Pappan skäller jämt på barnen, vad gör man?

Jag och barnens pappa ska nu separera, vi kan inte leva ihop av många anledningar. En av dom är att jag tycker han behandlar barnen fel. Han blir arg för allting, vad dom än gör så skäller han. Istället för att försöka prata med dom eller ge dom en chans att göra rätt så skäller han. Försöker säga till honom att ta det lugnt, att lyssna på dom och fråga varför de gör dumma saker ist. Förklara för dom VARFÖR det är fel och att mamma och pappa blir arga och ledsna när de gör så. Men ist höjer han rösten, alltid. Och vill han att barnen ska komma så ropar han en gång sen 2 sek efter skriker han på dom när de inte kommit. Han låter dom aldrig få en chans att faktiskt komma INNAN de får skäll. Barn tar lite tid på sig, och vår stora tjej (4 år) behöver lite tid på sig. Hon gör saker i sin takt, men han förstår inte det. Ska dom komma så ska dom bara liksom och det ska ske nu på sekunden! Kan förstå om det är viktigt men när det handlar om att de ska gå till badrummet och borsta tänderna eller plocka upp på sina rum så tycker inte jag att det är hela världen om de tar 2 min så de hinner göra klart det de höll på med. 

Han tror alltid att de trotsar vad dom än gör, ibland vill dom bara ha uppmärksamhet vilket han aldrig ger dom förutom när han skäller. Han tar sig ingen tid för dom, han gör aldrig något roligt med dom eller så. Han hjälper till med the basic liksom som nattning osv men inte mer. Han tar sig liksom inte tid att prata med dom så det känns som att samtidigt som barnen får lida för det går han själv miste om så mycket. De är "bara" 2 år och 4 år så han tror inte de förstår saker liksom. Han fattar inte att se ser och förstår allt, de vill prata och berätta saker och de vill göra saker med pappa. Stora tjejen kan fråga om hon får följa med när pappa ska tvätta bilen, gå ut med hunden osv men han tar sig aldrig den tiden för dom. Han har alltid bråttom vad han än ska göra så barnen kan aldrig följa med, alltid ursäkter. Han har liksom inte hittat nåt naturligt sätt att vara pappa på känns det som.

Nu när vi ska flytta isär så är jag orolig. De kommer ju givetvis vara hos honom själva men om han ska fortsätta behandla dom som han gör vet jag inte hur det kan påverka dom. Jag blir så ledsen av detta för han skulle kunna vara en bra pappa om han bara lyssnade och kunde sluta ha så kort stubin. Barnen förtjänar respekt och kärlek. Vill ju att de ska trivas och ha roligt hos sin pappa liksom. Nu kommer de bo hos mig i veckorna till en början (tills pappan hittar större boende) och hos honom varannan helg + att han kommer träffa dom varje vecka hemma hos oss eller så.

Vad kan barnen ta för skada av sånt här beteende och vad gör man som den andra föräldern? Ibland känner jag att jag inte kan vara konsekvent för att jag måste kompensera för pappans beteende. Som sagt han lyssnar inte på mig när jag ber honom tänka sig för, han säger bara "ja ja" sen är det likadant igen. Svårt att bryta en vana jag vet men hur får jag honom att förstå att det är viktigt? Han har alltid ursäker som "det har varit en sån skitdag på jobbet" eller "ja men inte så konstigt att jag blir sån när vi tjafsar hela tiden"  osv. Det är väl ingen anledning att ta ut det på barnen. Jag hoppas att det kommer bli bättre nu när vi flyttar isär men då är det ju ännu viktigare att de får respekt och kärlek och framför allt tid att prata om hur de känner för att det är den så stor förändring. Är rädd att de inte ska få det utrymmet att prata hos pappan.