Ni med explosiva barn - Hur bemöter ni utbrott och dyl? Nära psykbryt!

Jag har också ett svårt barn, ett mycket svårt barn till och med. Dock helt "normalt" och utan diagnoser utan bara med ett jäkla humör och som du säger explosiv. Jätte jätte jobbigt och framför allt jobbigt även för syskon tycker jag. Nu är dottern 5 och det har blivit mycket bättre men hon är ju fortfarande likadan men utbrotten är oftast inte lika ofta och inte lika långa. Vet inte hur man klarar sig och överlever, man bara gör det. Vi har väl sett till att liksom ni hålla på vissa saker, har vi sagt nej är det nej och oavsett hur mycket skrik är det fortfarande nej. Ett av hennes stora problem är och har alltid varit kläder, inga kläder är sköna och passar på hennes kropp tydligen. Värst är det vintertid då vi först får ta värsta skrikatacken om byxorna som inte sitter skönt (spelar ingen roll vilka byxor) och så samma på tröjan sen som har kalla armar och så när det är dags för ytterkläder så knälar det sig eller sitt för rakt eller nåt annat helt absurt. Om det ibland iaf var vettiga saker att bli hysterisk över vore det lättare men inet är det det. Blir nästan upprörd igen nu när jag tänker på det.

Har du läst explosiva barn av ross green? Den tycker jag var en extrem ögonöppnare. Även om vi inte alltid efterlever det.

Men ett handfast tips är detta:

Välj dina strider. Tänk att du har tre korgar.

I korg A lägger du allt som är MÅSTE! Typ gå till förskolan, lägga sig osv. Där tar du striden varje gång. Och backar ALDRIG.

I korg B lägger du saker som är halvviktiga. Viktigt men inte livsviktigt. Kanske tandborstning och dylikt. Här försöker du få igenom det men kan också kompromissa ifall du märker att det barkar åt helvete. 

I korg C lägger du allt som inte är viktigt. Vilka kläder barnet har på sig, att plocka undan tallriken efter maten, osv osv. Det släpper du helt i den här perioden. HELT. Strunta i att folk tycker att barnet borde, du vet ju bäst.

Om du är säker på vad du är villig att ta ett bråk om blir det lättare för dig att stå på dig och orka. Om barnet märker att han inte behöver bråka lika mycket är det lättare att faktiskt kommunicera.

Med tiden kan du sedan flytta saker från korg c till korg b osv. 

 

Vi försöker att medla så långt det går. Ett bråk är onödigt ifall det kan undvikas. Vi mesar dock inte med vår son, vi har regler som "alltid" ska följas.

T.ex. så måste man bete sig bra t.ex. på affären. Man får vara ledsen eller arg men man får inte skrika och hålla på. Man får inte störa andra, inga vuxna skriker liggandes på golvet så därav får inte våra barn göra det heller.

En konflikt på affären kan vara att sonen vill titta på leksaker en stund. Då låter vi honom göra det om det finns tid, vilket det i princip alltid finns (två minuter är en tid man kan ge barnet för att slippa konflikt.) Sedan är det dags att gå. Ibland nöjer sig inte sonen med den tiden och han börjar protestera, då förklarar vi att han får titta en jättekort stund till om han lovar att komma sen. Sedan går vi.

Skulle sonen få ett utbrott så försöker vi tala med honom. Nästa steg är att varna honom, han kommer inte att få vara kvar inne på affären om han inte sköter sig (förklarar givetvis varför.). Efter två-tre varningar så blir sonen utburen ut affären där jag eller hans pappa pratar med honom tills han lugnat ner sig. Sedan får sonen en chans till och vi går in till affären igen.

Alltså; vi försöker först och främst att förebygga. Man kan ofta undvika konflikter fast man fortfarande har regler. Sedan varnar vi sonen och till sist får sonen en konsekvens.

Vi har några få gånger behövt bära ut sonen ur affären, men det är väldigt sällan. Han har lärt sig att vi menar allvar med att man inte får vara kvar om man inte sköter sig. Ofta behöver vi bara varna honom en gång, sedan kommer han på sig själv och lugnar ner sig.

Tusen tack för era handfasta råd:)

När då utbrottet väl är igång - Vilka strategier funkar bäst här? Vilka är era bästa råd som verkligen har fungerat.

