Socionomyrken med så få arbetskamrater som möjligt?

Kurator.

Familjerådgivare arbetar rätt självständigt och du behöver inte så mycket vidareutbildning

Tycker det låter helt galet resonemang. Det är ju det som utbildningen ska lära oss, att fungera i grupp. Jag läser också till socionom och jag kan känna igen mig i det du skriver men det går inte på något vis att jämföra skolarbetet med arbetet med kollegor. Jag gjorde min praktik på ett socialkontor och både familjebehandlaren och den som jobbade med försörjningsstöd som var mina handledare jobbar mycket ensamma, men man sitter i möten och man träffas på raster. En del (inte så många) klientbesök gör man gemensamt.

Socionomyrket är ju ett yrke som handlar om socialt arbete, ledordet för socialt arbete är ju social samvaro och klarar man inte det kanske man ska omvärdera sitt yrkesval.

Men som någon skrev.. kurator är ju ett val, men vare sig du väljer skolkurator eller kurator på ett sjukhus så hamnar du alltid i samrådsgrupper, samarbetskonstellationer och dylikt. Du är kort sagt aldrig ensam som socionom.

Där har man väl en hel del kollegor, även om de jobbar med andra saker?Jaså! Brukar de inte jobba två och två?Jag tycker att man kan jämföra grupparbetena och arbetet med kollegor rakt av och jag vantrivs extremt mycket i bägge situationer.
Jag har mer tänkt att utbildningen är inriktad på att ge oss den kunskap vi behöver för att kunna hjälpa människor i utsatta livssituationer, inte att sitta och prata om Stjärnorna på Slottet, fotboll, vädret och festivaler i fikarummet på ett kontor. Jag har provat på lite olika yrken nu inom socialt arbete, och klientkontakter går super, men att ha arbetskamrater funkar inte alls för mig.
Sitta på möten tillsammans och gå på klientbesök tillsammans ibland går an, men inte på raster. Då vill jag kunna vara ifred.

Där jag gjorde praktik hade jag som sagt en handledare som var familjebehandlare.. hon var sällan eller aldrig ute i personalrummet på rasterna..bara på lunchen.. Men du får nog problem i arbetslivet om du inte ens försöker att vara lite social med dina kollegor. Jag förstår ditt tänk men jag fick tex lite bakläxa i mitt umgänge på rasterna då jag fick kritik i mitt sätt att vara. Man bedöms väldigt mycket i hur man är- inte bara som yrkesperson utan i sina EGNA sociala kontakter. HUR ska man kunna arbeta med socialt arbete om man själv inte klarar av att ha ett socialt liv med de kontakter som ingår i det?

Har du haft din praktik ännu? Då kommer ju din förmåga att vara social provas in i det sista. Jag var ju bunden till mina två handledare första halvan av praktiken, allt eftersom det gick avnavlade jag mig mer o mer från familjebehandlaren eftersom jag inte riktigt förstod, eller kunde se meningen med hennes arbete. Vi levde som i olika dimensioner och hon gjorde mig bitvis förbannad när hon lade mer fokus på MIN egen pyskologiska utveckling än min yrkesmässiga utveckling. Jag vill heller inte bli familjebehandlare, det intresserar mig inte för fem öre- och nej de jobbar väldigt sällan två och två. I Borås vet jag att de gör det inom PYC (en arbetsmetod för föräldrar med funktionshinder) men väldigt ofta är man ensam som behandlare.

NU kommer jag bara spekulera och du får gärna knipsa av mig om du vill, men av vad du skriver så gissar jag att du är ganska tidigt i din utbildning?? För man utvecklas något ENORMT under utbildningen och  får många nya perspektiv.
Dessutom så MÅSTE man jobba hårt med sig själv, oavsett hur gammal man är. Jag var ju ganska gammal när jag började, en av de äldsta i klassen och jag går min sista termin i vår då fyller jag 40 och jag har förändrat mig enormt mycket trots att jag envist gick in i utbildngen med tron att det bara är de yngre som utvecklas och förändras.

Du är envis och håller på vad du tycker och tänker.. men jag måste säga att är du ute efter ett jobb utan kollegor har du valt helt fel. Då skulle du valt att jobba som IT-konsult eller något annat mer instängt jobb där du sköter dig själv.

