• Anonym (döden)

    Varje dag, dödsångest, rädd för att dö. Finns det någon som mig?

    Jag undrar om det finns någon som mig där ute?

    Jag lider av dödsångest. Rädsla att dö helt enkelt.
    Varje dag kan fysiska symptom få mig att utveckla ångesten, dödsångesten, paniken.

    Det kan börja med magont, lite huvudvärk, värk i ben, värk i armar, ont i munnen, värk i ögonen, hjärtklappning.
    Allt som märks fysiskt förvandlar och förstorar jag till att jag kommer dö. Kanske är det cancer? En hjärntumör? Bara för att jag har huvudvärk..

    Livet är inte lätt, detta tar upp så mycket av min energi. Hur ska man orka leva?

    Går i KBT nu. 

  • Svar på tråden Varje dag, dödsångest, rädd för att dö. Finns det någon som mig?
  • Anonym (livet)

    Jag har haft det stora delar av sommaren... Sertralin har hjälpt, liksom att distrahera sig med annat, helt enkelt fokusera på något annat - vadsomhelst. Har dragit fram mobilen många gånger när dödsångesten kommit... Sen eftersom jag är troende tror jag också på den hjälpen att kunna tänka på ansra saker, tänka på ett annat sätt helt enkelt, vilket ju är vad KBT går ut på också. Kort och gott att vara tacksam för att jag lever just nu, i denna sekund, istället för att tänka på att jag ska dö senare.

  • Anonym (döden)
    Anonym (livet) skrev 2012-08-20 22:40:55 följande:
    Jag har haft det stora delar av sommaren... Sertralin har hjälpt, liksom att distrahera sig med annat, helt enkelt fokusera på något annat - vadsomhelst. Har dragit fram mobilen många gånger när dödsångesten kommit... Sen eftersom jag är troende tror jag också på den hjälpen att kunna tänka på ansra saker, tänka på ett annat sätt helt enkelt, vilket ju är vad KBT går ut på också. Kort och gott att vara tacksam för att jag lever just nu, i denna sekund, istället för att tänka på att jag ska dö senare.
    Hur har din dödsångest begränsat dig?
    Jag har blivit rädd för mycket. Kan knappt flyga längre, inte åka hiss, kan knappt köra bil eller åka bil.
    Det enda jag tänker då är katastrof tankar. Är rädd att jag kommer tappa kontrollen helt något dag! 
  • Qliana

    Mitt tips är att varje gång, så fort du märker att du tänker negativt, börjar koncentrera dig på något du i förhand bestämt. Ett spel på mobilen, gångertabellen bakifrån, räkna bladen på närmsta träd.... Du måste bort från de negativa tankarna. Det har hjälpt mig bort från den panikångest jag hade för 15 år sedan. Jag använder fortfarande tekniken ibland i olika situationer.

  • Anonym (livet)
    Qliana skrev 2012-08-20 22:59:20 följande:
    Mitt tips är att varje gång, så fort du märker att du tänker negativt, börjar koncentrera dig på något du i förhand bestämt. Ett spel på mobilen, gångertabellen bakifrån, räkna bladen på närmsta träd.... Du måste bort från de negativa tankarna. Det har hjälpt mig bort från den panikångest jag hade för 15 år sedan. Jag använder fortfarande tekniken ibland i olika situationer.

    Precis det jag menade också. Angry Birds har hjälpt många gånger... Ja, min ångest har begränsat mig massvis, men jag vill inte fokusera på begränsningarna. Däremot försöker jag att utsätta mig för sådana situationer lite i taget och med några väl förberedda "livlinor" inom räckhåll. T ex har jag svårt att gå på bio om jag måste sitta inklämd mitt i salongen, men om jag får sitta längst ut på en rad nära dörren går det bra, för då påminner jag mig hela tiden om att jag kan gå därifrån när jag vill. Och om jag kan göra det så visar set sig att jag inte behöver det. Sen nästa gång försöker jag ha fullt fokus på hur bra det gick förra gången, och gå till samma "mentala plats" - sköna känsla - som jag hade då. Och då finns chans att det går en gång till. Det är urjobbigt och slitsamt mentalt och man får vara beredd på bakslag, men det går.
  • MizzTez
    Anonym (döden) skrev 2012-08-20 22:33:56 följande:
    Jag undrar om det finns någon som mig där ute?