Känns som vi provat allt, men när han väl sätter igång kan han som sagt hålla på hur länge som helst och slutar först då vi blivit ordentligt ursinniga. Måste det alltid behöva gå så långt?

Och slutligen - Tips för att behålla lugnet? Jag försöker att själv ta en time-out inne på toaletten. Tyvärr följer sonen efter och det förvärrar snarare utbrottet. 

Samma här utbrotten varar mellan 15-45 minuter han skriker som ja jag vet inte det enda som fungerar de gör samma på dagis är att ignorera honom tills han lugnat sig. Försöka krama prata eller bli arg resulterar i längre och agressivare utbrott.

Tillägger han gör det aldrig i butiker eller större okända folksammlingar.

I och med att vår dotters utbrott helt enkelt inte gått att häva så har vi valt att rida ut stormen helt enkelt och vänta tills hon lugnat sig innan vi försöker prata med henne. Det har dock tagit tid. Vi har fått henne att stanna på ett ställe och där får hon fortsätta ha sitt utbrott tills hon är klar och kan återvända till oss. Hon är liksom lånt bortom kontaktbar undertiden och det är det enda som funkat för oss. Nu är hon ju som sagt större och nu fungerar det att ryta i lite för att få henne att vakna till och förstå att vi inte accepterar hennes beteende men det är verkligen mycket lättare nu och åldern är nog egentligen det enda som hjälpt.

Vi rider också ut stormen. Brukar isolera oss till ett rum och sedan bara vänta... Vi sätter oss ner på golvet och försöker tala med sonen, man märker om det funkar eller förvärrar utbrottet. Efter en stund lugnar han ner sig och vill kramas.

Bra att du tar time out TS! Om det behövs så är det bättre än att du ballar ur (det gör ju inte saken bättre att man själv börjar skrika). Om barnet följer efter så skulle jag faktiskt kunna låsa dörren, alltså bara i situationer där jag verkligen behöver vara själv för att palla med. Ett barn som står utanför toan och skriker lider mindre av det än om jag tappar kontrollen.

Min sambo har inte mitt tålamod så han har börjat ta time out, annars kan det hända att han skriker på sonen eller tar honom i armen - det vill varken sambo eller jag att han ska göra. Då är det mycket bättre att isolera sig en stund.

Håll ut, det blir bättre! Min son är snart sju och det har börjat blivit lättare. Han har fortfarande humör och är explosiv men det går över fortare och han kan själv gå undan en stund tills det lugnat sig.

Mitt råd är att ta bort barnet från den heta situationen utan att vara arg/anklaga. Om det blir ett utbrott vid tex matbordet så ta med sonen till hans rum. Låt han inte slå er utan stoppa honom innan. Säg att jag sitter här med dig till du känner dig lugnare. Det är ingen idé att prata, tjata, hota eller muta utan bara vänta. Skit jobbigt! Använd öronproppar under tiden om du behöver för att vara lugn. Om du känner paniken komma gå ifrån en stund och andas lugnt och påminn dig om att han kommer att sluta och att brusa upp bara leder till att han skriker ännu längre, som mer ved på elden.

Välj dina strider som ngn annan oxå sa.

Be om hjälp, ibland bara måste man få komma ifrån dessa extremt krävande barn.  

Jag har en son som, nu för tiden inte har så många utbrott men de som kommer är hemska. 
Åtgärder är uppbyggda i olika delar. Först, boken Explosiva barn av Ross W Greene som någon annan tipsade om är otroligt bra. Det står även i den boken om Omega och det vill jag också tipsa om. Det minimerar antal utbrott och tar udden av de som blir. 
Antingen så kan man ge Omegapreparat med Omega-3 och Omega-6 i kombination som tex Eye Q och MorEPA mini och  Eskimo kids som även innehåller Omega-9 och D-vitamin. 
Omega-3 preparat med bara Omega-3 i som finns en hel hög på marknaden, apoteket har flera sorter.
Eller så kan man ge PlusEPA som bara innehåller Omega-3 delen EPA som har väldigt bra effekt på explosivt humör.
Jag äter också PlusEPA och det gör sååå mycket för tålamodet. Det känns som om man har hur mycket tålamod som helst, aldrig några utbrott eller en trött mamma. (gudomlig mot PMS )

Sen vill jag nog säga att det som är viktigast för utbrott för min son är att jag ger honom space. Han kommer aldrig till sans om jag är för nära honom, om man säger att han ska gå till sitt rum eller stanna i bilen för att han är gapig eller sånt. Han måste ut, ha fritt runt sig. Först då går det att få kontakt med honom och man kan fråga vad det var som gjorde honom så upprörd och varför jag sa nej. 

