Varje gång jag ser mig själv i spegeln så ser jag bara en massa fel. Jag har stor näsa, för små ögon och har alldeles fruktansvärt ful kropp. Jag önskar att jag kunde se något positivt med mitt utseende, men det kan jag inte. Jag börjar fundera på om jag har någon slags sjukdom som gör att jag känner såhär? Eller om folk ljuger för mig när dom säger att jag är fin :( brukar ni säga till era vänner som är fula att dom är fina/vackra om dom inte är det?
Kanske är du ful men sannolikt är du inte fulare än någon annan. Och även om du var ful - hur enkelt är egentligen det att åtgärda? Visst kan man operera sig men enklast är att acceptera sitt utseende.
Sluta titta dig i spegeln och sluta leta fel. Intala dig istället att du är rolig och charmig och se till att odla de sidorna istället. För även om du nu ÄR ful så vill folk hellre umgås med en trevlig fuling än en otrevlig snygging.
Om jag nu utgår från att du, enligt normen, är ful... Och? Man är så mycket mer än sitt utseende =)
Liksom, okej du är ful -men gör det dig till en sämre människa? Sämre kompis?
Jag är tjock men precis lika bäst som alla andra ändå! Mitt tips är helt enkelt att jobba med din självkänsla... Finns säkert psykologer/kuratorer som kan hjälpa dig =)
Om du inte är förskräckligt ful på grund av några missbildningar eller nåt annat liknande så föreslår jag att du accepterar ditt utseende. Det finns en massa fula människor som lever lyckliga och meningsfulla liv (trots sitt utseende..!). Ta hand om dig själv så att du mår bra och har en hälsosam kropp så kommer du trivas med dig själv och din fulhet bli oviktig. Sov, motionera, ät nyttigt, gör roliga saker, skaffa dig ett arbete du trivs med, gå i terapi vid behov. Ja, du förstår. Skäm bort dig själv med en klädsam frisyr och kläder du trivs i.
Men det är inte så lätt att bara acceptera sitt utseende när man tycker att man är så ful att man nästan gråter så fort man ser sig själv i spegeln. Jag blir liksom deprimerad av min egen spegelbild :(
Så ful är ingen, jag tror att du behöver gå och prata med någon, tror det är något annat som ligger bakom det där.
När man mår sämre känner man sig fulare, då letar man fel, när man mår bra så kan man ganska lätt hitta en liten grej som man blir nöjd med och sen blir det fler och fler.
Har du sett filmen " Muriels bröllop"?
En underbar australiensisk film från 90-talet. Handlar om en tjej som faktiskt är rätt ful, ibörjan av filmen. Men som växer, och i slutet så strålar hon.
Man behöver inte vara vacker på utsidan, det är insidan som räknas.
Jag är inte någon som tänker på hur andra ser ut direkt, jag kan lätt missa om någon gått upp/ner några kilon. Medan om nån inte mår bra, märker jag det direkt.
Skulle aldrig kunna ljuga för någon heller, det skulle märkas på mig. Så jag tror att dina vänner tycker du är fin! Det gäller att du inser det också.
Kram på dig
Jag levde tillsammans med en person som tryckte ner mig psykiskt och ofta kallade mig ful, vilket etsade sig fast. Det är aldrig någon närstående som uttalar sig om mitt utseende, utan det är mest okända personer eller ytliga vänner som brukar säga att jag är vacker vilket spär på det hela ännu mer :(
Jag är ganska nöjd med mitt liv, men hur jag ser på mig själv tycks påverka mig mer än jag förstår. Jag hade exempelvis aldrig satt min fot på en krog, just för att jag är så rädd att bli förnedrad för mitt utseende. Den enda gången jag känner mig säker att vara mig själv ute bland människor är när jag är långt hemifrån, typ i en stad som jag aldrig kommer att besöka igen.
Jag önskar att jag inte kände såhär och att jag kunde se det där vackra som många andra tycks se, men jag kan inte :( Jag har en väldigt fin personlighet dock så får väl glädjas åt att den kanske väger upp lite även om jag troligtvis aldrig kommer att träffa en ny partner och gifta mig och sånt :'(
Åh, jag känner igen mig. För några år sedan mådde jag extremt dåligt pga mitt utseende. Jag kände inte bara att jag var "ful" utan jag var..grotesk. Felgjord på något sätt. Jag trodde folk ryggade tillbaka när de såg mig, viskade saker som "men..hur är det möjligt? Sådär kan man ju inte se ut, det är ju inte mänskligt".
När jag såg mig i spegeln såg jag..som en seriefigur. Någon som inte såg mänsklig ut, som om man klippt och klistrat ut random kroppsdelar (i ansiktet) och pusslat ihop dem, på fel plats.
Jag vet inte vad det var som hjälpte mig att må bättre, det var nog flera faktorer, att mitt liv i stort (jobb, hobby, vänner) förbättrades.
Känner mig inte vacker idag, men vet att jag ser normal ut. Ingen man lägger märke till (nåja, gör jag mig i ordning och går på krogen kan det hända att jag får en komplimang och sambon kräver inte släckt lampa när vi har sex *s*). Vanlig. Men med krasst självförtroende.
DOCK är jag jättefin på insidan! Folk tycker om mig för jag är rolig, hjälpsam, snäll, empatisk. Och DET är viktigt.