Jag är socionom som periodvis lider av social fobi och kan ha ganska svårt för sociala kontakter. Det tar så mycket energi från mig att vara runt andra människor att jag periodvis måste dra mig undan. Jag har arbetat på hvb-hem för barn och ungdomar, och där var man tvungen att vara runt folk hela tiden. Nu jobbar jag som socialsekreterare och trivs jättebra. Jag har mitt eget kontor och kan vara social med kollegorna på mina villkor. I perioder sitter jag ensam på kontoret under rasterna, och ibland är jag social.  Men det fungerar.

Jag har insett att jag som är så osocial och faktiskt mår dåligt av sociala kontakter borde valt en annan karriär. Även för mycket klientkontakt knäcker mig. Detta gör ju att majoriteten av socionomyrkena går bort. Men nu jag har som tur är hittat något som fungerar för mig. Det kommer du också göra, ge det tid!

Jag är socionom och jobbar som socialsekreterare. Har inte något som helst behov av att prata väder med mina kollegor på rasten och anses säkert vara lite kuf som stänger i mig och jobbar på hellre än går ut i fikarummet när det bjuds gratis frallor. MEN jag är glad att mina kollegor finns. Det är ett ganska ensamt jobb när man sitter med beslut som ska fattas och som man vet kan påverka människors liv. Det är skönt att ha människor som förstår vad man pratar om, rent yrkesmässigt, omkring sig. Som kurator så jobbar du förvisso mer ensamt men oavsett så finns det alltid tillfällen när man behöver prata om vad som sker i arbetet. Med sekretess så kan man inte alltid välja vem man vill prata med vad om och då är kollegorna oumbärliga. Om du tänker att du vill avskärma dig helt och håller från kollegial kontakt så tror jag att du valt fel yrke. Det går fint att inte vara överdrivet social utan istället hålla sig på sin kant, på sitt kontor, men det är fantastiskt att även kunna ha kollegor som stöd och för feedback.

Varför skulle man inte kunna arbeta med socialt arbete om man inte är intresserad av att socialisera med kollegorna? Det är ju inte dem jag ska göra något för?
Praktiken börjar nu i nästa vecka. Synd att jag inte är sugen alls på att arbeta som familjebehandlare =/.
Jag är ganska sent i min utbildning, termin 5 börjar nu. Jag har också förändrat mig mycket, men inte på så sätt att jag blivit mindre introvert. Jag har varit eremit sedan jag gick på förskolan och trivs ypperligt med det. Försökte prata med kurskamrater ibland när jag började, men lade ned det när de började vilja umgås med mig, får inte ut något av det alls och tycker bara det tar tid och energi.
Jag skulle mycket väl kunna ha jobbat som IT-konsult, men jag vill hellre göra något som är till nytta för människor i utsatta livssituationer, vilket jag inte kan göra som IT-konsult.Tack, det kanske jag skulle prova i något år eller så, och se hur det känns!Jag tycker inte att det går så fint, när jag har jobbats har det talats en hel del illa om mig och andra i arbetsgruppen som inte vill vara med i "gänget". Fast det kanske är olika på olika arbetsplatser.

Kvalificerad boendestödjare kanske?

Naturligtvis är det olika på olika arbetsplatser oavsett vad man jobbar inom. Sen tror jag också det är en viss skillnad om man blivit lite etablerad på jobbet och har en egen självsäkerhet i in roll, än om man tex har praktik eller jobbar extra. Grejen är ju den att det socialt arbete i många fall går ut på är inte bara att prata med klienten utan även att prata med andra åt klienten. Även om man inte har kollegor på kontoret så måste man både som familjebehandlare och kurator ta kontakter utanför det egna "rummet". Sen funderar jag på vad du tycker är skillnaden mellan den sociala kontakten med kollegor och den med klienterna som du säger att du inte har problem med. Är det skillnad på folk och folk? I att jobba med hemlösa så är ju en stor del i kontakten bara det där vardagliga snacket, kallpratet och samvaron just en av de viktigaste bitarna. Det och att kunna stötta i, och ta kontakt med andra instanser. Jag är ledsen om jag låter hård men ibland får man ta det onda med det goda, faktiskt bita ihop och lägga manken till när det kommer till de där sociala samspelet som inte alltid är så kul. Om inte annat för att ens lyckas få ett jobb. Forskning kan nog vara det du ska satsa på om du känner som du känner. Och att känna så är i sig inte fel men det kommer nog bli tufft för dig att skaffa ett yrkesliv eftersom det blir ganska få möjligheter.

