Anonym (samma sits) skrev 2012-08-06 12:38:53 följande:
TS: Jag är i EXAKT samma sits som dig! har två barn med världens snällaste kille o har varit det sedan 4år. Dock är kärleken borta... jag älskar honom som kompis men inget mer. När han vill kramas osv känns det bara fel... skriker nästan inombords, jag vill ju älska honom o ge honom den kärlek han förtjänar men jag förmår inte... :( har precis som du grubblat länge på om jag ska gå el stanna. Vi har provat parterapi men tycker inte det gett så mkt... så för min del lutar det nog åt att ta en egen lgh ett tag för att se hur jag verkligen känner... kommer jag sakna honom när vi inte är tillsammans osv? el är det bara avlastningen jag saknar? tål att funderas på...lär bara hitta ett sätt att lägga fram det hela till sambon. Men nog är det en jobbig sits vi lever i allt. Visst kan man gifta sig men en himla bra kompis men alla vill vi väl oxå ha kärlek, lust o lite passion då o då? är det för mkt begärt?!?
Vi kanske kan följas åt o stötta varandra TS!
Men vad härligt att höra höll jag på att säga, men jag menade mer att det var skönt att veta att man inte är ensam om dessa irrationella tankar. Ja, det är sjukt att man kan älska någon så mycket men ändå inte... Jag har varit jättenära att flytta till en egen lägenhet i början av sommaren men när allt nästan var klart så kändes det som att jag gav upp alldeles för lätt, utan att ge det en riktig chans. Så då bokade jag en sista minuten för oss och lämnade bort barnen så att vi fick en vecka för oss själva. Det var en fantastisk vecka, vi hade väldigt kul vilket jag visste att vi skulle ha, men mina känslor förblev desamma. Tills sista kvällen när vi talade ut. Han blev ledsen och förbannad över hela situationen. Sedan på morgonen pratade vi ännu mer och jag blev väl rädd att förlora honom och lovade att vi skulle försöka ännu mer. För det är ju som sagt det som är det jobbiga, om jag skulle lämna så skulle jag inte bara lämna min kille, pappan till mina barn, utan också min bästa vän som jag älskar högt. Jag förstår att det låter helt absurt för en del som läser detta att jag ens funderar på att gå, men jag vill inte leva resten av mitt liv med tanken på att jag har nöjt mig. Jag är bara tjugosex år och tror att både jag och han är värda mer än det, värda lust och passion och pirr i magen. Jag är inte säker på något förutom på att jag kommer ångra mig hur jag än gör.
Det har inte hänt så mycket sedan mitt första inlägg, jag bara funderar och funderar och funderar och funderar och funderar... Ja, du förstår. :) Det är svårt att koppla av när man har dessa tankar när man vaknar, åker till jobbet, lagar mat, kollar på tv, tränar, duschar och ska lägga sig. Det tär.
Hur går det för dig? Har ni pratat något mer?
Anonym (Tips) skrev 2012-08-05 00:43:54 följande:
Hej TS
Du vet att efter ett tag så är kärleken borta puff
Det är den känsla du hade i början.
Men sedan kommer just det ni har tillsammans!
Det går fram å tillbaks och en sak är säker om han är perfekt så kommer du KANSKE hitta någon bättre. För vill du ha det ni hade i början så tänk efter lite.
Vad kan vara orsaken och kan det vara tidsbrist mm. Det är svårt att vara en familj!!!
Man kan inte ha kakan och äta den med brukar man säga? Om du tycker han är perfekt så vad är problemet?
Jag har en riktigt snygg bil och den är perfekt och jag behöver ingen annan men det känns lite gammal?
Du har två val som jag ser det, stanna med denna man som du tycker är perfekt eller stick och hitta en kärlek som ger dig fjärilar i magen i 1 år och sedan sitter du där och undrar igen. Eller kanske hittar du den rätta? Livet är långt och kort. Tänk innan du gör något! Fan tänk å vara gift med ens bästa vän, suger va?
Lycka till!
Jag vill inte tro att förälskelsen ska behöva försvinna bara för att man har varit tillsammans ett år eller sex. Det må vara naivt och barnsligt att tänka så men det är svårt att säga till sig själv att tänka på ett annat sätt..
Och förresten, bil-liknelsen kändes klockren! =)
