6 åring som ljuger/livlig fantasi, hur hanterar man?

Min 6åring höll också på så innan sommaren och då gjorde jag som så att varje gång han sa något så sa jag att jag inte trodde honom utan att han bara hittade på. När man ljuger så mycket och hittar på så tror man att den personen alltid gör det. Ojoj vad arg han blev när han inte hittade på. Han fräste och fick utbrott ibland, men han förstod ändå vinken som han fick förklarat för sig varje gång.

Nu har han slutat =)

Rätt eller fel metod. Det fungerade!

jag säger så till henne också. "nu tror jag att du hittar på" men även saker jag VET att hon hittat på som t ex "när jag var hos pappa senast så brann deras hus upp" så blir hon skitförbannad o säger "men på riktigt, det ÄR sant!" så jag vet inte om det skulle hjälpa.
funderar på att säga typ att "jag tänker inte lyssna förrän du säger saker som är på riktigt" och ajg har försökt förklara för henne att till slut kommer ingen tro på henne om nåt men hon är nog lite liten för att förstå det tyvärr  

Kan hon inte få använda den här livliga fantasin till någpt kreativt? Skriva berättelser är hon väl för liten för men typ spela in "radioprogram" (nytta för gamla kasettbandspelare)? Det kanske är som du säger att hon behöver fantisera om konstigheter och kanske hemskheter, men ge henne ett forum för det, och försök styra verkligheten lite om det går.

På det hela taget är det nog ingenting att ta några strider om. Du får väl försöka informera skolan om de inte redan fattat att det är mycket fantasier. Det måste väl bättra sig så småningom, tänker jag.

ja de har redan märkt att hon hittar på och vi har pratat om det. så jag får väl låta det vara så kanske. försöka säga att man inte tror på henne men att hon gärnan får hitta på sina historier och skriva upp i en bok eller nåt i den stilen?

Jag tror att som vuxen ska man vara tydlig och tala om att man vet att det hon säger inte är sant.

Annars går hon runt i tron att alla verkligen tror på henne, som någon redan påpekade. Och hon lär få ett sämre bemötande av både vuxna och barn.

Därför är det viktigt med tydligt återkoppling från de son står en nära.

ja det kanske räcker med att man säger till henne att man inte tror henne, att hon sedan säger "men det ÄR sant" kanske inte är så viktigt eftersom hon ändå HÖR att jag inte tror på henne o att säga att det är viktigt att hålla sig till sanningen, så småningom kanske hon förstår det?

Jag har även uppmuntrat min son att berätta sina fantasier som sagor istället eller att han säger att tänk om det var så...

Så långt det går bejaka hennes fantasi.
Inom rimliga gränser.
Däremot när hon ljuger ex om att hon blir slagen då skulle jag faktiskt säga att det inte är ok. Berätta sagan om fårapojken och vargen ;)

Försök få in skillnaden på att fantisera och att ljuga. Det är inte lätta nyanser jämt.

Här hemma äter vi ex just nu bara sniglar och maskar. På förskolan får han ingen mat och vi har en varg som bor i skogen.

För mig är det fantasier som jag tycker är härliga - släck inte dem.

Däremot när sonen säger att han blivit slagen etc och jag vet att det inte stämmer då pratar vi om det