Vredesutbrott ettåring, HJÄLP!!!!!!!!

Det du beskriver är inte ovanligt för 1-åringar - tvärtom . Det har med deras utveckling att göra. De vill, vill, vill, vill en massa saker och vill inte tusen andra saker . Sedan har de inte erfarenheten eller kunskapen kring hur de ska hantera motgångar och frustration och då möter de det på det bästa och enda sätt de för tillfället kan komma på = skrik, gråt, protest, "utbrott". Sedan är det ju individuellt hur detta så att säga tar sig uttryck. barn är olika .

Jag har två barn och med den erfarenhet jag har av mina så är mina tips:
- Ta det hela med lugn. Möt hennes känslor och utbrott med lugn. Var lugn och trygg med att ni finns där, att hennes ilska/frustration inte är något att vara rädd för och att ni inte gör något tokigt.
- Bekräfta det hon känner och hjälp henne att så att säga "sätta ord" på det hon känner. Det är ok att vara ledsen, arg, frustrerad, känna vanmakt etc. Det är inget som är farligt och ni är där lugna och trygga med detta.
- Sätt gränser kring er själva istället för runt henne och använd "jag-budskap": "Jag vill.....", "Jag kommer att....", istället för "Du får inte...." etc. Vi vill ju alla att våra barn ska kunna sätta gränser kring sig själva och det lär vi våra barn genom att sätta gränser runt oss själva. Barn gör ju som vi gör, inte som vi säger. Vill du sätta dig och det verkligen känns viktigt för dig just då så gör du det. Blir hon hysterisk och skriker för att hon vill att du ska stå så bekräfta vad hon känner: "Jag vet att du vill att jag ska stå upp, men nu vill jag sitta en stund." Och så var närvarande och hjälp henne med frustrationen som kommer.
- Att små barn skriker och blir frustrerade är inte farligt . Det viktiga är ju att man finns där närvarande och hjälper dem med denna. Bekräftar att det de känner är helt ok, men samtidigt så kommer de att möta massor med motgångar och frustrationen kring detta är något alla barn måste gå igenom. De kommer att stöta på sådant de inte klarar av. De kommer att upptäcka att det inte alltid får som de vill; inte vill etc.
- Gör inte konflikter i onödan. Tycker du att det är helt ok att stå upp när hon vill det, så gör det. Gör inte det hela till en principsak bara för att, utan sätt gränser då de verkligen känns viktigt för dig/er. Var ärlig. Och nej, man måste självklart som föräldrar inte ha samma gränser. Barn blir inte förvirrade av att man gör olika. Det viktiga är att vara ärlig i stunden. "Just nu vill jag sitta ner". "Jag orkar inte bära dig nu, men du får gärna sitta i mitt knä." "Pappa orkar bära om du vill blir buren"". etc etc.

Rekommenderar varmt:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv

Sedan är det väl självklart så att barn är experter på att känna av miljön/stämningen. Har du och hennes pappa en jobbig period så märker och känner helt säkert av detta, men 1-åringar kan vara rätt temperamentsfulla så att säga i den mest harmoniska av miljöer . Jag tycker att ni tänker fel när du undrar hur ni ska förhindra utbrotten. Onödiga utbrott kan ju vara vettigt att försöka föregå/undvika. Däremot så ska man ju inte slå knut på sig själv för att göra sitt barn nöjt och glatt, då gör man säg själv och inte minst barnet en björntjänst . Försök att hitta vad som skapar frustration, hjälp henne innan genom att förbereda henne TIDIGT på vad som kommer att hända så att det inte blir några överraskningar. Här kunde vi få härdsmälta med äldsta av att vi tog fel spårvagn exempelvis. Jag hade sagt att vi skulle åka gul exempelvis och så hoppade vi på grön istället för att den kom först. Ve mamma! . Gjorde inte det misstaget igen . FÖRBERED! Om hon misslyckas med något - om ni får, inte alltid man får det - visa henne hur man gör. Låt henne göra så mycket som möjligt själv - även om ni vet att hon inte kan - 1-åringar "KAN SJÄLV!". Och som sagt, bekräfta det hon känner .

