Hur stor chans att vinna boendet?

Tror inte du har stor chans att få bli boendeförälder då en nyfödd behöver vara med sin mamma. Hon ammar väl också?

När barnet är äldre blir det enklare för dig. Då kan du börja ta med barnet på promenader med barnvagnen och börja ha barnet hos dig någon timme i taget och sedan utökas det till halva dagar, hela dagar osv.

Just nu gör du nog klokast att bara ligga lågt när barnet är så litet. Dra det inte till tingsrätten för det kommer bara göra att ni får en sämre relation och då kanske du inte alls får/kan hälsa på längre.

När barnet är lite äldre, under året så kan ni kanske göra ett umgängesavtal hos familjerätten där ni bestämmer hur ofta du ska ha barnet hos dig eller komma o promenera. Sedan tids nog kan du börja ha en övernattning i veckan osv men för det krävs att du har en god anknytning innan det.

Stressa inte mamman nu med en massa krav utan se till babyns bästa och det är inte en stressad o sur mamma som känner att du ska ta barnet ifrån henne. Du måste se till den mycket speciella situationen att ni inte bor ihop.

Du kommer att ha massor med tid att umgås med barnet längre fram men nu behöver de lugn o ro.

Tror chansen är rätt liten (utan att veta) att ett litet barn tvingas till byte av boförälder utan allvarliga skäl. Varför kämpar du inte för ha växelvis boende så småningom istället? Då får ju barnet ändå lika stor tillgång till båda föräldrarna.

Jag tänker inte ta barnet i skrivande stund. Absolut inte! Jag vet att barnet behöver sin mamma i spädbarnsålder. Men så fort barnet börjat äta vanlig mat och likväl kan tas hand om både mamma och pappa så vill jag att hon bor med mig. Nu bor vi inte på cykelavstånd till varandra, så att ha varannan vecka är inte aktuellt då det inte kan vara bra för vårt barn att ha två dagis varannan vecka. eller två skolor! Men hade mamman bott närmare hade jag gärna vela ha varannan vecka.

Jag vill bara barnets bästa och eftersom mamman och jag resonerar enligt nedanstående

mamman: "så lite umgänge som möjligt mellan umgängesförälder och barn"
Pappa (jag): "så mycket tid som möjligt med umgängesförälder"

Så anser jag att med mig som boende förälder med en sundare och fredlig värdering gällande umgänget och dess omfattning, skulle kunna upprätthålla en tightare kontakt mellan barn och umgängesförälder än vad mamman klarar av.

Givetvis ska jag inte komma och ta barnet då behovet till mamman är som störst då hon ammar. Och detta är något jag mer än gärna låter komma stegvis. Exempelvis fler och fler övernattningar hos mig för varje månad efter 12 månaders ålder för att slutligen bo på heltid hos mig vid 24 månaders ålder. Givetvis får mamman hälsa på hur mycket hon vill och även låta barnet övernatta hos henne..

Ok, förstår vad du menar..men tror aldrig du får igenom att ha barnet heltid hos dig från 2 års-ålder eftersom mamman är den som kommer ha bäst anknytning med barnet och barnet skulle inte må bra av att skiljas från henne. Du kan försöka få växelvis boende från 3-års ålder men för det krävs det att ni kan samarbeta jättebra och ha kontakt ofta kring barnet. Och att ni bor nära varandra. Fråga Familjerätten om råd där du bor. Jag är inte så insatt utan skriver bara vad jag tror.

Nej. Du resonerar utifrån dig själv och samarbetsfrågan och inte från barnets behov , och du anser dessutom att du och ditt resonemang är förmer. Dessutom kan ett umgänge visst detaljregleras dagsvis av en tingsrätt så där föll det argumentet.
Sikta på att få ta en del av föräldraledigheten istället så kan du ha chans att under den bli den primära anknytningspersonen. Då förändras ditt utgångsläge.

