Hur göra ni med era tonåringar då de missköter sig i skolan?

Ingen som kan hjälpa mig?

Jag undrar nämligen hur jag ska kunna lägga fram ett tillvägagångssätt för min sambo. Det är hans barn. Som det är nu sker ingenting när han får ett sådant mail eller telefonsamtal. 

Min mamma skickade mig över en månad ute i skogen på retvit eller hur de stavas utan de religösa. Där fick jag sitta och stirra. Få lugn i kroppen. Sen var jag redo att börja samtala och sen blev satt i ett pluggskola så jag skulle följa efter de andra presterande eleverna.

Hej!
Du vet inte VARFÖR hon inte vill vara med på lektion/aktivitet i skolan? Det måste ju bottna sig i någonting.
Kanske känner hon sig utanför på något sätt. Hur är hon mot er föräldrar när hon är hemma?

Sätt er ner och prata med henne, att skälla kommer inte att hjälpa, då blir det snarare bara ännu värre. Var lugn och saklig. Försök se det ur hennes synvinkel. 

Man gör inte saker bara för att "alla andra" gör det  det gjorde defenetivt inte jag. Jag ville gå mina egna vägar, även om mamma tyckte att det va jobbigt då hon hämtade mig från skolgrejer då vi skulle övernatta, och alla andra va kvar. Jag va envis och vägrade göra som alla andra, jag ville inte helt enkelt. 

Hur verkar din dotter må i övrigt?

   

   
  

Samma  person som innan. Mamman som skicka mig i skogen.

Jag var såklart pissur, fick gå på ART sen också. Färdighetsträning i ilska och varva de med KBT i olika områden. Jag är väldigt nöjd, pluggade hårt sen och kom in på ett väldigt bra gymnasium med höga intagningspoäng. Mamma skicka iväg mig som 14 åring på de där.

Det finns en rätt lång bakgrund som jag tror kan vara orsaken men det är ganska komplicerat.

Kort och gott kan man säga att hon aldrig behövt lära sig att anstränga sig, att kämpa för saker, utan att det är ok att sluta bara för att man inte "känner för det". Alltså så fort hon tycker något är jobbigt, för jobbigt enligt henne så vill hon inte, vägrar, hittar på ursäkter och det är svårt då och säga emot henne.

Sedan finns det ju massor av andra saker som är med och påverkar, men för invecklat och gå in på.

Jag skolkade väldigt mycket i början av min gymnasietid, och det blev mer och mer tills jag bara slutade gå helt enkelt, gjorde något annat på dagarna.
Min mamma fick reda på detta efter ett halvår, satte sig ner och pratade med mig och jag berättade att jag vantrivdes och ville inte alls tillbaka dit. Fick byta till ett annat gymnasium där jag började trivas så småningom då jag kommit in i klassen. Dock skolkade jag fortfarande lite ibland, det är svårt att sluta när man väl börjat kan jag säga, men aldrig så jag inte klarade av skolan.

Nu i efterhand är jag lite ledsen dock för jag kunde lätt ha fått riktigt bra betyg om jag ansträngt mig lite, istället gjorde jag bara som krävdes för att klara skolan och nu sitter jag och inte kan bli exakt det jag vill, fick nöja mig med en lite sämre utbildning, är glad ändå men jag kunde varit genomnöjd ;)

Ingen berättade för mig hur viktigt det var med betygen i gymnasiet för att kunna välja och vraka lite bland utbildningarna sen. Det borde någon göra med henne, någon hon lyssnar på och litar på.
Det borde någon göra med alla tonåringar, jag kommer göra det med mina framtida barn i alla fall. 

Fy så svårt...
Har två tonårstjejer men kan inte sätta mig helt in i din sits, TS.
En av tjejerna avvek från en idrottsdag förra året, med "ursäkten" att hon känner sig utanför i klassen. Blir sist vald osv.
Det gör hon aldrig om. Jag var inte glad om man säger så.

Otroligt svårt läge. Det är inte så himla länge sen jag själv var tonåring och gick i skolan, skolkade till och från. Kände många som skolkade och betedde sig som TS beskriver.

