Gravid och har fullständig panik

Det du genomgår är en fullständigt naturlig process, skapad av hormoner som förberedelse för mödraskapet. Graviditeten ska stärka dig i att göra val, stå upp för det som är viktigt osv Så att du sedan kan skydda barnet. Det där med kontrollbehovet och att våga släppa efter dras till sin spets under förlossningen och blir en allt vanligare rädsla då fler kvinnor får första barnet när de redan har ett etablerat och välorganiserat liv som de är vana att styra över själva. Jag råder dig att kontakta en Doula som kan hjälpa dig med att våga släppa efter under förlossningen. Det går att öva bort. Önskar er all lycka till!

Jag har svårt att se att det här är en naturlig process. Jag mår verkligen apa och har under endast oerhört få stunder kunnat känna mig glad den senaste månaden. Igår och idag har allt känns helt hopplöst och jag bara gråter. Inte på en enda punkt känner jag mig glad över den här graviditeten utan jag bara oroar mig till döds över precis allt. Jag orkar verkligen inte må så här. Tanken på abort finns där hela tiden för just nu känns det bara som världens sämsta tajming med tanke på jobbsituationer och annat. Kommer det ett barn behöver vi dessutom ett nytt boende och om det ska gå att lösa blir det ju jag med min ekonomi som får lösa den biten. Jag känner mig livrädd, otrygg och mentalt nedkörd i skorna. Har på många sätt försökt få tid hos en kurator men på mödravårdscentralen där jag bor sa de "vänd dig till abortklikniken. Beslutar du dig för att fullfölja graviditeten är du välkommen hit". På kvinnoklinikerna är de så hårt belastade att man nödgas sitta i timslånga köer på morgnarna för att få ens en telefontid och hur löser man det samtidigt som jag har ett jobb att sköta? Hela den här situationen håller på att knäcka mig.

Jag väntar också mitt första barn (är i vecka 14). 

Jag känner igen mig i dig. Jag pendlar fortfarande i tankarna om jag ska göra abort eller inte.
Det känns som att mitt liv kommer att ta slut. Min frihet kommer vara bort.

Mycket tankar och känslor. Det viktiga är att du verkligen lyssnar på dig själv och på vad du vill.
Du är nu 36 år och inte 26. Försök att ta en dag i sänder och du får acceptera dina tankar och känslor. Det är en stor förändring i ditt liv och det är skrämmande när man inte vad som väntar en. Men livet funkar så. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen och du kommer att se att allting kommer att ordna sig. För att det gör det alltid.

Kram 

Det är normalt att flippa ur i olika grad.

Jag tänkte på barn konstant i flera månader innan jag blev gravid. Högsta önskan, ingen oro i hela världen. Sedan när jag väl var gravid så var det inte lika självklart och jag kunde i början bryta ihop och gråta och vilja göra abort för att det skulle vara synd om barnet som fick ha mig som mamma. Allt började jag ifrågasätta.

Idag är jag gravid i vecka 33 och är tack och lov inte lika osäker. Man växer in i det sakta men säkert och när vi snart väl har barnet hos oss så kommer det säkert att kännas självklart och naturligt. 

Men du, grattis trots all panik. Du ska få en ny familjemedlem som kommer sprida mer glädje runt sig än du kan ana nu. Och allt det där andra är praktiska saker som kommer fixa sig. Särskilt med tanke på hur organiserad och kontrollerad du är. Det ÄR ingen panik med bostad. En bebis behöver inget eget rum så ni har ett par år på er att fundera över var ni vill bo. Och ni behöver inte ha gemensam ekonomi. Om du köper en lägenhet så gör det i ditt namn, skriv papper osv. Sådant löser sig alltid. Men prata med din kille så han förstår vad du oroar dig för, så att ni kan lösa saker tillsammans och bara ventilera. Att han har levt livet förut som singel betyder ju inte att han är oförmögen att ta ansvar som pappa, inte sant? Han höll t.ex vad han sa kring alkoholen. 

Tack för svar. 
Jag har alltid svårt för förändringar i början och tenderar att måla upp skräckscenarion ibland. Inte när det kommer till småsaker förstås utan men livsomvälvande förändringar som flytt osv och sedan visar det ju sig nästan alltid ändå att allt blir bra trots mina farhågor.

Jag blir så trött på att jag inte lyckas identifiera om det är tvättäkta intuition jag känner nu eller om det är de förbannade hormonerna i kombo med min rädsla som framkallar alla negativa tankar. Sjukt jobbigt är det i alla fall och att min sambo står på benen än efter de här påfrestande veckorna är tamejfan beundransvärt. 

Säger som de andra, det är helt normalt. Hormonerna kan spöka lite med tankarna ibland. När jag är gravid så ångrar jag mig och vill lämna min kille lite varannan dag =P Det var precis likadant båda graviditeterna..drömde även varje natt att han var otrogen mot mig.