Hjälp, vad ska jag göra? frustrerad
Kvinna med totalt 4 barn, två äldsta(med en annan man) är myndiga och de 2 minsta är 4 och 6.
Gift sedan 2005 men vi har varit ett par sedan 1998. Min man har alltid varit bra med med mina äldsta barn framför allt fram tills dess han blev far till sitt första egna barn. Sedan förändrades relationen en del, vilket jag tycker är en rätt naturlig reaktion.Det dröjde innan vi flyttade ihop och skaffade barn mycket därför att han var yngre än mig och jag ärligt inte visste om jag vill ha fler barn (var ensamstående med avlastning varannan helg under några år så det tog på mig rätt hårt).
Jag vet inte vart/när saker och ting började gå fel, men jag tror det var under min senaste graviditet vilket var för 4 år sedan minns att jag kände mig otroligt ensam.. Han var jätte bra med vår son som då var 2 år. Jag är dessutom en person som hela tiden sätter andra före mig själv som aldrig tar för mig..Som anpassar mig till andra. Det gör min man med.
Jag har varit hemma med båda barnen helt då min man har egen firma och har svårt att vara borta Jag studerade samtidigt som jag väntade de minsta barnen och blev klar när min yngsta var 4 månader.. Jag är jätteglad att jag fullföljde utbildning.
Vi har delad ekonomi och jag har svårt att be om pengar trots att min man tjänar mer än mig. Han har en förmåga att få mig att känna mig mindre värdig. Jag har sökt nytt jobb i 2 års tid och är super frustrerad att jag inte får ett nytt jobb.. Jag har varit otroligt aktivt kontaktat företag och skickat in min CV, jag har haft otur helt enkelt.
Min man kan säga saker som, du har sagt i flera år nu att du ska söka jobb men det händer ju aldrig något.
Samtidigt som han säger till mig att han inte tycker att barnen ska ha långa dagar på dagis vilket betyder att jag jobbar deltid = tjänar mindre pengar.
Han får mig att känna mig konstant stressad när han är i närheten för han vill att det ska vara rutiner och allt ska fungerar som han vill. Jag har vid tillfällen bett honom åka iväg med barnen så att jag kan få lite egentid men det händer aldrig, jag åker iväg med barnen vid flera tillfällen men det är inte för att han ska få egen tid utan det är för att jag mår så mycket bättre när jag är iväg från honom, trots att jag har barnen med mig.
Jag känner mig så låst både ekonomiskt och med barnen.
Jag sköter i stort sett all markservice, har bett om städhjälp ( vi hade det tidigare) men han tycker det är för dyrt och tycker det är bättre om vi sköter det själva, problemet är ju att det blir alltid jag som får göra det.. Jag orkar inte tjata på honom om och om igen.
Han gnäller på att jag inte planerar något i förväg. fester , semestrar ect. Han tycker nog att jag är lat och ska ägna kvällarna (när barnen har somnat) till att söka jobb och försöka hitta extra jobb på nätet för att jag ska kunna tjäna mer pengar, men jag orkar inte det.. jag är helt slut efter middag, tvättning och läggning..
Jag kan heller inte vara kärleksfull gentemot honom, för mina känslor för honom finns inte där längre... De har dött för länge sedan och vore jag ekonomiskt oberoende så skulle jag nog inte stanna kvar. Jag säger inte att jag är en gud i vårt förhållande jag har gjort mycket fel, han är en superbra pappa..men jag håller på att förtvina.
Vet inte ens om jag vill försöka med terapi? dessutom kollar han igenom mina mail, vilka sidor jag surfar på han följer min aktivitet på nätet. SÅ han kommer säkert läsa detta inlägget.. Han tror inte jag vet men jag vet, om jag konfronterar honom blir han bara arg.
Vad ska jag göra?