4 år, normalt eller ej? Hjäälp!

Han är också väldigt mån om sitt "personliga space" och kan skrika/gnälla när personer pratar med honom som han inte vill prata med,och tycker inte om när andra människor rör vid honom, detta började vid 1-1½ års ålder.
Inte ens morfar/moster fick bära, röra eller prata med honom. Moster började han acceptera vid 2½ år ålder, och morfar när han upptäckte att morfar tycker om cross.  

Vissa delar av beteendet känner jag igen hos min fyraåring.
Han blir väldigt arg eller ledsen om saker inte går exakt som han vill eller om  någon tycker annorlunda än vad han gör, så det skulle jag säga hör till åldern

Han tränar och testar väldigt mycket när det gäller olika känslor, tror (hoppas? ) det har att göra med att de börjar utveckla empati just nu 

Men vad säger HAB mer? Kan du prata med dem igen?

Jag känner igen mycket av ditt barn i min son som har autism. Samtidigt så kan det du beskriver förklaras av annat, som t.ex. att han blivit storebror.

Jag vet flera barn som har värre problem än vad mitt barn har, eller som du beskriver ditt barn - och de har ingen diagnos alls. Så ett annorlunda beteende eller en problematik behöver inte bero på ett funktionshinder.

Om jag var du skulle jag kalla till möte med förskolan, prata igenom situationen och be om råd. Vad tycker de att nästa steg är? Kan de hjälpa honom på något vis? Tycker de att sonen skulle må bra av att utredas?
Kontakta även HAB igen och diskutera igen.

Om det är något jag lärt mig när det gäller min son och hans problematik är att det är viktigt att vara öppen mot t.ex förskolan. Öppna kort, öppna diskussioner. En bra dialog är enormt viktigt.

Än så länge håller dom på att de "kan" vara att han blivit storebror, men då har jag inte berättat om allt detta, utan då mest om hans små utbrott, och så. 
De sa att jag skulle höra av mig om det blir värre.

Jag ska prata med pappan i fråga först, se hur olika söner vi har varannan vecka.

Förskolan har han precis bytt från små barn till stor barn, så jag ska avvakta lite, (han börjar igen denna vecka efter sommaren) och tänker lite att de kanske märker av lite mer hur han är jämfört med åldern. Och de borde kalla in till ett uppföljningsmöte där jag tänkte kolla av lite hur det går. 

Men som sagt, de jag hört därifrån är att han börjar gå ifrån sina vänner, det är väldigt nytt, och att han är lite senare i utvecklingen, men det har de även sagt tillsammans med Hab.

Precis, barn är olika och det är jättesvårt att veta, man kan ju egentligen inte jämföra då det inte finns något barn som är de andra likt egentligen.
Men jag tycker mig se att ju äldre han blir, ju svårare blir allt, och ju längre tycks avståndet från jämnåriga bli.

Och samtidigt känns faktumet att han blivit storebror som att det börjar bli lite sent och att det då vid de här laget borde lätta, och han har aldrig visat på något sätt att han tycker illa om lillasyster utan tvärtom, i början var han livrädd att människor skulle ta henne om de t ex stod för nära vagnen, han skällde ut en främmande människa som blev väldigt förvånad. Såfort hon blir ledsen vill han att jag ska ta henne, eller så sätter han sig framför oh säger "såja ** brorsan är här nu".

Och just det att det borde bli lättare efter ca 1 år, allt verkar bara eskalera, och det är svårt att veta hur man ska bemöta honom på vissa plan. Och hans "fixeringar" tycks gälla allt, han vill flytta tillbaka till andra huset, han vill ha tillbaka bilen, skor är och har länge varit nästan omöjligt att byta (även innan lillasyster kom) 
Går t ex mackan eller korvbrödet sönder (behöver bara vara en spricka) så vägrar han äta och börjar gråta istället.                  

Absolut, det är mycket som är normalt, och det är väldigt skönt att veta.

Empatin är det som tur var inget fel på, han är väldigt mån om lillasyster och sin snuttekanin t ex.  

Något mer jag reagerat på är att om man ber honom leta efter något i t ex "titta vardagsrummet" så går han in i vardagsrummet och helt enkelt "tittar".
Man måste säga t ex "titta under bordet" annars står han bara där.
Är det vanligt för åldern?  

Jag tror det är vanligt för åldern, men å andra sidan är min son lik din i beskrivningen.

Oj vad jag känner igen mycket i min son även om det inte gäller exakt samma saker. Min son är ännu bara 2,5 år men kan ändå känna igen många beteenden. (jag menar inte din son ligger på min sons utvecklingsnivå nivå utan allting det här relaterat till utbrott, saker o ting ska vara på ett visst sätt etc.). Hade jag varit du hade jag legat på för utredning. Även om det inte behöver vara något! Men hellre en utredning för mkt än en för lite känner jag. Utreder ni inte kommer du kanske ändå gå runt med en oro i magen. Det är skönare o veta hur det ligger till. Jag funderar kring autismspektrat med din beskrivning.

