Vet inte var jag skulle lägga in denna fråga, men ni som har barn som fått en diagnos (adhd, asperger etc), hur upplevde ni utredningen.
Min 6-åriga dotter ska utredas och första mötet är imorgon. Jag är oerhört nervös och jag får inte mycket stöd av barnens (har två barn) pappa (vi är separerade).
Får mer stöd av min nuvarande, men känns "fel" att ta med honom på BUP mötena.
Vi ska också starta utredning nu i höst... Om tre veckor ska habiliteringen träffa vår son för första gången. Har varit där en gång under sommaren bara vi föräldrar, fick svara på lite frågor och så...
Vad är du nervös över?
Jag tror mkt handlar om att jag känner mig otillräcklig som mamma och är rädd för får höra det. Vilket de verkligen inte tänker säga om mig, hoppas jag. :p
Nervös för tusen frågor och hur min dotter ska hantera det hela. Men de är ju vana så det går säkert bra.
Nej, det tror jag absolut inte de kommer att säga/tycka! Vi har träffat en psykolog som sedan varit med sonen på hans förskola, det är han som skickat remiss till habiliteringen. En otroligt bra psykolog, han pratade väldigt mycket med oss om detta med skuld...
Det är så vanligt att vi föräldrar skuldbelägger oss själva. Istället för att se allt bra vi gör så hakar vi upp oss på det dåliga. Har vi en dålig dag så trackar vi ner på oss själva, att vi oftast är riktigt bra föräldrar (erkänn att du är en rätt så bra mamma ändå! 
) spelar inte så stor roll. Istället för att vara så negativa borde vi alla lyfta fram det positiva. 
Det kommer säkert gå bra men det hör nog till att vara lite nervös... Jag tycker dessutom att det är svårt att veta vad man ska känna egentligen. Ska man vara ledsen över att ens barn kanske har ett funktionshinder? Eller ska man vara glad över att man äntligen får reda på vad som gör ens barn "annorlunda"?
Tack för dina ord. :)
Det gick ganska bra igår. Dottern hade dock inte så mkt ork att arbeta hela tiden ut, så vi fick sätta upp en ny tid.