Men om du nu siktar på att få fler och fler dagar i veckan förstår jag inte varför du inte nöjer dig när du uppnått 3-4 dygn/vecka så att barnet bor växelvis lika mycket hos er båda. Skulle det inte vara bäst för barnet att ha lika stor tillgång till båda föräldrarna?

Mamman bor 12 mil från mig. I en liten ord på 350 invånare utspritt på en stor yta. Jag bor i en stad med närmare 100.000 invånare. Mamman är livrädd att flytta till en plats med fler invånare och trafikflöde än vad hon idag är van vid. Så hur relation vi än har så kommer växelvis boende (varannan vecka eller dyl) aldrig funka så länge hon promt ska bo där hon bor och jag promt ska bo där jag bor.

För mig spelar det ingen roll var jag bor - liten ort som stor ort. Jag vill träffa mitt barn och kan flytta var som helst bara jag får träffa mitt barn ofta. Problemet är rättare sagt ekonomin för min del. För min del innebär det flera år av arbetslöshet då jobbmöjligheter samt mina egna arbetslifserfarenheter inte ger mig några jobbmöjligheter på hennes ort, om jag säger upp mig och flyttar dit. Jobbmöjligheterna är minimala för min del! Så därför vill jag inte flytta dit då det inte är ekonomiskt hållbart.

Mamman å sin sida har utbildning och erfarenhet från ett yrke det råder personalbrist inom. Så rent teoretiskt sätt kan hon utan problem få både ett och tre jobb på min ort om hon skulle vilja flytta hit.

Hade gärnat önskat att mamman bodde närmare. För då hade jag kunnat träffa barnet oftare och vårdnadsformerna hade varit enklare att ha. Men för oss båda verkar det inte vara aktuellt.

Utöver det så har jag ingen möjlighet att besöka dom på vardagarna. Detta eftersom att jag arbetar Må-Tors 06.00-17.00. Avståndet är helt enkelt för långt för att jag ska kunna hinna hem, byta om, äta middag, åka dit, umgås, åka hem och slutligen komma somna en så pass lämplig tid att jag har möjlighet att få den dygnsvila jag behöver för att kunna sköta mitt arbete (7-8 timmars sömn).

Så alternativet dagtid är att mamman och vårt barn åker till mig på veckorna, t.ex. två gånger på veckan plus att jag åker till dom en eller två gånger på helgen. Jag har absolut inget problem med att betala hela hennes bensinkostnad för samtliga besök. Jag kan dessutom bidra med att laga middag och bjuda på detta. På så vis kan umgänge på veckorna bli möjliga. För mamman är ju ledig hela veckorna och har inte direkt några bundna tider att anpassa sig till som jag har (mitt jobb då).

Nu är scenariot inte aktuellt eftersom att mamman är paranoid över det mesta gällande barnet och inte kan sätta sig och köra bil utan sällskap. Hon totalvägrar att barnet ska riskera sitt liv i en bil längs vägarna för tydligen dör 400 personer årligen i trafiken och det kan ju vara vårt barn det händer - enligt henne. Barnet kan sluta andas eller dö av plötslig spädbarnsdöd medan hon är fullt upptagen med att köra bil - jag kan räkna upp ett dussintal ursäkter jag hört. Du kanske förstår att jag sitter på ett ganska stort problem?

Oj, det låter jättejobbigt att ni bor så långt ifrån varandra. Hoppas att allt löser sig på bästa sätt för er alla till slut.

Ytterligare ett alternativ är att ni träffas på halva vägen.

Men jag tror att du inte är speciellt intresserad av ett samarbete, ditt sätt att skriva ner mamman tyder på det.

Så det troligaste scenariot är att du kommer att kunna börja ha vh om 2-3 år...

Men hur vill du ha det? Först säger du att du skulle besöka barnet varje dag om du fick för mamman men att hon inte går med på det upplägget. Sedan säger du att du bara kan besöka barnet på helgerna på grund av ditt arbete.