Rutiner, tvångsritualer och svår separationsångest, kan det vara adhd?
Jag har en kille som blir 2år nästa vecka, hans pappa har aspergers och adhd och vi har inte letat tecken men ändå varit uppmärksamma på tecken eftersom chansen/risken är så stor för att det är ärftligt.
Sonen har en massa allergier så det mesta har vi tolkat som allergisymtom men nu när han fått allergimedicin i 6månader och symtomen är kvar så tror jag mer på något annat.
Nu har han bla. hållt på med sina rutiner länge, saker måste vara på ett visst sätt, om jag öppnar en låda och sen går därifrån så måste han stänga den, samma med dörrar. Vid sängdax så ska det vara på samma sätt varje gång, även ibland när vi ska äta.
Den senaste tiden har han börjat mer och mer med att han ska pussa, klappa och krama på allt, då menar jag allt. Djur han ser, leksaker, prylar på tvn, saker i affären osv. Då är det först "pussa" så pussar han, "klappa" så klappar han och sen "kram" så ska det bli en kram också. Vid läggdax så ska han alltid pussa, klappa och krama på tvättmaskinen, den är hans favoritobjekt förutom mjukiskatten. Han tvättar ofta både hemma hos oss och hos andra.
Han har också mer och mer börjat få separationsångets, vi märkte det för ett par veckor sedan när han satte igång och storgråta när ett program på tvn tog slut, nu är det ofta så när eftertexterna börjar så sätter han igång "mer traktor" "mer kossa" osv. beroende på vad det är vi sett. Nu under OS så är det "mer pinne" (stavhopp) "mer bada jättefort" (simning) osv. Så det är inte bara barnprogram.
Vi försöker förbereda honom genom att säga att programet slutar så nu får vi säga hejdå, eller som idag när vi åkte tåg att "nu ska vi gå av så du får säga hejdå till tåget", då brukar det gå lättare men man måste förbereda med ALLT.
Vi har haft en extremt påfrestande situation dessa 2år, med att jag var nära på att inte överleva förlossningskomplikationerna, sonens allergier som vi inte fick hjälp med, pappan fick en depression pga. allt och före sommaren fick han sin aspergerdiagnos som vi väntat länge på men hans svårigheter blev tydligare nu.
Så det är turbulent men jag och sonen är tajta och jag är hemma dagtid och han går på förskola ett par timmar så jag får vila men när han kommer hem så har vi mycket tid ihop och försöker göra saker på sonens villkor, men det känns inte som om allt är "normalt".
Vad tror ni är det normalt med hans ritualer och den svåra separationsångesten?
