• mammatillnovalie

    Hon är så arg på mig :(

    För att göra en lång historia kort: Min sambo valde att separera från mig när jag var gravid i 7e månaden (jag är fortf gravid i vecka 42+0) och jag var tvungen att flytta. Det tog dock 3 månader innan jag hittade en lägenhet. Men nu har jag flyttat och min dotter var hos mig hela första veckan och nu har hon varit hos sin pappa i 3 nätter (med denna natt inräknad) för att jag snart ska föda och behöver få vila upp mig inför förlossningen.

    Idag har hon varit hos mig under hela dagen. Vi träffades imorse, hon var med på sjukhuset på undersökning och sedan åkte pappan och jobbade. Hon har varit arg på mig hela dagen. Smäller i skåpluckor, jag får inte krama eller pussa henne, jag får knappt titta på henne ibland. Det gör så jävla ont i mitt hjärta, hon har alltid varit mammas tjej. Det har alltid varit bara jag.. Jag har aldrig sett henne så som hon var idag. Jag brast ut i gråt, ångest och panik när jag kom hem. Vi har varit hos hennes mormor hela eftermiddagen.. Och inte en enda gång under 4 timmar ville hon komma till mig.. Jag fick ångest när pappan kom och hämtade henne, kände att hon är ju viktigare än att jag ska få vila! Att hon kanske skulle ha sovit hos mig istället. Hon har det ju jätte bra hos pappan och blir väldigt glad när han kommer. Det gör ännu ondare, att alla andra verkar duga förutom jag.

    Varför är hon såhär? Är det trotsen eller är det för att jag flyttat eller är det både och? Vi försöker förbereda henne inför bebisens ankomst men hon är ju så liten än. Det kommer bli tufft för henne, mamma bor i en annan lägenhet plus att det kommer ett syskon. Sedan ett nytt dagis om ca 2 veckor. Mitt hjärta går verkligen i tusen bitar när hon är såhär emot mig. Det gör så fruktansvärt jävla ont..    

  • Svar på tråden Hon är så arg på mig :(
  • anyXX

    Ofta är det ju de personer barnen verkligen litar på som de våga behandla så som din dotter gör med dig. Försök tänka så... Sen har det ju varit mycket förändring för henne den senaste tiden plus att hon märker att något är på gång med dig! Jag tror det löser sig bara hon får vänja sig, försök att behandla henne som vanligt och när bebisen kommer låta henne vara delaktig i skötseln med den. Lycka till med bebis :)


    flicka 2008 & pojke 2010
  • mammalovis

    Du skriver inte hur gammal din dotter är, men har hon börjat trotsa skulle jag gissa på 1,5 till 3 år. Det framgår inte heller om hon har vant sig vid att bo hos pappa eller om det är första gången hon sover hos pappa utan mamma. I så fall kan ju bara det vara en stor förändring hon inte förstår och samtidigt väldigt lång tid för henne att börja med.

    Annars var min spontana reaktion att inte ha för bråttom med att "lämna bort" henne på en ny förskola , då det är mycket nytt i hennes liv just nu. Bara att få ett syskon kan ju få henne att också vilja vara en liten bebis, samtidigt förstår jag att du behöver ha andningshål också. Prata mycket med förskolan, kanske kan du ha en längre inskolning än normalt, både för att hon ska känna sig trygg och tycka det är kul att komma iväg och leka och inte bara känna sig bortlämnad, en bebis tar ju mycket tid ändå. Jag hoppas allt löser sig till det bästa! Lycka till!

  • mammatillnovalie
    mammalovis skrev 2012-08-11 15:02:12 följande:
    Du skriver inte hur gammal din dotter är, men har hon börjat trotsa skulle jag gissa på 1,5 till 3 år. Det framgår inte heller om hon har vant sig vid att bo hos pappa eller om det är första gången hon sover hos pappa utan mamma. I så fall kan ju bara det vara en stor förändring hon inte förstår och samtidigt väldigt lång tid för henne att börja med.

    Annars var min spontana reaktion att inte ha för bråttom med att "lämna bort" henne på en ny förskola , då det är mycket nytt i hennes liv just nu. Bara att få ett syskon kan ju få henne att också vilja vara en liten bebis, samtidigt förstår jag att du behöver ha andningshål också. Prata mycket med förskolan, kanske kan du ha en längre inskolning än normalt, både för att hon ska känna sig trygg och tycka det är kul att komma iväg och leka och inte bara känna sig bortlämnad, en bebis tar ju mycket tid ändå. Jag hoppas allt löser sig till det bästa! Lycka till!

    Hon är 2 år.. Nej alltså, vi har ju nyss fått bebis nu så vi har inte börjat med varannan vecka ännu utan pappan har varit hos mig mycket, sovit här osv. Det har bara varit några få nätter hon sovit hos pappan och nu funderar vi på om vi ska ta några dagar åt gången bara istället för varannan vecka. Ingen av oss vill ju egentligen ha varannan vecka just heller så det kanske är onödigt att börja så "hårt".

    Jag vill ju helst att hon ska komma in på den nya förskolan så snart som möjligt, sen om inskolningen kan vara lite längre än normalt gör absolut ingenting. Men jag tror hon behöver få komma iväg åtminstone 15 timmar i veckan och få leka med andra barn i hennes ålder. Och bara få tänka på annat en stund. Och ja, hon visar att hon blir en liten bebis ibland. När man byter blöja börjar hon "låtsas gråta" och försöker låta som sin lillebror. Jag försöker låta henne vara med så mycket som det går men rätt var det är så kan hon börja sparkas eller slåss så jag vågar inte liksom slappna av riktigt. 

    Jag älskar ju henne så mycket och vill att hon ska vara glad och må bra! Men jag har förståelse för att hon mår dåligt med alla nya förändringar. Jag önskar hon slapp gå igenom dem men den är ju hennes pappa som valt detta och då måste man göra det bästa av situationen.

    Jag flyttade in i slutet av Juli, lillebror kom 9e augusti och inskolning på nya dagis sker 3e sept. Så det är mycket på väldigt kort tid. Rynkar på näsan
Svar på tråden Hon är så arg på mig :(