vi förstod hans signaler, amningen fungerar, han ler när man tittar på honom och allt kändes jättebra. Visst, det finns skrikperioder och ibland är det tungt, men det är det värt. Det blir bara bättre och bättre. Han har fått en egen personlighet och skrattar tills han kiknar när jag skojar med honom. Han är nu 5 månader.

Första månaden var kaos, sen har det sakta men säkert blivit bättre och nu vid fyra månader tycker jag det är riktigt trevligt :)

Jag hade tur nog att ha bra kompisar som förvarnat om att det kan vara sjukt jobbigt i början så jag visste lyckligtvis att det inte var fel på oss.

Jag tyckte tvärtom, har hört så många prata om hur jobbigt det är i början att jag blev överraskad över att jag faktiskt mest tyckte det var mysigt. Till och med att byta blöja är ju faktiskt en trevlig stund när det är ens egen baby, tycker jag.

Men håller med om att det inte är nån höjdare med bebis under sommaren. Däremot blir det kanske trevligt framöver att kunna hålla barnkalas ute och så.

Jag vill bara rekommendera den här bloggen: http://hormonerhemorrojder.com/
Fantastiskt ärlig med härlig humor. 

Oj!

Så har jag verkligen inte upplevt det. Jag tyckte alla tjatade om vaknätter och mjölkstockning och att altid behöva bära och kolik och strul och det ena och andra. Men så fick vi vår son och det var inte något jobbigt alls? Det är klart att det var vaknätter och såriga bröstvårtor och sådär - men ingenting var hälften så jobbigt som folk målat upp det.

Jag tyckte verkligen att den första tiden var mysig och ullig och gullig. Okej att jag var lite tröttare än annars, men sonen sov ju om dagarna och det kunde jag också göra. Det blir nog jobbigare när man får syskon, kan jag tänka mig.

Så det har kanske med vilken bild man själv har av föräldraskapet. Tänker man att man skall vara utvilad och amningen kommer att gå som smort och barnet kommer ligga i sin vagn utan protester osv så är det klart att man kan bli besviken och få en chock. 

Men så kan man inte säga, att man inte hade vett att uppskatta de!!!
Alla perioder när barnen är små har sin bra och sin jobbiga del tycker jag.
Min första var klart jobbigast som spädbarn, nu när hon är 3 1/2 så är hon också påfrästande i bland men det är inte alls som när hon var liten! Och jag tycker fortfarande att hon blir lättare och lättare!
Min minsta som snart är ett är hur lätt som helst, är glad mest hela tiden!!!
Det är olika barn helt enkelt, en del får lätta barn, endel svåra och en del får som jag.....en av varje!

här är en till som känner som du TS! Fick min underbara dotter för 9 veckor sen och jag säger bara shit, man har verkligen inte en aning om hur det är att få barn innan man står där. Vissa dagar är mysiga men fy fasiken när hon har vad vi kallar en "dålig dag". Puh!!
Det värsta är den konstanta sömnbristen. Man är aldrig utvilad längre
Skönt att höra att vi är fler som känner likadant! 

Jag känner igen mig lite i det du skriver. De första veckorna så var amningen väldigt jobbig och vår kille hade magknip och grät mycket. Såklart visste jag visste inte varför, gav bröstet hela tiden och det blev bara värre och värre. Jag kände att jag hade svårt att gå ut då jag inte kunde amma utan typ 15 kuddar runt mig. Fick också mjölkstockning, spruckna vårtor och skit och det drog ner bebismys-stämningen rejält. Vid 3 veckor slutade jag med amningen, började flaskmata och gav min pojke mat på regelbundna tider. Han blev mycket gladare och jag kände helt plötsligt att det var lätt att gå ut. Jag visste när han skulle äta, varför han grät och när han behövde sova. Han är 10 veckor nu och det är mysigt. Jo, det är varmt och jag älskar sommaren och hade helst legat på stranden och solat. Men det är ju inte optimalt med en nyfödd, istället solar jag i trädgården när han sover över lunchen och försöker tänka att denna sommaren är en 'bebis-sommar' och på så sätt släpper lite av mina krav. Vet vad du menar med kläderna MEN tänk på vintern, då ska man ta på dom 5 miljoner lager istället och så fort man går in i någon affär så blir det för varmt och grejerna ska av och på etc. Visst, drag runt huvudet är inte bra men ha en tunn liten bomullshätta i vagnen och ta på henne om du känner. Ibland har min kille bara en body och en liten hätta om det är ett litet drag. Kram på dig.