Hjälp jobbet är för svårt!!!!!

Så där känner nog alla när de kommer ut i sitt första kvalificerade arbete. Skolan är inte på långa vägar tillräcklig för att förbereda en på alla situationer man ställs inför i verkligheten  Det vet din chef också. Man brukar räkna med att en ny anställd behöver 6-12 månader innan den är "fullt fungerande" i sin tjänst. Jag tycker att du ska prata med din chef om det här och be om att till exempel få en mentor som du kan bolla funderingar med, antingen någon på din arbetsplats som gör (eller har gjort) liknande saker som du själv, eller någon på ett helt annat företag som du kan träffa och luncha med 1-2 gånger i månaden.

Chefen anställde dig av en anledning, för att h*n tyckte om dig på intervjun. Du kan bara göra så gott du kan. Alla människor blir nervösa inför något de inte gjort innan, men ett dåligt självförtroende kan göra det extra svårt att komma igång. 

Ibland måste man prova något innan man vet om det är något som passar en. Och är det nu ett drömjobb så kommer det att gå bra. Man växer med uppgiften. Det är ingen som förväntar sig ett perfekt resultat direkt. Du gör så gott du kan. Prova även om det känns läskigt. Annars är risken att du ångrar dig.

Har du hört talas om uttrycket "fake it til you make it"?
Spela en roll. Om du ska hålla en presentation så sätt upp en mask av självsäkerhet och håll presentationen bara. Till slut kommer du vänja dig vid att prata inför folk och det kommer inte kännas så illa längre. Din värsta fiende här är din självkänsla så jobba på den. Det finns bra självhjälp-böcker för detta.

Bestäm dig för att du kan klara det och utgå från detta. Förbered dina presentationer väl och se till att du har ordning på dina papper och ppt-presentationer (eller vad du nu använder)

Nu vet jag inte hur stor scenskräck du har men antagligen kommer du varken svimma eller spy när du ska hålla presentationen. Det värsta som kan hända är att du kommer av dig, säger fel eller stakar dig. Det är ingen fara alls. De som lyssnar har mer förståelse än vad du tror.

Det sitter i ditt huvud om du vill klara det eller inte. Men om det verkligen är ett drömjobb så är det ju värt att kämpa för. Om du säger upp dig och går och gömmer dig så kan jag lova att du kommer ångra dig djupt.  

Ge inte upp dina drömmar! Upp med huvudet högt och visa dom att du är rätt person för jobbet. Om andra människor klarar av samma arbete, varför skulle inte du göra det? Du är inte sämre än någon annan, du är vad du själv gör dig till. Så upp med självförtroendet och visa vad du går för!

Mvh

Tack för ditt svar! Det där med mentor låter väldigt bra. Ska prata med min chef angående det. 

Lugn - så känns det för nästan alla. Jag har lång högskoleutbildning, lång erfarenhet och anses vara expert på en del saker. När man presenterar mig som expert på just det och det..brukar jag nästan tittaa mig omkring och undrar vem det kan vara - tills jag inser att de menar mig. Dock har jag bättrat mig med åren faktiskt.

När det gäller presentationer - så hade jag en våldsam skräck för det i början. Jag sov aldrig natten innan en stor presentation - men det gick över med tiden. Nu tycker jag det nästan är lite roligt och efteråt känner jag mig nästan lite stolt över mig själv. Jag tror det man skall satsa på är att vara väldigt förberedd - jag har alltid planerat ett par varianter av min presentation ...känner jag att jag har med mig publiken och man är intresserad ...går jag djupare in på ämnet ...känner jag att publiken bara sitter av tiden - så tar jag allt mer översiktligt och hoppas på att ngt går in. 
Dessutom brukar jag tänka på publiken som en massa djur på Zoo - jag letar reda på ledarelefanten, strutsen, lejonet etc ...

Om du inte diekt har ljugit om dina meriter och förfalskat dina betyg - så har din arbetsgivare valt dig. De vet ju att du inte har någon erfarenhet av ditt arbete och de kan omöjligt förvänta sig att du skall kunna allt.

Jag lovar att det kommer att kännas bättre om några veckor eller månader. Så håll ut !!!         

Det där är superbra! Man får hitta några personliga pepp-knep också. När jag ska på ett dödsjobbigt möte som jag är supernervös inför så brukar jag kolla på några klipp ur serien Better Off Ted, för den kvinnliga chefen där är så himla cool och snygg, och så skulle jag vilja vara  Eller så lyssnar jag på några särskilda låtar ur "Evita"-soundtracket. Eller andra liknande saker som får mig att känna mig pepp och att jag också vill vara coolast i världen.

Jag har ju hållit en del presentationer innan och jag har ju klarat av det men nu innebär det ju något "riktigt" och inte skolarbete. Jag vet att det precis som du säger sitter i mitt huvud, att de ska skratta eller tycka att jag är dålig mm. Att jag dessutom är ganska ung i förhållande till de jag ska utbilda gör ju inte saken bättre. 
 

Ja jag känner ju att jag kommer att utvecklas och växa av detta något enormt. Jag ser väl bara det värsta hela tiden och inte vad som kan komma positivt ur det hela. 

Tipset med djuren på zoo ska jag definitivt bära med mig :) 

Men det är ju precis samma sak egentligen. Har du klarat skolarbeten så klarar du detta. Jag klarade inte redovisningar i skolan alls. Hade jätteproblem med dem, men tycker inte alls att det är så hemskt att prata inför en grupp nu när man är vuxen. Vuxna brukar i regel bete sig lite bättre än tonåringar och oftast sitter de där för att de kommer dra nytta av informationen du kan ge, inte för att "läraren tvingat dem"...

Som jag sa innan. Bestäm dig för att du klarar detta så går det. Det behöver inte vara svårare än så. Men jag rekommenderar boken "självkänsla nu!". