Jag vill ha en dotter så mycket så att det gör ont

Jag sitter nere i vårt hus och hör ljudet av våra underbara killar där uppe. Vi har tre söner, nio, fem och två och ett halvt år gamla. Från början fanns inte min längtan. Jag längtade efter ett barn, en människa. När andra pojken kom kändes det jobbigt men jag hade fått tre missfall innan honom så längtan efter lilla individen gjorde att längtan efter en dotter inte var så stor. Och så kom tredje en omplanterad liten också så klart älskad. Alla mina pojkar är högt älskade och vet inte ett skvatt om vad jag känner. De vet att de är de mest älskade i hela världen, jag vill verkligen poängtera detta jag är inte en dålig mamma pågrund av detta. Jag vill inte byta ut något av minna barn, jag vill inte ha moraliska påhopp.. Men faktum är att detta aldrig går över. Jag längtar efter en flicka varje dag. Varje dag flera gånger. Man kan tycka att det borde gå över att längtan skulle bli mindre, men det blir den ej. Jag tror min längtan bara blir större då sönerna växer. Det där jag så gärna vill blir mer uppenbart. Jag blir tvåan. Förälder nummer två. Pappa är identifikationen. Den de vill vara, deras idol. Pappa är han som tycker om lekarna, han som ser ut som dom. Han som känner igen sig. De vill sitta bredvid pappas, avgudar pappa. När trean kom tänkte vi skaffa en fyra, ett försök då vi försökte enligt konstens alla regler att få en flicka( vi har aldrig gjort det tidigare). Fyran har inte blivit än. Tänker på fyran dagligen, försöker mentalt ställa in mig på att livet inte blev som jag ville, att det kan komma en älskad pojke, och saknad dotter. Jag kan inte släppa jag förstår det inte. Smärtan är att jag inte ska få uppleva det unika band, jag aldrig upplevt med min egen mamma och önskade få ha. Att någon aldrig ska vara så nära mig. När jag pratar med äldre kvinnor på mitt jobb som har söner och inga döttrar hör jag samma känsla och jag gissar att detta aldrig kommer att gå över. De pratar om söner som sällan hör av sig och ' du vet han är ju en kille...' och om tyngden i att vara farmor och alltid stå tillbaka. Jag vet att regler har undantag. Tyvärr är inte vår familj den. Mina pojkar och jag har nära unika band och jag är viktig. Men... Det är ingen liten flicka som liknar mig. Ingen liten tjej som vill leka lekar jag känner igen. Eller som frågar om sådant som hör till att vara tjej. Ingen som identifierar sig i mig. Jag skulle göra vad som helst för att få en dotter, hon är efterlängtad fast hon inte finns. Hon är tomheten och saknaden i mitt liv och den djupa besvikelsen över att det inte blev som jag önskade. Hur ska jag släppa detta?tiden läker inte. Prata om det hjälper inte. Någon med liknande erfarenheter? Hur har det gått för er?