Fast mellan två världar...
Det känns ibland som att jag är fast mitt emellan två världar. Jag har barn och är förälder. Fast bara varannan vecka. Ja, jag vet att jag är förälder och har barn även den veckan då hon är hos sin pappa. Men det är faktiskt ändå inte samma sak som att ha ett familjeliv. För mig betyder detta att jag inte riktigt är ”inne” i varken familjevärlden eller utanbarnvärlden. Det betyder att jag känner mig utanför i båda världarna. Jag älskar familjelivet, och varannan vecka har jag mitt barn hos mig och ”räknas” i den världen. När jag veckan efter inte har henne hos mig, är det som att jag direkt hamnar utanför familjevärlden.
Mina vänner som har barn träffar jag då jag har mitt barn. Mina vänner som inte har barn träffar jag då jag inte har mitt barn.
Jag vet att föräldrar med familjeliv året om kan längta mycket efter ”frihet” att ägna sig åt sig själv i första hand. Jag vet att vänner utan barn kan längta mycket efter det trygga familjelivet.
Då jag har min dotter och vi gör något som att bada på badplatsen kan jag sitta och drömma om och längta efter familjelivet. Jag kommer på mig själv med att tjuvlyssna på föräldralediga med barn, och deras prat om barn, barn, barn. ”Kalle gjorde si och Pelle gjorde så”. ”Vi har köpt en ny barnsäng till Kalle”. ”Ja, vet du att Pelle han har fått två nya kompisar på förskolan”. Ja, det låter kanske banalt, men just det där, den stunden som dessa föräldralediga vänner delade på badplatsen med varandra – den stunden känner jag att jag längtar efter!
Att leva som ensamstående med barn varannan vecka, efter att ha levt familjeliv, är för mig som att gå ett steg tillbaka/ett steg i fel riktning.
Ibland kommer jag att tänka på att jag aldrig mer kommer att leva ett ursprungligt familjeliv med dottern. Det gör mig ledsen! Inte för att jag vill ha hennes pappa tillbaka, utan för känslan och tryggheten av att ha en familj.