Hej TS!
Jag har inte, men min syster fick det för 9 år sedan och det har varit en kamp för henne varenda dag. Det började med att hon utvecklade "allergi" mot allt, därefter blev det hjärntumörer, cancer överallt, blodproppar, mördare, you name it, hela registret. Pga. detta utvecklade hon sakta men säker anorexia då hon som sagt, var allergisk mot allt, i hennes värld. Hon vågade inte gå ut på slutet då det var så jävligt. Vi i familjen hade olika "skift" som vi var med henne, då hon var så rädd att vara ensam med sina barn då hon trodde att hon skulle dö och lämna ungarna kvar, eller att barnen skulle dö. När hon äntligen sökte hjälp var det hennes sambo som satte ner foten och krävde det.
Hennes hjälp var KBT och enormt stöd av familjen. Hon vägrade mediciner då hon inte ville bli beroende av något utan klara det själv. Nu 9 år senare så klart det sitter kvar och har hon någon svacka i livet så kommer OCDn tillbaka snabbare än någonsin, men nuförtiden kan hon övertala sig själv, om att det är inte fel på henne, att hon inte är sjuk utan att det är hennes "hjärna som spökar", sen kan hon säga saker som "Oj tänk om jag har en blodpropp, men det har jag inte, är nog bara mycket OCD nu" osv. Så hon har fått ganska bra koll på det.
Det har hjälpt henne mycket att prata om det och att säga det högt, att "oj tänk om jag har cancer" så någon kan säga åt henne att så är det inte, att det är normalt att ha benvärk ibland, eller träningsvärk, eller ett blåmärke.
Frågade henne, för något år sedan hur det var när hon började utveckla det och känslorna när det var som värst. Hon beskrev det som ett levande helvete att vara rädd för allting och hela tiden oroa sig. Hon pendlade mellan att önska att hon vore död så att hon skulle slippa sitt personliga fängelse och att vara livrädd för att vara död. Hon förklarade det som två olika svävande mellan att dras mot döden och vara livrädd för den, vilket helt klart är förståeligt.
men, då är det ju så, att om man vill bli "frisk" eller vad man ska kalla det, bättre iaf, så måste man verkligen jobba för det och verkligen vilja bli bättre, inte fastna i ekorrhjulet och fortsätta älta i huvudet om allt som måste vara fel.
Det jag kan rekommendera alla som lider av det här, är att vara öppen om det, berätta för era anhöriga och faktiskt be om hjälp och förståelse, förklara hur det känns när paniken kommer krypandes så att folk inser att det är inte bara att vifta bort rädslan och sen är det över.
Idag så mår hon väldigt bra, lever sitt liv som vanligt och är absolut inte begränsad av sin OCD, hon har helt enkelt vunnit över den, mer eller mindre. Som jag nämnde tidigare så i tuffa perioder kan det återkomma men hon har absolut inte fått något stort återfall. Hon klarar numera av att barnen ramlar och slår sig, har ett blåmärke eller får ett hostanfall.
