Hon vaknar på nätterna och vägrar somna om i egen säng

Prova att ta upp henne och ge henne en varm och go kram och lägg sedan ner henne i hennes säng igen och stoppa om henne och säg sov gott. När hon sedan vill upp igen så gör du om samma sak igen. Efter några kramar så borde hennes behov av närhet vara stillat, samtidigt som hon inser att hon inte får sova i er säng. Det fungerar bra på vår son på kvällarna, han är i samma ålder.

Varför kan ni inte helt enkelt besvara ert barns uppenbara ökade behov av närhet. Ja DU som skrev tycker att en kram räcker gott, men det kanske inte är barnets känsla o vad spelar det då för roll?

Som jag skrev så sover vi fruktansvärt dåligt, båda två. Jag är så galet trött på dagarna. Har dåligt tålamod och mår inte bra. Ja jag är mamma och hon är det viktigaste i mitt liv men jag är inte mer än människa. Hon får MASSOR av närhet från på dagarna. När inte jag är hemma sover hon mycket längre i sin säng, hela natten faktiskt. Antar att det är för att hon är mammig och det är jätte härligt men jag MÅSTE få sova. Det förstår du väl? Eller är du så perfekt att du inte behöver sova? Inte har några egna behov utan uteslutande gör precis som ditt barn vill oberoende på konsekvenserna?

Ställ in en 90s säng intill eran.
Låt barnet sova i den. Kryper hon över i er säng så kan du lägga dig i 90ssängen o sova om det blir trångt.

Hon skulle bara följa efter. När hon var nyfödd till för några månader sen hade hon sin spjälsäng uppställd mot vår säng utan sida men hon kröp ändå över och lade sig på mig. Det räcker inte att ligga precis bredvid.

Jo kanske.

Jag hade testat att ha en 90-säng bredvid. Så har vi haft det och har det med två barn. Om de kommer krypandes/intillrullandes vid uppvak så brukar man kunna rulla tillbaka när de väl somnat igen så att man får lite mer utrymme själv om man behöver det (jag gillar det ). Sedan har de en utvecklingsperiod med separationsångest i den åldern (närmandefasen). Min yngsta sov bokstavligen som ett frimärke på mig runt 1,5.

När sonen började sova i egen säng (och eget rum vid 16 mån) och vaknade och hade behov av närhet så fick han såklart komma till oss. Alternativt att någon av oss lade sig i hans säng tills han somnat om, eller resten av natten om man råkade somna själv. Nu är han snart 4 år, har precis börjat sova i sin nya loftsäng, som han älskar, och jag och hans pappa saknar de där nätterna när man fick ligga nära nära och lukta på honom...tur vi har lillasyster att mysa med.
Han kan vakna ibland fortfarande (dock väldigt sällan och oftast pga att han sparkat av täcket och fryser) men vill aldrig sova hos oss, utan vill att man stoppar om honom och är med honom en stund tills han somnat om.
Så pass "självständig" kan man bli trots (borde kanske skriva tack vare) samsovning på heltid 16 månader, och på deltid fram till 2,5 års ålder och amning till strax före 3 år. (detta skriver jag för att det kanske finns någon därute som läser som tvivlar på att h*n gör "rätt" och borde lära barnen det ena och det andra och att de aldrig blir självständiga annars...)