barn som vägrar fritidsaktiviteter

Har de inga vänner som de kan följa med på aktiviteter?

Att kompisar går brukar locka. Prova även att ta med dem på aktiviteter andra barn gör, kanske skolkompisar och bara titta på, kanske prova.
Prova även hemma i den mån det går.

Tvång tror jag inte på men vissa motiveringsmetoder kanske.
Jag skulle mycket väl kunna begränsa tv-/filmtittande och tv-/dataspelande för att får dem till att ägna sig åt andra aktiviteter.

Är det hela världen då? De går i skolan, kanske är de på fritids också? Kanske de vill få hinna leka i lugn och ro, de kanske är trötta - det är ju ganska stora grupper och stimmigt.
Förra året vägrade vår 8-åring alla aktiviteter. Terminen innan hade hon gråtit sig genom dans (ville sluta efter halva terminen men jag ville att hon skulle fortsätta terminen ut), och beslutat sig för att vara hemma. Hon orkade helt enkelt inte, ville få vara i fred när hon kom hem efter skolan. Känns bra att hon kan känna det själv.

Jag får för mig att vi stressar barnen väldigt nu för tiden. Det är så många organiserade aktiviteter tidigt - börjar ju redan när de föds med babysång - sim -rytmik, öppna förskolor osv. Och har man inte börjat med fotboll/hockey/dans när man är 6 år så har man liksom missat sin chans. Känns helt tokigt egentligen.

När de blir äldre kanske de själva blir sugna? Kanske på något som man inte behöver vara "bäst" i, typ scouterna? Eller spela ett instrument? Vem vet?
Till dess kan man nog bara fortsätta erbjuda olika aktiviteter som man får nys om. Rätt vad det är blir det kanske rätt?      

är kluven i precis samma sak. när jag var liten tyckte jag att det var oerhört obehagligt att börja med aktiviteter och de som föräldrarna ändå lyckades pusha dit mig på slutade jag på efter bara några ggr. jag var väldigt blyg och hade svårt för nya situationer som innebar att prestera. övrigt socialt fungerade det bra. nu har det visat sig att sonen är precis likadan. 

jag tänker att det kanske inte är hela världen, men alla tjatar om att det är bra att lära sig disciplin och laganda och allt vad det är. 

själv kan jag osm vuxen tycka det känns trist att inte ha fått lära mig att bli "duktig" på något. betydligt svårare att lära sig saker som vuxen än som barn om man säger så. 

Jag vill verkligen inte gå på några aktiviteter och lära känna nya människor. Sk man kräva att ens barn ska det då?

Och varför ska det aktiveras oavbrutet? Låt barn ha det lite trist och skönt och låt deras fantasi stimuleras.  

Håller delvis med. Men för barn kan det också handla om att ge möjligheten att hitta ett intresse som kan följa en genom livet tycker jag nog, ett intresse som inrymmer saker utöver det som finns att tillgå hemma. Sedan rör man sig inte alltid så mkt i skolan tyvärr och sitter man då mest stilla hemma kan det inverka negativt både på kroppen och studieresultaten. Jag personligen brukar köra på de argumenten, att behöver röra på sig, men att det absolut inte handlar om att man ska tävla med andra och bli bäst, utan att man ska röra sig och ha kul och kanske hitta ngt man verkligen gillar. De går på aktiviteter i området, så de flesta av deras klasskompisar kan följa dem dit.

Jag var exakt som du när jag var liten, och jag känner som du nu när jag är vuxen. Jag önskar jag hade fått bli bra på något, men samtidigt vet jag att jag hade inte kunnat bli någon annorlunda i den åldern. Jag var blyg fram till jag var 19 och jobbet tvingade mig att bli social. Nu är jag allt annat än blyg.

Jag kommer aldrig tvinga min son att börja med aktiviteter eftersom jag själv mådde dåligt att bli ivägskickad på dans som liten. Däremot kommer jag tala varmt om olika aktiviteter och hoppas på att donen själv föreslår att få börja på någon. Vill han inte slipper han.

Låt dom sitta vid datorn istället, hade hellre uppfostrat en nörd än en fotbollskille.

Visst - även jag önskar att jag "blivit bra" på något när jag var barn. MEN seriöst, hur många är det som fortsätter med aktiviteten när de blir vuxna? Hur många vuxna fortsätter spela hockey / fotboll / dansa / simtävla / spela fiol eller vad det nu kan vara? Knappt någon.
Som vuxen hittar man sig andra intressen, kanske att golfa, stepup, promenader eller vattengympa för att hålla igång. Det har nog inte så mycket att göra med aktiviteterna man blir ivägtvingad på som barn i alla fall, tänker jag. 