Jag känner som du, är introvert men vill gärna jobba med att hjälpa människor. Då gärna barn/unga. Men har svårt för det sociala, man kan ju dock utvecklas. Tror dock att jag skulle fixa det i en yrkesroll men ha svårt för kollegor. I skolan var jag den blyga/tysta och fick en del skit och har därför dålig självkänsla. Jag vet att det är en gammal tråd men är du kvar här? Hur har det gått för dig? Jag är vilsen och vet inte om jag ska satsa på ett helt osocialt jobb pga att jag känner som du eller något jag brinner för. Hjälp! Jag har en otrolig ångest inför mitt val :(

Jag har två utbildningar, långa. Inte försent att ändra sig.

Jag är inte heller den som älskar att umgås i grupp. Har förut haft panikångest och bara tanken på personalmöten å "roliga" aktiviteter har gett mig panik.,

MEN!! Jag fick hjälp av en kbt terapeut att hantera ångesten. Efter det så vågade jag iaf vara med ibland och har haft trevligt dessutom. Jag tar mitt kaffe inne på mitt kontor ibland men det har mycket att göra med återhämtning. Blir ofta jobbsnack även på rasten så det är skönt att sitta själv lite tycker jag. Men att våga vara lite social ger faktiskt en hel del.

Jag jobbar som socialsekreterare.

Lycka till!

Härligt att höra. Var utbildningen svår för dig pga det?

Berätta gärna om ditt jobb som socialsekreterare om du vill!

Jag är färdigutbildad socionom och har liknande problem som dig då jag också har väldigt svårt för kallprat och annat ytligt socialt umgänge samt gruppsituationer. Har väl tyvärr inte så mycket mer att bidra med än att visa att du inte är ensam med ditt problem.

känns det som att du ändå valt rätt yrke? du har väl haft praktik och så? hur kändes utbildningen?

Jodå, det känns som rätt på många sätt. Det är ju generellt mer kallprat och ytliga sociala krav på "icke socialt" arbete utifrån de erfarenheter jag har. Dessutom så är jag ju intresserad av att arbeta med att hjälpa människor på olika sätt och kontakterna med klienterna har ju ofta ett syfte och blir ju inte lika meningslösa eller jobbiga som det ytliga med ens kollegor.

Jag är socionom och har arbetat sedan -04, både inom socialtjänsten och nu sedan några år tillbaka inom psykiatrin. Jobbar med samtalskontakt men även mer kurativa uppgifter som lite samordning och så. På mitt jobb är de flesta sociala och vill umgås med sina arbetskamrater men det finns även de som inte har samma behov. Hos oss upplever jag att taket är väldigt högt. Tror det är mer krav på socialiserande och gruppsamarbete i socialtjänsten. Hos oss sköter var och en sig själv och sedan rådfrågar man de andra om man behöver. Dock förekommer det ju möten med andra myndigheter men det verkar inte som att det är det du har problem med.

Gillar inte heller när det är krav på mycket gruppsamarbete utan kör hellre mitt eget race. Dock är jag lyhörd för de andra och har inget emot att umgås med dem. Gillar mina arbetskamrater.

Är det så att du skulle haft en diagnos, t.ex. autismspektrumstörning så går det ju att anpassa på ett annat sätt utifrån dina behov och förutsättningar men du har inte nämnt något om det. 

Läste i Örebro och tycker att utbildningen var mycket gruppcentrerad och tyvärr mycket kvinnor och en del skitsnack. Jag hade andra som jag umgicks med utanför utbildningen också som tur var även om det såklart även fanns fina människor i min klass. Tycker inte att utbildningen var speciellt krävande. Visst utvecklades man som människa men det gör man ju genom alla utbildningar och det är inget exceptionellt för socionomutbildningen. Det är en utbildning som alla andra kort och gott.