Det är viktigt att barnet vet vad som gäller, att det redan är förberett innan. så INNAN man går in i affären så säger man att vi ska bara handla det som står på listan, idag köper vi inte något godis. Du får hjälpa mig att hämta smöret/välja bröd. Du får bara TITTA på leksakerna. Efter vi har handla ska vi XXX tex Gå till lekparken/hälsa på mormor/hem och måla med kritor/annat roligt. 
Se till att han inte är hungrig när man handlar. Det är inte lätt att styra upp det om man ska handla efter dagis osv men man kan alltid ha med sig någon frukt eller nåt litet kex/yoghurt.
 

Väcker liv i en gammal tråd genom att tipsa om en FBgrupp som heter Dynamitungar

Kika in och dela med er av råd och tips och få stöd =)

Det tog min dotter 4.5 år att lugna ner sig. Det var efter det att lillasyster kom.
Min man och jag har alltid varit väldigt konsekventa, men inte till absurdum. Ju mer hon skrek att hon ville ha ex lördagsgodis på en onsdag desto bestämdare blev jag. Det kanske blev en frukt i stället.
Hon har haft hemska utbrott och jag får gåshud när jag tänker på det. Men det BLIR bättre, jag lovar. 

Jag kan förstå poängen med att man ska välja sina strider, men samtidigt undrar jag om inte barnet blir förvirrad av att h*n ibland kan få genom sin vilja genom att skrika och bråka medan de andra gånger inte får det?

Hej !

Hur hittar jag dynamitungar på fb?
Känner att det skulle passa mig!

Lägger in länken här också =)

www.facebook.com/groups/189419261182889/

Njae... det är väl kanske inte så att man ska vara ombytlig hela tiden. Om man läser boken Explosiva Barn så är det ett kapittel där som heter korgmetoden. Det går ut på att man väljer var man ska välja som viktigt att lägga sit krut på.

Korg A, här är alla måsten, det man alltid måste följa och aldrig vika en tum från. Det gäller säkerhet och några få absolut viktiga saker. Tex att man inte skadar någon annan, att inte springa ut i vägen, inte skrika rakt ut, inte smälla i dörrar osv.
Som förälder har man ansvar att förbereda och följa de här reglerna. Man måste hjälpa barnet att påminna och stötta för att det ska hållas. Ett regelbrott stoppas direkt med STOPP. Ta barnet från situationen så länge det är korg A. När situationen inte är akut längre är det inte i korg A längre och man gör ny bedömning.

Korg B är viktiga saker som man i förväg har bestämt sig för att de ska följas, saker man måste öva på för att uppnå. Att man inte svär, att man hänger upp kläderna i hallen efter sig osv... Sakar som gör att man klarar sig bra här i livet och att man kan sköta ADL. Det ska inte vara mer än 1 eller 2 saker om gången som man övar på.
Och det ska vara konkreta saker, inte att man ska uppföra sig ordentligt och vara skötsam, typ. Utan man måste specificera sig. Inte slänga kläder på golvet. Inte kalla mamma för j*vlaf*ttk*ring. (om barnet slutar att kalla mamman för det och istället börjar kalla henne för illaluktande surtant så ska man ge beröm för att det förra ordet har det slutas med.) 
Man gör ett schema för uppnådda delmål, varje gång som man kommer ihåg att hänga upp jackan i hallen så blir det en gladgubbe ( ) och efter X gladgubbar så får man Y-belöning.
Det som man väljer att inte jobba med just nu hamnar i korg C, ingen ide att ta upp till diskussion, ingen idé att lägga energi på, det kommer inte bli inlärt eller uppfattat ändå så du kommer bara tjata utan framgång och barnet kommer sluta att lyssna. 

Korg C är sånt som inte är så viktigt, det som inte finns tid eller plats för att ha i korg B än, saker som för er familj inte är viktiga, saker som man kan tala om vid en bra dag om solen skiner och andan faller på. 