Det vi som skolkade hade gemensamt var att vi i botten inte mådde så bra. Jag själv led av depressioner, en annan hade det pissigt hemma, en led av ätstörningar, någon hade problem med dyslexi och fick inte rätt hjälp. De största problemet var motivationen. "Varför ska jag göra det här?". En tonåring kan inte alltid tänka långsiktigt och många grejer i skolan känns rätt onödigt för stunden.

Kanske barnet behöver tala med en kurator? Ta reda på vad som ligger bakom hennes beteende.

Varnar för uttalanden som att tonåringen är bortskämd, lat eller curlad - tonåringen kommer inte må ett dugg bättre av att bli kallad såna saker.

Nu vet ju inte jag mer än det du har berättat om flickans bakgrund, men handlar det mest om att hon är bekväm och inte lärt sig kämpa så måste det ju finnas någon form av konsekvens eller straff, om man nu vill se det så, av hennes handlande.
Personligen så tycker jag tex att tv-tittande, datortid, mobiltfn osv inte är en rättighet utan ett privilegium man kan få om man sköter annat, tex skolan. Skolkar hon eller vägrar vara med på något så kanske det ska innebära att hon förlorar någon av dessa privilegier under en tid?!
Ni som föräldrar måste ju på nåt sätt visa att ni och skolan är eniga.

Vi har pratat med henne om vikten av betygen, hur viktigt det är att sköta skolan. Men hon verkar inte ta det tills sig Till en stor del så beror nog mycket på lathet, ingen vilja och anstränga sig alls om hon själv inte vill, drar nytta av det. Så att hon skulle få konsekvenser tror jag skulr vara nyttigt för henne, för det är sällan något hon får erfara. Men det är så mycket mer med denna tjej. Hon har alltid varit speciell, fått special, fått slippa saker osv. Jämt kommit undan med saker. Nu pratar jag om skolan, men även hemma. Hon ser sig själv som speciell, och att hon är förmer på ett sätt. Saker hon inte gillar, inte vill ska hon inte behöva göra attityd. Men i grund och botten har hon otroligt dålig självkänsla. Hon har under en lång tid haft kontakt med kurator i skolan, men slutade när hon börja högstadiet. Hon har varit hos bup men där framkom inte riktigt allt för hon ville inte en av hennes föräldrar skulle veta en av anledningarna till att vi kontaktade dom. Som någon sa tror jag det bästa vore om hon kunde få lite nytt livsperspektiv men det är svårt att ge under samma förhållanden som alltid varit. Jag har pratat med hennes pappa många gånger om detta men han tycker inte det är en så big deal och anser att det finns inget han kan göra egentligen.

Ja, har du inte pappan med på tåget så lär det nog bli svårt tyvärr.
Skolan står ju för utbildningen och till viss del fostran, uppfostran däremot måste ju komma hemifrån. I mina öron låter det som att ingen någonsin ställt några krav på flickan.

Alltså jag måste bara säga att när jag gick i skolan så skolkade jag massor. Det är såklart inte bra, men det öhv inget jag kunde hjälpa. När jag var i ett klassrum så fick jag panikångestattacker, inga små heller. Det var abara att gå in på toaletten och låta det gå över. Men det är så otroligt hemskt att känna så, och jag kunde helt enkelt inte vara i klassrummen. Jag pratade med lärare, var hos psykolog på ungdomsmottagningen (utan att mina föräldrar visste), dom ville skicka mig till bup men jag ville inte att mamma och pappa skulle få veta. Jag klarade helt enkelt inte av det. Det var förjävligt, jag hade höga krav på mig själv, ville verkligen få bra betyg och allt det. När det var som värst kunde jag sitta med fem glosor en hel eftermiddag utan att kunna trycka in dom i huvudet, och då kändes det inte lönt. 
Jag tycker att ni ska prata med henne, försöka få henne att gå till bup igen. Kan ni på något att göra så att föräldrarna inte får veta det hon vill behålla för sig själv? HJÄLP HENNE! Det gör ni inte genom att berätta hur viktigt det är, det gör i många fall det värre.
OBS! Om det visar sig att hon bara är allmänt lat så ska ni såklart säga hur viktigt det är, och sen få henne att plugga!