Går det att träna ett barn med aspergers att få social kompetens?

Ingen som vet?

Alltså, man kan ju lära ut sådana saker. Men det går ju inte att garantera något, folk med asperger är ju olika... De kanske aldrig kommer känna sig bekväma och naturligt med det ändå, trots att man lär ut sociala regler.

Jag har hört från många med asperger att man ibland önskar efter en "manual" för sociala sammanhang. Typ "bruksanvisning hur man pratar med andra människor". Men neurotypa människor tenderar ju att ta sådana sociala normer som självklara, och har därmed svårt att skriva ner dem eller förklara dem på ett bra sätt. Men habilitering är en sak man gör för folk med asperger eller autism, för att få dem att leva ett så bra liv som möjligt.

Jag har själv inte asperger, men känner många med det. Har väl vissa drag av det, i det normala spannet.

Och ja, många med asperger klarar normala jobb och har vänner och familj.

Kommer att tänka på Big Bang Theory, där Sheldon alltid erbjuder ledsna människor varma drycker för att trösta dem, för att det har hans mamma sagt att man ska göra. Oavsett om den ledsna personen vill ha varm choklad eller inte. ;) Men det är ju hans enda sätt att trösta folk. Jag känner att det är nog så det kan bli med att "lära ut sociala regler" till folk som inte har ett instinktivt förhållningsätt till dem.

Jag arbetar inom LSS med vuxna människor med högfungerande autism. Jag tänker att man kan lära sig sociala koder tex hälsa på alla dina arbetskamrater när du kommer till jobbet. Men det betyder ju inte att man kan bli frisk från sin autism men lära sig att hantera det någorlunda i vardagslivet. Så jag håller med inlägget ovan.
Sen är det en omöjlighet att lära sig alla sociala koder och alltid kunna förhålla sig rätt då det är väldigt komplicerat med mellanmänskliga möten.

På vilket sätt skulle teater skilja sig från det sociala samspelet hon övar på förskolan varje dag?
Om det nu inte är någon speciell teater via habiliteringen.

Man kan inte bli "frisk" från autism lika lite som att man kan bli frisk från diabetes men man kan leva ett gott liv ändå. Personer med autism är individer och man kan leva ett gott liv med as.

Alla är olika, vare sig man har en Asperger eller inte. Se till personen i sig och inte till själva funktionsnedsättningen. 

Jag tror att man kan lära människor med AS att fungera i det sociala, men gör det på ett roligt sätt, något som gör att de blir intresserade. Visa, förklara, förtydliga, lek med orden.

Hur villig är personen i fråga att lära sig? Är det nödvändigt för honom/henne, eller är denne nöjd ändå?

  

Min son är 6 år har as.Han fungerar socialt bra så länge det är på hans villkor,regler o inom hans intresseområde. Men han leker inte med det andra barnet utan bredvid.Men han håller koll o talar hela tiden om vad som ska göras.protesterar det andra barnet kan de bli jobbigt för honom,men då får någon vuxen gå in i medla.Fast vi brukar låta dem försöka reda upp det själva först.
Jag försöker alltid att förklara situationer på ett lättsamt sätt,men det är inte alltid lätt.Vi ska på utbildning i höst o då hoppas jag att jag förstår min son mer.

Min sons pappa däremot är omöjlig.
Han vill inte ens försöka förstå eller samspela med andra.
Han har ett jobb där han håller på mycket med datorer o el.När han pratar med någon på jobbet o ska förklara så blir han som en annan människa.Pratar massor o förklarar till o med så att jag förstår ibland. 
Men med mig eller någon annan han känner så går det inte.Allt ska vara på hans sätt o efter hans schema.
Stämmer inte det med sonens schema/behov så blir det problem.
Han vill inte umgås med andra för han tycker inte att han har något att säga dem o han är inte intresserad av andras liv.Han förstår inte behovet av social kompetens.
Jag försökte länge o många gånger under de 6åren vi var tillsammans att lära honom.Då visste varken han eller jag om hans diagnos. 

Finns vilja kanske man kan lära sig. Jag hoppas att min son ska kunna ta åt sig lite utav det jag försöker lära honom.Dock så låter jag honom vara som han är för det mesta.

Man kan inte lära sig att känna det andra känner om man inte gör det, men man kan lära in vad som är ett socialt acceptabelt beteende.

Min bekant som har en son med blanddiagnos jobbade mycket med nötande av rutiner när han var liten.

Som att om man gör en kompis ledsen eller ser att de har slagit sig, så går man fram och säger nåt snällt, även om man inte riktigt kopplar sambandet och inte känner empati med dem. Så småningom gav det resultat.

Min son har gjort otroliga framsteg med det sociala efter att dagis har tränat med honom. Självklart gör jag ju även det hemma, men det är ju lite skillnad på barnen på dagis han oftast struntar i, och syrran som han kan utantill. Så ja, man kan "träna" någon. Min son är dock fortfarande precis lika ointresserad av andra barn oftast, men nu vet han i alla fall hur han ska göra i olika situationer. 

Förut visste han inte hur han skulle göra/vad han skulle säga ens i de enklaste situationer som att be någon sträcka honom en penna han inte nådde osv. Nu har han den kunskapen han behöver för att kunna "fungera". Om han väljer att använda sig av det eller inte är dock upp till honom. Känner han sig inte bekväm med att fråga och istället går ett halvt varv runt bordet för att hämta det själv så är det precis så han ska göra. Nu vet han i alla fall hur han kan göra och har mer än ett alternativ.