Separera - hur har era barn klarat flytt från hus till lägenhet?

För mina barn har det gått över förväntan... De var 12, 8 och 6 år när vi separerade. De fick bo kvar i huset med pappa varannan vecka, i huset där allt fanns. Stor tomt, gästhus, studsmatta, kojor, gungor och så egen badbrygga!!

Hos mig fick de dock alla egna rum i lägenheten (i huset delade de två små rum, för även om huset var stort, så fanns det inte så många rum, utan få stora). Hos mig fanns det flera kompisar och det viktigaste av allt, JAG fanns där för dem alltid och vi gjorde mycket saker utanför lägenheten. Vi åkte och badade, åkte på olika utflykter, hälsade på mycket vänner (med hus och stor tomt). De fixade det galant, de anpassar sig! Däremot så fixade inte JAG detta... så nu efter 2 år i lägenhet har jag köpt hus! Flyttar in den 1 sept och det ska bli underbart med gräsmatta igen :)

Har du skaffat sambo igen? Hur har du råd i stockholm?

Har själv radhus och ska separera får väl ut en vinst på runt 500.000 som jag och min blivande exfru ska försöka ha som handpenning till varsitt boende. I närheten där vi bor. Alternativt att hon bor kvar ett tag så vi får ordning på allt och jag hjälper till med boende. Helst skulle jag se att barnen o mamma fick vara kvar där men vi har inte råd antagligen.

Men det blir sjukt tajt ekonomiskt. Två barn. Ska ha varannan.Verkar helt omöjligt med dom inkomster vi har....runt 25000 var. Hur fan gör folk? eller tjänar alla jag känner 45000kr i månaden???

Nu blir jag WT pappa i nån bottenvånings 2:a antagligen men får väl lösa det efterhand.

VIll bara att barnen ska få det så bra som möjligt.

Kan knappt se hur jag ska klara det. Hyreslägenhet är ju alternativ men då bilr det antagligen längre bort från deras skola och kompisar. O hyreslägenhet är ju inte lätt att få tag på heller. Inga förturer med barn och sånt här.

Cirkusen är igång...se om tråden är kvar om några månader.....då ska jag svara igen....
 

Vart såg du att jag bodde i Stockholm?! Näe, jag bor i en mindre stad cirka 10 mil från Stockholm, så visst är huspriserna här mycker mer humana än i Stockholm... Tycker ändå att mitt nya hus är "svindyrt" mot det jag bodde i som gift... det var drömhuset som hade allt, men eftersom det låg på landet och jag nu flyttar närmare stan så är mitt nya hus så mycket dyrare...

..och näe jag har inte köpt huset ihop med någon, jag fixar det helt själv, och det blir inte ens dryrare än i min hyreslägenhet som jag flyttar ifrån- dock, mitt gamla hus hade jag och maken inga lån på alls... Checkar nu ut cirka en mille och lånar lika mycket och kommer att få en helt ok ekonomi...

Ok då är jag med......så tvåan jag kollar på kostar antagligen som din villa.....haha...

Du skrev "husen här i stockholm" i din första post nämligen.......

Jag själv bor i norrort,,,,,villa mellan 2-3-4-5-6 miljoner....sunkig bostadsrätt....nån mille o uppåt.

Behöver plats med två barn också.

Hoppas verkligen att det ska gå bra för dom nu. Vi ska försöka göra det bästa som går. 

Jag har samma funderingar som ts... fick slängt på mig så sent som i söndags morse att vi ska skiljas och med tanke på att vi bor i bostadsbristens göteborg så lär det bli en intressant resa. Ingen oss har råd att behålla huset ensam och de hyreslägenheter man möjligen kan få tag i ligger där man absolut inte vill att barnen ska börja skola eller ens leka på gården... vi är dessutom mitt i en massa småfix på huset som min man nu deklarerar att han absolut inte har lust att slutföra. Detta gör att vi förmodligen inte får ut det vi behöver för att täcka lånen - om vi ens får det sålt. Eftersläpande lån gör ju i sin tur att lån till en BR blir svårt att få... verkligen en lysande sits man hamnat i...

Jag flyttade in i lägenhet med mina tre barn i början av sommaren. De har alltid bott i hus förut. Stora hus med stora trädgårdar i lugna områden. Och så vips skulle de bo i en lägenhet på tredje våningen utan hiss. Dock med en härlig grön gård med gungor, sandlåda, fotbollsplan och många buskage att gömma sig i. Och det finns flera andra gårdar dit de lätt kan ta sig med ännu mer lekplatser.