    Jag lider av dödsångest. Rädsla att dö helt enkelt.
    Varje dag kan fysiska symptom få mig att utveckla ångesten, dödsångesten, paniken.

    Det kan börja med magont, lite huvudvärk, värk i ben, värk i armar, ont i munnen, värk i ögonen, hjärtklappning.
    Allt som märks fysiskt förvandlar och förstorar jag till att jag kommer dö. Kanske är det cancer? En hjärntumör? Bara för att jag har huvudvärk..

    Livet är inte lätt, detta tar upp så mycket av min energi. Hur ska man orka leva?

    Går i KBT nu. 
    Jag! Har dödsångest och hypokondri.. Yeah! Gick in i väggen för 2 år sedan med en rejäl panikattack och inget har varit som det brukar sedan dess.
    Säger bara en sak, fortsätt med kbt! Det har hjälpt mig massor!
    Hur länge har du varit så här? Äter du medicin? Vad gör du på dagarna? Vitaminer?
    Finns en tråd här på fl som vi sitter många i som har psykisk ohälsa så du är inte ensam om det!
  • Trollbarnet

    Hej TS!

    Jag har inte, men min syster fick det för 9 år sedan och det har varit en kamp för henne varenda dag. Det började med att hon utvecklade "allergi" mot allt, därefter blev det hjärntumörer, cancer överallt, blodproppar, mördare, you name it, hela registret. Pga. detta utvecklade hon sakta men säker anorexia då hon som sagt, var allergisk mot allt, i hennes värld. Hon vågade inte gå ut på slutet då det var så jävligt. Vi i familjen hade olika "skift" som vi var med henne, då hon var så rädd att vara ensam med sina barn då hon trodde att hon skulle dö och lämna ungarna kvar, eller att barnen skulle dö. När hon äntligen sökte hjälp var det hennes sambo som satte ner foten och krävde det.

    Hennes hjälp var KBT och enormt stöd av familjen. Hon vägrade mediciner då hon inte ville bli beroende av något utan klara det själv. Nu 9 år senare så klart det sitter kvar och har hon någon svacka i livet så kommer OCDn tillbaka snabbare än någonsin, men nuförtiden kan hon övertala sig själv, om att det är inte fel på henne, att hon inte är sjuk utan att det är hennes "hjärna som spökar", sen kan hon säga saker som "Oj tänk om jag har en blodpropp, men det har jag inte, är nog bara mycket OCD nu" osv. Så hon har fått ganska bra koll på det.

    Det har hjälpt henne mycket att prata om det och att säga det högt, att "oj tänk om jag har cancer" så någon kan säga åt henne att så är det inte, att det är normalt att ha benvärk ibland, eller träningsvärk, eller ett blåmärke.

    Frågade henne, för något år sedan hur det var när hon började utveckla det och känslorna när det var som värst. Hon beskrev det som ett levande helvete att vara rädd för allting och hela tiden oroa sig. Hon pendlade mellan att önska att hon vore död så att hon skulle slippa sitt personliga fängelse och att vara livrädd för att vara död. Hon förklarade det som två olika svävande mellan att dras mot döden och vara livrädd för den, vilket helt klart är förståeligt.

    men, då är det ju så, att om man vill bli "frisk" eller vad man ska kalla det, bättre iaf, så måste man verkligen jobba för det och verkligen vilja bli bättre, inte fastna i ekorrhjulet och fortsätta älta i huvudet om allt som måste vara fel.

    Det jag kan rekommendera alla som lider av det här, är att vara öppen om det, berätta för era anhöriga och faktiskt be om hjälp och förståelse, förklara hur det känns när paniken kommer krypandes så att folk inser att det är inte bara att vifta bort rädslan och sen är det över.

