Hjälp mig hjälpa min bror!

Ingen som har några förslag?

Vänd dig till psykiatrin och socialen?

Han har redan en psykolog och kontakt med socialen. Det han får hjälp med är 3h arbetsträning i veckan (stickar tröjor till välgörenhet), pengar till hyra och mat, sjukskrivningar per post när de gamla går ut samt recept på antidepressiva mediciner som skickas direkt till hans apotek.

Ingen uppföljning görs och framför allt så finns det ingen handlingsplan. Förutom tre timmar arbetsträning i veckan lever han i en bubbla, går från sängen till datorn och tillbaka, klarar inte att sköta sin hygien, städa, handla eller ta tag i sitt liv.

Jag är helt okunnig i området så det jag undrar är vilka insatser som finns, vad kan jag kräva? Har kommunerna personer som kan komma hem till honom och se till att han fungerar som människa? Finns det någon typ av gruppboenden? Terapi?

Gör en anmälan till kommunen om deras hanterande. Soc och andra myndigheter är ibland tyvärr rena packet.

Puffar tråden o hoppas nn annan kan hjälpa ts?

Hur började det hela? Han han alltid varit så? Eller växte det sakta?

Oj, vilken svår situation... Med depressionen är det ju så att om man inte svarar på medicin så är det ECT-behandling (elchocker) som är nästa steg. Och klarar han inte sin hygien och så vidare så är det nog det han ska ha. Den behandlingen kan låta otäck men den är ofta väldigt effektiv. Man ska inte låta sig nöjas med att få ett recept då och då från allmänläkaren, svår depression är faktiskt väldigt farligt. Men din bror kanske inte kan uttrycka hur dåligt han mår vid läkarbesök? Om du då är med och förklarar vad din bror faktiskt klarar och inte är det nog bättre.

Det finns en hel del litteratur om depression man kan läsa, särskilt en av Danuta Wasserman är riktigt bra. Boken Anhörig av Åsa Moberg är också kanon.

Jag känner inte till ADD men en neuropsykiatrisk diagnos kan hjälpa till att öppna dörrar till hjälp.

Sen tycker jag att du ska skaffa hjälp för dig själv. När man tar hand om en person som är så dålig som din bror verkar vara så är det lätt att man glömmer sina egna behov. Och då börjar man må dåligt själv.

ECT-behandling ska jag genast kolla upp, tack för tipset :)

Martin (som han heter) har alltid varit ett stillsamt barn så det är svårt att säga när det startade men from högstadiet har det eskalerat. Det har varit riktigt illa i perioder. Han har en väldigt "grov" social fobi som gör att han inte vågar berätta om sina problem och han är expert på att "dupera" sjukvårdspersonal så de tror att han mår mycket bättre än vad han gör.

När han bodde hos mig har han bla annat berättat att han har skrivit avskedsbrev och gått till en bro. Tanken på sin familj stoppade dock honom den gången.
Jag vet att det är långt från att vilja ta livet av sig och faktiskt göra det men som det ser ut i dagsläget så har han inget att leva för.

Jag har bra stöd i min sambo, vänner och svärföräldrar och jag klarar att hålla en viss distans då jag bor så långt ifrån.

Han har rätt till lss i kommunen vård och omsorg att få ett gruppboende att bo på. Kolla sär han bor nu på vård omsorg.