Tvinga känns inte som rätt ord att använda men vi har t ex sagt till vår äldste son som nu är 10 att han måste prova en gång. Sen får han sluta om det inte var roligt. Han har inte slutat, utan tyckt det var kul. När det gällde blockflöjten ville han helt plötsligt sluta mitt i terminen för att alla killar slutade men vi sa att han måste gå klart terminen och det gjorde han också.

Vi vill gärna "styra upp" en del av våra barns fritid eftersom vi inte vill att de ska gå runt och "driva" efter skolan (gäller främst 10-åringen som nu ska börja på fritidsklubb som inte är lika uppstyrt som fritids) och kanske hitta på egna, mindre lämpliga sysselsättningar, hur välartad han än är

Sen så tycker vi förstås att det är viktigt med rörelse och motion och att det blir en naturlig del av livet redan från barnsben. 10-åringen kommer därför att träna tre ggr i veckan i sin sport och 7-åringen har två sporter med totalt tre träningar per vecka.

Så, nej jag tycker inte man ska tvinga ett barn som absolut inte vill men någon typ av milt fösande i den riktning man vill att de ska gå åt, tycker jag är helt rimligt.

Absolut inte kräva men heller inte låta deras aktiviteter inskränkas av din personliga inställning för dina egna aktiviteter.

Jag tycker inte heller barn behöver aktiveras oavbrutet och håller med om att egen fantasi, uppfinningsförmåga och initiativförmåga stimuleras.
Men jag tycker det finns bra och sunda aktiviteter såsom idrott mm som jag tycker man ska uppmuntra till.
Inom dessa lär man sig mycket annat som är bra.

Här är det jättemånga vuxna som idrottar åtminstone, det orienteras, gymmas, spelas innebandy och fotboll och springs. Visst, mest bland pappor kanske pga könsroller, men det kan väl ändras i framtiden. Men visst kan man testa på sporter även som vuxen, om man så vill. Men kan dock fråga sig om inte barn som sportar på fritiden också har ett försprång på skolgymnastiken tycker jag. Framför allt visar forskning att skolprestationer generellt förbättras hos barn som sportar på fritiden.

Fram för allt finns ju betydligt mindre tid och ork att springa på gitarrrkurser, orientering eller vad det nu är man är nyfiken på att lära sig. Jag har alltid varit lite avis på barn som haft förälderar som "tvingat" dem att lära sig att spela olika instrument och så, vilken förmån att bara kunna slita fram gitarren och underhålla sig själv och andra eller dragspelet

Ser också vilken dansglädje min dotter har som dansar sedan hon var tre ( är snart 10), Det är "moves"  till små sånger hela tiden i vardagen och ser så proffsigt ut, himla kul, själv har man alltid dansat som en kratta och knappt vågat röra sig därför

ja absolut.

sen upplever jag att de som hållt på med någon sport eller iaf lite olika fysiska aktiviteter har lite bättre kroppskontroll. även om de "bara" spelat fotboll under några år i barndomen så vet de vad de ska göra om en boll kommer mot dem. Jag är helt hopplös när det kommer till sådant :P

apropå dans så ska jag kolla lite med sonen om han är sugen på breakdance. 

 

Inte är det väl nån panik med det? De kanske tycker det räcker med den aktivitet de får i skola och fritids? Jag skulle då varken "tvinga" eller muta mina barn att gå på nån aktivitet. Visst, det kan vara bra att de går på t.ex. nån slags idrott, men om de ändå rör på sig mycket annars, inte är väl det nån större fara? Det kan komma sen när kompisar börja gå på nåt, eller när de får intresse för nåt. Jag tror det är svårt att skapa intresse genom olika metoder, det måste komma av fri vilja.

Mina två äldsta barn är helt olika. Dottern går på 3 olika aktiviter/vecka vintertid medan sonen inte går på nånting. Alla dotterns aktiviteter är sporter. Sonens stora intresse är att läsa, så han har gått i en läseklubb en gång o en kortare period spelade han innebandy, men han tycker inte speciellt mycket om idrott medan dottern älskar alla slags sporter. Så olika är de o jag är inte orolig för det, sonen rör på sig ändå. Han går till och från skolan o rör på sig på raster, skolidrotten och här hemma. 

Ett lite tillägg i debatten.
Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt att riktigt ha överblick över vilka aktiviteter som finns till buds och vad dessa innebär, något som behövs för att ta ställning.

Jag bedriver själv verksamhet för ungdomar mellan 15 och 20 som har lite problem med att nå ut men som helt klart lockar en del som vill göra något annat än att samla frimärken, rida eller spela fotboll, eller bara sitta hemma och spela dataspel och kolla på tv.