    Idag så mår hon väldigt bra, lever sitt liv som vanligt och är absolut inte begränsad av sin OCD, hon har helt enkelt vunnit över den, mer eller mindre. Som jag nämnde tidigare så i tuffa perioder kan det återkomma men hon har absolut inte fått något stort återfall. Hon klarar numera av att barnen ramlar och slår sig, har ett blåmärke eller får ett hostanfall.

  • MizzTez
    Trollbarnet skrev 2012-08-21 01:15:24 följande:
    Hej TS!

    Jag har inte, men min syster fick det för 9 år sedan och det har varit en kamp för henne varenda dag. Det började med att hon utvecklade "allergi" mot allt, därefter blev det hjärntumörer, cancer överallt, blodproppar, mördare, you name it, hela registret. Pga. detta utvecklade hon sakta men säker anorexia då hon som sagt, var allergisk mot allt, i hennes värld. Hon vågade inte gå ut på slutet då det var så jävligt. Vi i familjen hade olika "skift" som vi var med henne, då hon var så rädd att vara ensam med sina barn då hon trodde att hon skulle dö och lämna ungarna kvar, eller att barnen skulle dö. När hon äntligen sökte hjälp var det hennes sambo som satte ner foten och krävde det.

    Hennes hjälp var KBT och enormt stöd av familjen. Hon vägrade mediciner då hon inte ville bli beroende av något utan klara det själv. Nu 9 år senare så klart det sitter kvar och har hon någon svacka i livet så kommer OCDn tillbaka snabbare än någonsin, men nuförtiden kan hon övertala sig själv, om att det är inte fel på henne, att hon inte är sjuk utan att det är hennes "hjärna som spökar", sen kan hon säga saker som "Oj tänk om jag har en blodpropp, men det har jag inte, är nog bara mycket OCD nu" osv. Så hon har fått ganska bra koll på det.

    Det har hjälpt henne mycket att prata om det och att säga det högt, att "oj tänk om jag har cancer" så någon kan säga åt henne att så är det inte, att det är normalt att ha benvärk ibland, eller träningsvärk, eller ett blåmärke.

    Frågade henne, för något år sedan hur det var när hon började utveckla det och känslorna när det var som värst. Hon beskrev det som ett levande helvete att vara rädd för allting och hela tiden oroa sig. Hon pendlade mellan att önska att hon vore död så att hon skulle slippa sitt personliga fängelse och att vara livrädd för att vara död. Hon förklarade det som två olika svävande mellan att dras mot döden och vara livrädd för den, vilket helt klart är förståeligt.

    men, då är det ju så, att om man vill bli "frisk" eller vad man ska kalla det, bättre iaf, så måste man verkligen jobba för det och verkligen vilja bli bättre, inte fastna i ekorrhjulet och fortsätta älta i huvudet om allt som måste vara fel.

    Det jag kan rekommendera alla som lider av det här, är att vara öppen om det, berätta för era anhöriga och faktiskt be om hjälp och förståelse, förklara hur det känns när paniken kommer krypandes så att folk inser att det är inte bara att vifta bort rädslan och sen är det över.

    Idag så mår hon väldigt bra, lever sitt liv som vanligt och är absolut inte begränsad av sin OCD, hon har helt enkelt vunnit över den, mer eller mindre. Som jag nämnde tidigare så i tuffa perioder kan det återkomma men hon har absolut inte fått något stort återfall. Hon klarar numera av att barnen ramlar och slår sig, har ett blåmärke eller får ett hostanfall.
    Det här tror jag är jätteviktigt!! Att vara öppen och prata om det! På nått sätt hör man själv hur dum man låter och jag brukar själv skratta åt mina tankar som skenar iväg..
    När jag började prata om det så kom det fram jättemånga runt om mig som har eller haft problem med psykisk ohälsa och bara det känns skönt, man är inte ensam!
  • Ratjonq

    Hej! 


    Såg att denna tråden är gammal, men detta stämmer på pricken in på mig. Nu vet jag inte om du är kvar på detta forumet men hade varit kul att höra hur det har gått för dig? Fruktansvärt när man ska göra något & dessa tankar kommer upp, eller små symtom som jag alltid kopplar till döden också. 

Svar på tråden Varje dag, dödsångest, rädd för att dö. Finns det någon som mig?