Pappan tar inte ansvar för alla barn.

Vi har 3 barn, Min dotter 10år, Hans dotter 6år, Vår son 6månader.
Vi flyttade ihop för 1.5 år sen. Min dotter har alltid bott heltid hos mig, hans dotter har bott med hennes mamma, men när jag flyttade in så ville mamman att dottern skulle bo heltid hos oss och hon skulle bara träfa henne varannan helg. Detta gick inte så bra eftersom mamman kände tillslut att jag tog över hennes roll som mamma. Pappan jobbade nästan dygnet runt och träffade inte dottern mycket. Dottern ville tillslut inte träffa sin mamma, skrek och gapade när hon skulle till sin mamma. i början var det väl för att han hade faktiskt inte nämnt för dottern att hon skulle till sin mamma och att det helt plötsligt inte bara var varannan helg utan lite spontant här och där.
Det slutar med att mamman inte lämnar tillbaka dottern och skrik och bråk om dottern sker framför dottern flera gånger.
Jag var gravid och jag fick ta mycket skit från pappan (Min sambo) som var ständigt på dåligt humör. När jag var gravid i 6e månaden flyttade jag ut pga att det blev för mycket bråk och min dotter kom i kläm hela tiden. Hon fick hela tiden anpassa sig eftersom jag atomatiskt fick ta ansvar till hans dotter hela tiden.
Han valde även att så fort vi blev oense om nåt så sprang han till mamman som han bråkat med under hela tiden. De blev bästa vänner tills de börjar skrika på varann igen.

Efter cirka en månad lät jag honom komma tillbaka in i mitt liv. Han flyttar in hos mig och lovar att allt ska bli annorlunda. Det ändrades men sen var det tillbaka i ssamma spår igen. krig med mamman sen bästa vänner igen.
När sonen är 2 veckor flyttar han ut för jag vill ha ensam vårdnad.
Han avbokar vår tid på familjerådgivningen och träffar inte sin son på 3månader. När vi börjar få kontakt igen så får jag veta att mamman flyttat in hos honom för hon har gjort sig bostadslös och hon har ingenstanns att ta vägen med sin dotter. Han kan inte ta dottern på heltid pga dagisplats. När han börjar att träffa mig så börjar de bråka igen hon flyttar med dottern och vägrar låta honom träffa dottern.
Mamman har skickat sms till honom om att hon skulle vara gravid med hans barn, sedan har hon skickat att hon jävlas bara med honom. 

Mitt villkor för att vi ska vara tillsammans nu var att han ska ta sitt fulla ansvar för sin son och min dotter om vi ska bo ihop. Att familjen går först, att det ska vara umgänge på bestämda tider inget smsande hela tiden och ringa ska hon bara göra om det är viktigt.. Det gick han med på. Han skickade ett tydligt mail till henne om det.

Nu har mamman börjat igen med att han får träffa henne. det rings skickas sms och dottern kräver att de ska träffas själva. Så i två dagar har han hämtat och lämnat henne och varit med henne själv. Detta drabbade min dotter igen efersom först hade han bestämt att vi alla skulle åka och bada men sen ringde han och sa att hans dotter ville träffa honom själv idag igen.

Så jag valde att lämna honom igen. Sa till honom att vill jag ha en man som kommer och går som han vill eller gör märkbar skillnad på barnen så kan jag ju ta vem som helst som man. 
Sonen kommer ju snart förstå att hans pappa väljer bort honom för han halvsyster vill ha sin pappa för sig själv. Min dotter känner sig inte tillräcklig genom att bli kvarlämnad för hon är inte hans barn.

Det jag vill ha svar på är gör han rätt gentemot sitt barn när han låter henne få bestämma att de ska vara själva?