Om barnet försvinner varje gång som man kommer till affären och allra mesta gången hittar man barnet vid serietidningarna och pillar sönder förpackningarna för att komma åt leksakerna. Du måste betala för tidningen men vill inte ge barnet den för att barnet försvann. Ni grälar varje gång om det och du vill inte köpa en massa tidningar för dyra pengar.
Du sätter barnet i kundvagnen och det står upp mesta delen och ylar så hela affären tittar och är på väg att ramla ur massor av gånger. Tillslut lyfter du ner barnet och håller hårt i handen...
Det här är ingen glad för, och ingen kommer aldrig någonsin att lära sig något av det.

Korgmetoden: Innan man ska åka och handla så pratar man med barnet om att stanna vid vagnen, Mamma kommer vilja ha hjälp med att hämta varor, titta här på listan, här har jag ritat/klippt ut bilder på det vi ska ha.
Vi ska först gå genom konserverna, brödet och frukten. Vi ska inte ha mjölk och går vidare till toapapper. Om du stannar vid vagnen och hjälper mig med varorna så kommer vi köpa en tidning till dig vid slutet av handlingen. 
Utanför affären går man igenom reglerna igen och ofta inne i affären. Gå med mig här till konserverna så ska vi ta skivad gurka, nu är vi försiktiga med glasburken när vi lägger den i vagnen. Gå vid mig och vagnen när vi går till brödet....
Du kommer kanske få köpa tidningen ändå men det är du som har vunnit anledningen till att du har köpt tidningen, inget tjat eller letande efter en försvunnen unge, som förövrigt hade varit korg A om barnet hade försökt sticka. 

Nu är det här en utopi mycket sällan som man brukar lyckas med planen men det brukar funka efter några gånger. 
Barnet kanske lägger lite fel saker i korgen, eller ändå vill gå till mjölkdisken för att tigga en yoghurt med gulliga apor på men som baren inte gillar smaken på. Då har du valet att säga att det inte stod med på listan, den har vi här, titta ingen yoghurt på den eller så kan man säga Ok, men då blir det ingen tidning. Eller Ok, men då tar vi en smak som vi vet att du gillar/som jag också tycker om. 
Du känner dig starkare för din energi har inte ens börjat dräneras eftersom du ännu inte har behövt leta efter barnet, blivit arg för att barnet inte lyder dig, du behöver inte slå på NEJ och TJAT-motorn. 
Förhoppningsvis så kommer barnet glömma sitt vilda affärsliv efter X antal gånger och du är konsekvent i dina beslut. -inget velande även om man har valt sina strider

Det är mycket bättre förklarat i boken, Explosiva Barn av Ross W Greene.
Det är nog lite viktigt att läsa hela boken för att få ett större sammanhang, att man tar många saker med i aspekt, barnets egna förmågor och var kravnivån på barnet ska ligga.

jag har inga egna barn, men jag har adhd och asberger fick jag veta för en vecka sen, hade det altlså som liten också ;).
det var mycket bråk och skrik från min sida, men min mamma gav aldrig med sig. hon var envisare än en gammal get. sa hon nej så var det nej, man kunde skrika sig blå i ansiktet, det gick inte att rubba. likaså de konsekvenser som det sades skulle ske, skedde också. det var lixom ingen idé att gräla för det skedde så i alla fall.

däremot så fick jag vara på rummet och skika om jag promt skulle skrika, sen när man lugnat sig så kunde man komma ut och berätta vad man var så arg för.

hos oss fick man en tillsägrelse, sen en skarp varning med en konsekvens.

Tycker du att det här var en fungerande metod för dig?

ja helt klart!
det var ju ok att vara arg och skrika, men man fick göra det på sitt rum, sen när man lugnat sig så fick man tala om varför man blev så arg.
i och med mammas envishet med hennes nej och konsekvenser så visste man tillslut när man vart lite äldre 4-5 år att det var ingen idé att fortsätta bråka.  fast en gång i affären minns jag att mamma hade tömt ut alla konsekvenser osv så hon gjorde något som idag får mig att tokskratta. hon lade sig ned på golvet och skrek (några sekunder), men herregud vad gör mamma??, döööpinsamt, så jag var tyst resten av tiden inne i affären :P.