I huset har de alltid rusat in och ut och verkligen utnyttjat trädgården så jag har också haft många tankar om hur barnen ska hantera det hela. Ytan inomhus är ju dessutom bara hälften av vad huset var! Men de har klarat det galant. De större barnen (6,5 år och 7,5 år) kan gå ner på gården själva och gunga, minstingen på 4 år kan hänga på ibland. De har anpassat sig fantastiskt bra och verkar trivas utmärkt. Dessutom visade det sig att en av mellanbarnets klasskamrater bor i samma trappuppgång som vi.

Visst, det blir inte samma möjlighet att gå ut lite snabbt och lätt som i huset. Men barnen har inte sagt något att de saknar det. Och nu blir det betydligt oftare att vi beger oss till en närliggande väldigt fin lekplats istället för att bara säga att de kan gå ut i trädgården och leka...

Jag bor i Stockholm och jag valde radhus efter skilsmässan. Ingen av oss hade råd att bo kvar i villan men vi fick i alla fall ut en vinst att använda som grundplåt i nästa boende.

Barnens pappa fick för sig att hus skulle vara för dyrt och kollade bara på bostadsrätter. Sen var han bitter på mig i flera år eftersom vi hade samma boendekostnad trots att han hade en trea på bottenvåningen och jag hade radhus med fem rum. Hans avgift till föreningen var hög eftersom det var relativt nybyggt (finns inga äldre BR inom 5 km från skolan) och mitt radhus var bra isolerat och därför billigt att värma upp.

Mitt tips är alltså att inte bara stirra sig blind på typen av boende utan vara noggrann med att jämföra månadskostnader.

Har två barn, 2 och 10 år gamla.  Vi ska flytta till lägenhet om några månader.  Tror 2-åringen kommer klara det bra, trots att h*n aldrig bott i lägenhet tidigare.  10-åringen har iofs bott i lägenhet större delen av sitt liv, men är väldigt motvillig mot denna flytt...  Och det kan jag förstå.  H*n har en massa kompisar i grannhusen, de hoppar studsmatta och spelar fotboll och leker.  Så jag vet inte hur det kommer gå.

Ingen av oss har möjlighet att behålla huset, jag flyttar till en trea, så jag och minstingen ska dela rum, 10-åringen får ett eget.   Det är svårt att få lägenhet här (Gbg), så jag får vara glad att jag ens har någonstans att ta vägen.
Sambon vet inte än vart han ska bo, minstingen kommer bo varannan vecka, så jag hoppas verkligen att han hittar något bra boende i ett vettigt område.

 

Stort tack för alla svar!

Radhus hade varit ett alternativ - men då måste jag flytta ifrån området. Inte så långt men tillräckligt för att behöva byta skola & dagis med allt vad det innebär. Jag tänker att en separation är tillräckligt uppslitande så om man kan undvika att rubba på för många saker samtidigt är det nog bra. I morgon ska jag gå på lägenhetsvisning för att om möjligt få en  känsla för hur det skulle kunna bli, och så får jag väl göra som Bra! och spara ihop så jag till slut kan köpa ett eget hus :)

Det var inte jag som skrev "husen här i Stockholm", det var TS... jag svarade bara...

Vi har också en massa smågrejer som ska fixas på huset, när vi bestämde att vi skulle separera vägrade min sambo bestämt slutföra det, han hade ingen lust och lämnade det halvfärdigt ett tag.  Men han tog tag i det igen, när det hela lagt sig lite.  Vi "gjorde slut"  i mars redan, men bor fortfarande ihop i väntan på lägenheter. 

Herregud vad jag önskar att vi kunde samarbeta såpass... istället får jag dagligen nya order om hur allt ska vara. Imorse var det dagishämtningen jag skulle lösa, vi har hittills delat lämning/hämtning. Jag öppnar på mitt jobb och slutar 15 hela veckan och 13 på fredagar så jag hämtar, han jobbar 8-16 och lämnar på morgonen... men nu ska det vara RÄTTVIST och vi ska ha både lämning och hämtning på en person varannan vecka, vilket gör att barnens tid ökar med säkert 1-2 timmar per dag - men det skiter han i.