Flickan och kråkan har väl skrivit allt som kan göras men vill berätta om mina barn ändå. Min yngsta som idag är 1 1/2 år slänger sig på golvet å dunkar huvudet, alt ställer sig och stampar med fötterna och ställer sig och surar i ett hörn. Min äldsta som idag är 3 1/2 år fick samma utbrott som du beskriver. som tur är så håller det inte på så länge, man kan riktigt se hur det lyser i ögonen på dom när dom testar vad dom kan göra och inte. När våra barn har fått sina utbrott har vi varit tvungna att låta dom vara arga ifred, vi är alltid i samma rum men har inte all fokus på dom för det gör saken ännu värre, och när dom känner sig redo kommer dom och vill kramas och allt blir bra igen. När dom kommer och vill kramas pratar vi om saken, även fast den yngsta inte kan prata så bra än förstår han väldigt mkt så jag tror att det är bra att göra det. Jag försöker att inte ta onödiga fighter oxå såklart. Båda mina barn har fått äta själva från 8-10 mån när dom började kunna pincettgreppet, men då skyfflade man in några skedar emellan majsen dom petade i sig. Vid 1 år har båda ätit själva helt å hållet, även soppa och det går utmärkt, dom lär sig snabbt. Lägg fram både gaffel och sked så får hon välja vad hon vill äta med så slipper du utbrott där iaf. Det är ju väldigt jobbigt att ha såna utbrott vid maten oxå då man gärna vill ha en trevlig stund och äta i lugn å ro, så mkt lugn det går med små barn iaf.

Lycka till

Å herregud det känns som jag kunde skrivit det där! Jag förstår att du/ni känner er förtvivlade.

Min dotter har nyligen fyllt ett och har ända sedan födseln varit en "intensiv" liten tjej. Som nyfödd accepterade hon t ex ALDRIG vagnen i vaket tillstånd (minns fortfarande tydligt när hon var vaken och hyfsat nöjd i vagnen för första gången... vid åtta månaders ålder!). Ville aldrig ligga ner, bara bli buren (babygym eller leka på golvet var ju liksom bara att glömma). Däremot var vagnen toppen att sova i... och faktiskt det enda stället hon ville sova middag. Vilket resulterade i att jag var ute och traskade flera timmar om dagen för att hon skulle kunna sova. Låter kanske härligt, men det slet väldigt mycket på mig att aldrig någonsin få en lugn stund. Att aldrig kunna sitta ner i en tyst lägenhet och vila lite. Det har gnällts och skrikits konstant, känns det ibland som! Det är klart... hon är ju inte bara arg. Hon är en solig liten framåt unge som pratar och skrattar mycket också... men man måste hela tiden vara beredd på att det svänger REJÄLT i humöret. Jag har ammat mycket (och gör det fortfarande) och det känns ibland som om det är enda sättet att hålla henne någorlunda balanserad.

På senare tid har hennes gnäll och skrik förbytts till rena rama vredesutbrott som är utan dess like. Precis som du beskriver kan det bero på nästan vad som helst. Hon skriker hysteriskt när man sätter henne i vagnen t ex, och då menar jag SKRIKER så det slår lock för öronen. Det liksom låser sig för henne och hur man än försöker trösta så kan hon inte lugna sig. Skyndar vi oss ut med henne (fortfarande i vagnen) så lugnar hon sig oftast ganska snabbt och tycker det är roligt att sitta i vagnen en stund och titta på hundar och fåglar. Men tröttnar hon är det ett nytt hysteriskt utbrott och då måste jag bära henne. Ibland hjälper inte det heller och då vill hon varken vara hos mig eller i vagnen. Kan kan inte räkna antalet gånger som välmenande människor sagt "men hon vill ju bara komma upp i famnen" som om jag vore världens elakaste förälder som struntar i mitt barn. Jag kan i princip aldrig gå någonstans längre bort än att jag orkar bära henne hem, vilket är trist såklart.

Vi har hela tiden försökt tillgodose hennes behov så mycket det bara går. Samsover, ammar fritt, leker, pratar, skrattar, bär och kramas.. men vissa dagar känns det så förtvivlat att det liksom aldrig räcker till! Ibland måste man bara sätta gränser för henne och då eskalerar situationen blixtsnabbt.