Kom gärna med andra tankar också. 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-08-16 13:30
Detta med flyttande in och ut gillar jag inte heller. Därför valde jag att köpa mig ett hus så min dotter och min son får ett fast hem iallafall.
Han fick flytta in här efter att han lovade att allt skulle bli mycket bättre och bad om ursäkt för sättet han behandlat oss på. Han säger att han vill verkligen ha detta familjelivet och vara en pappa och sambo som alltid finns där. Sen när sonen föddes var han arbetslös, han satt bara vid datorn och engagerade sig inte mycket i sin son. Min dotter var överlycklig för sin lillebror och har haft det stora intresset att vara och hjälpa sin lillebror. Detta kände han var jobbigt han tyckte att min dotter inte lät honom få vara pappa till sitt barn. Detta är nåt jag inte kan förstå. Min dotter är inte alltid hemma eftersom hon har kompisar och skola också, men han klagade så fort hon ville sitta med honom. När hans dotter kom så var hon som ett yrväder av glädje för lillebror i 5 minuter sen så sprang hon och lekte med bonussyster och hennes kompisar.
Jag kände helt enkelt att jag kunde inte lita på honom att vi skulle kunna samarbeta och att han skulle finnas där för alltid, därför valde jag att diskutera med honom om att jag ville ha ensam vårdnad. Jag hann inte säga mer än så. Taket lyfte och han valde att flytta ut dagen efter.
Han skaffade en egen lägenhet och den har han fortfarande kvar. Han har visserligen sagt att han vill flytta in igen men det har jag sagt nej till, han får ha kvar sin lägenhet men han får visstas här om han vill. Han tog då endast hit de saker han behöver dagligen. Villkoret var att han skulle se till familjen först eftersom han vill då ha detta familjelivet som jag också vill ha. Min dotter har sagt flera gånger att hon vill att han ska bo här hon tycker ju om honom säger hon. Jag och min dotter har en väldigt tajt relation och att lillebror har kommit in i bilden eller hans pappa så har vi ändå hållt fast vid varann och kunnat prata. Vi har inte kunnat sticka iväg bara hon och jag och bada eller till lekplats det är på det viset hon fått anpassa sig.
Det som gör mig ont är att hon vill ha honom här sen så lovar han henne massa sen så står hon här tårögd för han ska träffa sin dotter själv istället.
Att jag valde nu att göra slut igen var för att jag anser att ställer jag ett krav på hur jag vill ha det som vi komer överens om hur det ska vara så får jag helt enkelt vara konsekvent till saken med när det inte blir som man bestämt. Nu vet inte barnen om att jag sagt till honom att det kan lika bra vara slut eftersom han kunde lämna mig med barnen när jag hade feber sen för att be om ursäkt till mig på kvällen för han tyckte han hade gjort fel, för att sedan såra min dotter dagen efter genom att bestämma saker som sen hans dotter inte vill.
Självklart behöver alla barn egen tid med sina föräldrar. Självklart skall barnen gå i första hand, men var drar jag gränsen.
Dottern vill att han bor här, men blir ledsen när han sviker henne.
Jag vill att han bor här men klarar inte av att han ska dansa efter mammans noter så att familjen drabbas.

Jag vill inte vara ensamstående med två barn.
När vi blev gravida så ville jag inte behålla det, han ville. Jag ville inte för vi hade inte varit tillsammans så länge, tyckte jag. Men han ville och han lovade att finnas där för alla barn, så istället för att göra det hemska valet som jag förstår att andra mammor gör för att slippa sånt här, så gjorde jag som han ville.
Hade han inte funnits så hade jag lättare vänt på klacken, men jag hade samtidigt kunnat acceptera mer hans plötsliga besök hos sin dotter. Grejen där är att mamman kan skicka ett sms, vill du träffa din dotter nu? Han svarar: Ja, kommer om 30min Hon svarar när han ska kliva in i bilen: Är du helt jävla sjuk i huvet, jag frågar om du vill träffa din dotter och då ska du inte komma förrens 30min du kan stanna hos din lilla familj.
Vem blir inte irriterad på det?

Mina föräldrar har lever ihop tills döden skiljer dem åt så att bara ge upp ett förhållande med barn i bilden som vill att man ska leva ihop känns tufft.