Oväntat gravid med nummer 3.....jag vill men inte maken

Låter ju klyschigt men lyssna på hjärtats röst.

Jag tror förövrigt att den bästa tiden är när de kommer. Finns liksom ingen bra tid om man ska börja planera o tänka igenom osv.

var och pratade med mvc igår och försökte räkna ut hur långt det gått, hon trodde att jag var i vecka 10 nu och det gör det hela ännu svårare. 

Vet att jag inte kommer klara av att genomgå en abort om det gått så långt redan, ska boka ul och sedan ta beslutet när jag vet mer....

Jobbigt läge.

Jag hade inte heller kunnat genomgå en abort.

Men samtidigt behöver ni ju vara enade.

Vet inte vad jag ska säga. Hoppas det löser sig.

Oj vad jobbigt! Jag letade efter bästa stället att placera min egen tråd på och hittade din. Har inte riktigt samma situation, men några saker har vi gemensamt.

Jag har också oerhört svårt att tänka mig abort. Det känns verkligen omöjligt. Har all respekt i världen för dem som kommer fram till att de måste, men det finns liksom inte på min karta. Så jag förstår dig! Självklart har ni en tuff situation och jag har respekt också för din man som känner att det blir väldigt tungt. Men det är klart att det GÅR. Vi bor i Sverige, året är 2012. Det mesta löser sig faktiskt. Klart att din chef kanske inte blir så himla glad, men det finns faktiskt ingen lag på hur och när man får skaffa barn. Bra att du har ett jobb, säger jag!  Och det finns både för- och nackdelar med att få barnen tätt. De flesta tycker nog att fördelarna överväger.

Frågan är vad din man kan tänka sig att leva med. Och vad du kan tänka dig att leva med. Du vill ha barnet säger du. Kan du ta bort det för din mans skull? För om jag läser dig rätt så är det vad saken gäller. Men om du känner att du vill behålla det, kommer du att få med honom på tåget, eller står du där övergiven till slut för att han upplever att du "tvingade på honom" ett tredje barn? Ärligt talat så har jag svårt att se det framför mig. Du säger att era två barn inte varit planerade hittills. Och att han vill ha fler barn i framtiden. Då låter han trots allt som en ganska flexibel kille som klarar av att anpassa sig till de överraskningar som livet ibland bjuder på. Jag tycker att han ska följa med på ultraljudet och se pyret med egna ögon. Sen kanske han ändrar sig.

Själv är jag i v.9+3. Min man vet inget ännu och jag har ingen aning om hur jag ska presentera faktum för honom. Han har barn sen tidigare och vi har ett gemensamt. När vi träffades ville han ha hur många som helst. Det vill han inte längre. Jag är rädd att jag kommer att stå inför ett härligt utpressningsläge. "Varsågod och välj. Gör abort eller säg hej då till vårt äktenskap." Han kanske överraskar mig positivt, men jag tror inte det. Tyvärr. Men abort? Nej. Nej, nej, nej, det kan jag bara inte göra. Så är det för mig. Lite besvärligt, kan man väl konstatera.

Det viktigaste tycker jag att föregående talare redan har sagt. Följ ditt hjärta. Om det innebär att du vill behålla barnet så har ju mannen trots allt ganska många månader på sig att få spel och springa runt i panik som en nackad höna, lugna ner sig, komma fram till vad som är värt något och landa. Håller tummarna för dig!! 

Oj vilken knepig sits, kan bara föreställa mig hur du känner.

Vi har pratat igenom och det lutar åt min man också vill behålla. Vi pratade om aborten och om det nu har gått så långt som vi tror och jag fick tid först om två veckor så tycker han att graviditeten gått för långt för att göra abort.

Pratade även med min mamma igår och hon gav mig sitt fulla stöd hur jag än väljer att göra men sa också att det redan låter som att jag bestämt mig för att behålla. Och ja, det blir nog så.   Inte schysst att vara full med hormoner som gör att man inte kan tänka klart! :p

Jag vill ändå att min man och jag ska vara överens och han säger att han stöttar mig såklart även om jag behåller men han säger att han  inte har orken med ett till barn nu. Förstår honom också då han drar ett tungt lass hemma då jag jobbar i en bransch med mycket kvällsjobb. Han sköter ofta kvällsrutinerna och med en 3 och 4 åring med starka viljor så blir det tungt ibland.

Fick en tid för abort om två veckor men det känns som att den inte kommer bli av, jag vill ha det här barnet, hoppas bara att det "växer" fram hos min man också.

Hoppas  att din man tar det bra Silke, för snart måste du nog berätta. Håller tummarna för dig och hör gärna av dig om hur det gått.

Får så sjukt dåligt samvete då jag har två nära vänner som försöker bli gravida med IVF  och jag som inte ens planerat barn blir gravid med spiral. Vet att det är fel att känna så men livet känns så orättvist mot mina vänner. Jag har dessutom donerat ägg två gånger och trodde inte alls att jag var så fertil längre.
Är ändå väldigt glad att jag har en liten i magen men svårt att hålla mig på ett spår, sjukt ambivalent!
Livet är komplicerat....

J-a Hormoner...........

Kan bara prata om egen erfarnhet,
Jag ville ha barn, kunde inte fick göra ivf, fick barn för ett år sedan för ca 5 mån sedan blev jag gravid, väldigt chockad jag med att vi kunde bli gravida. i v 12 bestämde jag mig för abprt trots allt, kände det blev för mycket. Jag har ett barn och man och tänka på. 

Skulle ha gjort abort idag men vi satt ner i helgen och bestämde oss för att köra. Min man är jätteglad och ser fram emot att bli pappa igen och säger i efterhand att det var räddslan som tog över.
Allt känns overkligt just nu men jag är såklart glad, eller vi är glada!

Så i mars blir vi förhoppningsvis föräldrar igen!

Grattis ts!!