Min son sa nog sitt första ord vid 18- 20 mån (minns inte exakt) vid ungefär 23 mån kunde han ca 50 ord och började kunna några få 2ordsmeningar och nu är han uppe i 4-6 ords meningar och vissa ord kan till och med verka avancerade för hans ålder. Dock trots att han fått rätt rikt ordförråd nu så är han ändå efter i språkutvecklingen på ett sätt och det är väldigt svårt att förklara. Dock använder han språket på ett annorlunda sätt när han kommunicerar mer att han pratar till en än med en, samt kommenterar oftast händelser som varit, något han ser/sett elelr upplever. Utåt sett är min kille precis som din fullständigt normal och det är precis som du säger när man lägger ihop allting som man kanske börjar fundera över det. Förskolan tycker inget är konstigt men de är ju heller inte pålästa samt har nog "inte tid" till att lägga märke till allt, samt att han tar ut mycket saker hemma. Det blir ju lättare på förskolan också just eftersom samma saker sker vid samma tider etc, allting är ju så förutsägbart där.

Jag har också MÅNGA ggr tänk att "tänk om det är jag som överdriver" tänk om jag gör en stor grej av något som är normalt etc. Men också, precis som du så har jag ändå den magkänslan av att det faktiskt är något. För även om barn är olika och utvecklas i olika takt så finns det ändå en slags likhet i beteendet som jag inte kan sätta fingret på vad genom alla andra barn jag träffat i hans ålder men som jag inte kan hitta hos honom. (usch vad negativt det låter..) och som sagt jag kan inte riktigt säga vad för han är social men på ett annorlunda sätt(?) Som sagt jag som till och med kan hans beteende så otroligt bra, till och med jag har svårt att sätta ord på vissa saker. Så jag kan ändå förstå att förskolepersonalen kanske inte ser det eftersom de dessutom har mkt att göra o flera barn.

Min son gjorde en utredning vid 20 mån, fick ingen diagnos men hade vissa drag inom autismspektrat. De konstaterade han hade få gester samt ansiktuttryck, var i behov av stöd i lekbeteendet, efter språkligt samt lite annat. Efter att ha skrivit upp konkreta vardagsexempel på alla beteendet så har jag nu fått bekräftat att det kan behövas ny utredning nu senare i år. Jag tror min son är normalintelligent men jag tror han kommer få diagnos förr eller senare trots att han är väldigt normal utåt sett. Det är ju också det som är knepigt (men som jag ändå är otroligt tacksam för). Vi går för övrigt redan på lekotek samt hos logoped.

Blev lite långt...

Ingen fara över att det blir långt, du så ju min TS, haha.

Språket var lika med sonen, det gick så otroligt fort. Det är ganska precis två år sen han började prata och ligger ganska jämnt med andra jämnåriga. Även om som du säger så känns det som att det är något man inte kan sätta fingret i.
Men jag har märkt att ställer man frågor till honom, frågor som inte har ett enkelt svar så kan han börja prata om helt andra saker.

Det känns som att man bara sitter och letar fel, känns så konstigt att prata med pappan om det också, tror inte han lagt märke på något av detta egentligen. Så känns som att träffa honom och klaga på vår son, när jag egentligen bara söker hjälp att förstå och kunna hjälpa honom.

Jag har också funderat lite kring autismsspektra/asberger, mest för hans sätt att vilja kontrollera omgivningen och hans otroligt "onaturliga" sätt när t ex korvbrödet spricker, eller om sugröret tills hans näringsdrycker viker sig (där de ska vika sig) numera kan han iallafall dricka om jag "lagar" den, i början totalvägrade han dricka även om jag fixat till den.

Måste säga att det känns skönt att få lite respons, i dagens samhälle känns det ibland som att man inte får "tro" att ens barn har några speciella svårigheter, och jag har därför svårt att tala om detta.

Men nu har tillochmed min sambo reagerat på sonens beteende med sina kompisar och att han sällan leker med kompisarna inomhus.

Jag har förberett mig sen dagen han föddes på att vi kommer få det svårt (det är ju inte ovanligt att få "men" efter att födas i v 25) just därför har jag känslan att jag "letar" fel på sonen..

Var/är din sons språk precis som min, dvs min son "kommuncierar" genom att berätta saker han ser/sett/upplever eller sådan som hänt tidigare. Eller när det är något han vill ha eller göra. Men kan inte direkt påstå att han kommunicerar genom att bara prata "för att vara trevlig". Jätte svårt att förklara men som sagt han säger till ex till om han vill ha vatten, läsa en bok, eller att jag ska leka med honom. Men i leken är det också på det sättet att han beordrar mig vad jag ska göra. Eller som jag skrev att han bara berättar saker som "mamma har stora fötter, "E" har små fötter. "Mammas kläder där" "e" har inga kläder" eller pratar om vad han gör i sin lek.

Förstår känslan av att leta fel då jag känner mig likadan ibland. Men om jag verkligen tänker efter så säger mitt sunda förnuft mig att om allt verkligen var bra så hade jag kännt det. Jag tror ingen "letar fel" för att man vill, utan helt enkelt för att man ser saker och ting kanske inte fungerar.