Jag har inte heller fått det stöd av BVC som jag kanske behövt. Varenda gång jag tagit upp min dotters intensiva temperament säger de bara "ja ja alla barn är olika" och jag upplever ibland att det är lite tabu att prata om det här. En dag snubblade jag över begreppet "High Need Baby" och det har iallafall hjälpt mig att få lite perspektiv på situationen och förstå att jag har en ljuvlig, speciell men rätt krävande liten tjej och det är OKEJ att tycka att det är jobbigt!

Läs gärna det här:

www.askdrsears.com/topics/fussy-baby/high-need-baby/what-high-need-means-story-about-our-high-need-baby

Slutligen kan jag bara säga att vi ÄR fler som kämpar på med våra små skrikmonster även om det ibland känns som att "alla andra" har så enkla barn :)

Kram!

 

Dietrich

Hade kunnat skriva det själv. Vår 15 mån dotter har varit kolikbarn med otroligt hett temperament sedan hon var 4 dgr gammal (lugn som en filbunke fram tills fjärde livsdagen). Hon får bara helt plötsligt vredesutbrott för vad som helst, dock sällan i anslutning till mat. Man vet inte vad man ska göra. Försöker vara lugn men efter 20 min ca så brukar jag säga 'nu får det räcka med allvarlig röst' fel? Nu ska hon börja dagis och man är ju rädd för hur det ska gå där. Någon med den erfarenheten? Hon blir ju som ett vilddjur under utbrotteb men är också väldigt go annars. Dock tassar man ju lite på tå för henne, man är alltid på sin vakt inför nya utbrott...

Ingen med den erfarenheten dvs.utbrott på förskola hos en 1 åring? Har startat inskolning och hon visar redan tendenser/ vägrar sitta still o blir arg när hon ej får som hon vill vad det än må vara, puhhh. Vet att man inte kan kräva en stillasittande 1 åring vid samling tex. men jag måste ju verkligen sätta gränser för henne så temperamentsfull som hon är...någon???

Ja det är svårt det där. Jag försöker också säga till när det blir för mycket.. alltså med lugn bestämd röst säga "nu lugnar vi oss". Hon blir oftast ledsen när jag gör så, så jag kan verkligen inte ta i!

Det börjar bli dags för dagis om ett par månader för henne och jag är lika villrådig som du är. Hur ska det gå? Det jag oroar mig mest över är sömnen. Hon har aldrig någonsin klarat av att lugna ner sig tillräckligt för att somna utan att ammas eller promenader med vagnen. Vad jag försöker trösta mig med är min mammas ord (hon har jobbat med barn i många år). Hon menar på att det ibland kan vara en liten stökig start, men de flesta barn mår rätt bra av att se och lära från andra barn. Ofta planar temperamentet dessutom ut lite när inte mamma och pappa är med (enligt min kära mor då alltså!). Så jag hoppas på att det löser sig!

Min son är också intensiv och viljestark och kan få extrema utbrott. Han har dessutom affektkramp, dvs han skriker tills han svimmar. Har bara hänt ett par gången men ändå. Men jag tänker att han måste ju få vara arg. Det är jag också ibland och frustrerad och ledsen och... De ska ha alla känslor precis som oss och måste tillåtas att känna och visa dem.

Oj vad jag känner igen mig i allt ni beskriver.Sonen är 13 månader och har blivit somförbytt!! Han har alltid också varit väldigt krävande och otroligt stark vilja och som ni andra säger så kan det vara lilla minsta grej som gör att han slänger sig på golvet och skriker och blir skitarg.Oftast blir det konflikter vid tillfällen som sitta vid bordet och sitta still.Så skönt att läsa att man inte är ensam om det här.Han är jättego och framåt kille och pratar men ibland går han mig på nerverna! Vi har precis skolat in på dagis och han ska gå 15 timmar/veckan.Har pratat med dem om detta och de tar det med ro och säger att de brukar sköta sig bättre där än hemma Och skulle det bli utbrott så är de vana.De tvingar inte så små att sitta still vid bordet eller vid samling,de kommer lära sig det med tiden och det känns jätteskönt.Samtidigt vill man ju ha regler.Det här kanske är typiskt för den åldern,något i utvecklingen de går igenom kanske.