Fixet på huset ska inte göras klart, istället ska det, enligt honom, säljas till första bästa vilket gör att vi ska ha en skuld kvar sen som gör det jäkligt svårt att få lån till en BR. Går jag inte med på detta så tänker han sluta betala sin del av räkningarna, och det kan man ju räkna ut hur det går då eftersom jag inte har en chans att ro runt hela vår ekonomi själv, hade jag det hade jag ju behållt huset.

Och det sjuka i hela situationen är att man skulle kunna tro att det är JAG som vill skiljas och verkligen gjort honom illa - men det är tvärtom.

Hur tusan resonerar man med en sån människa???

Mitt ex agerade på ungefär samma sätt... det var fel på allt, han var sur, irriterad och så djävla otrevlig.. trots att det var han som ville ge upp vårt äktenskap och även den som redan börjat träffa en annan... tror att det berodde på något slags dåligt samvete gentemot mig, med tanke på allt han gjort...

Men du, jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Precis så var min sambo också i början när vi tagit beslutet.  Eftersom han betalat största delen av lånet medan jag var föräldraledig (6 mån), så hade han större rätt till ev vinst!  Han skulle ha 25% mer än jag vid försäljningen, och gick jag inte med på det så var alternativet att jag betalar allt på huset tills det är sålt!   Han skulle minsann inte "ställa upp" och lämna och både lämna och hämta på dagis, trots att han hade mycket mer felxibla arbetstider och möjlighet till flex.  Etc, etc..

Det gick inte att resonera med honom alls, han var outhärdlig och otrevlig.  Det är först nu på senare tid som vi är någorlunda sams.  

Jag var och tittade på en lägenhet häromdagen, och det kändes faktiskt helt ok! Jag ska grunna på beslutet ett tag till och - ännu en gång - försöka få till ett vettigt samtal med sambon. Hittills har det inte gått alls att diskutera hur vi ska få det bättre hemma, så jag har inte så stora förhoppningar tyvärr.

Vi har varit tillsammans i 11 år och har tre barn ihop så beslutet är inte lätt. Kan få lite panik av att över huvud taget få ihop logistiken med alla aktiviteter för ungarna och att jag ska känna mig ensam där i lägenheten varannan vecka. Men jag antar att man till slut känner att man har nått sin gräns, och att det nu får vara nog av konflikter, bråk, trasiga saker och snedfördelad arbetsinsats hemma. Jag kan faktiskt inte komma på en enda vettig anledning till att vi, som båda jobbar heltid, inte delar lika på det som behöver skötas hemma för att hålla en hyfsad lägsta-nivå åtminstone.

Man kan ju undra vad som händer med dem... fan vad less jag är.

Vi har haft åtminstone liknande löner under hela tiden vi varit tillsammans, han har har väl legat runt 3000 över mig netto och nu kommer det hela tiden kommentarer om att "ja det har ju JAG betalat" och "jag har RÄTT att göra såhär, jag betalade...". Jo, men eftersom han tjänat lite mer och dessutom har en dotter sen innnan som gjort att vi behövt större boende så kanske det inte var mer än rätt eller?
Sen så hade vi diskussionen innan och under husköpet, då jag DESSUTOM var föräldraledig... men nu har han tydligen försörjt hela familjen medan jag bara softat runt och gjort vad jag ville med min lön... hur kan man vara så jävla dum?

Förra veckan på tisdagen betedde han sig som ett ärkesvin hela morgonen, ställde alla sina idiotkrav och hotade med att få oss båda två till kronofogden om jag inte gjorde som han sa... och tre timmar sen när jag kollar min mobil på jobbet har det kommit sms från honom - där han skriver att han ångrar sig och att han inte "vill kasta bort förhållandet för ett litet bråk...". Bråket han pratar om har jag inte ens märkt, men det spelar ju mindre roll eftersom vi inte har det bra, helt enkelt. Jag tror inte ens han har sagt att han älskar mig på de senaste fem åren, och det är bara en bråkdel av allt.

Vi har inte pratat om det han skrev eftersom han håller sig undan eller upptagen, och då känns det ju inte mycket värt... fast jag ville inte ha det heller så det är väl lika bra.

En mäklare kollade huset i veckan och sa tack och lov oradgrant vad jag sagt hittills så nu verkar det som om det ändå blir lite fix... jag har bestämt mig för att bita ihop och inte reta upp honom (även om stoltheten protesterar) för att inte hamna i samma situation igen,,, wish me luck.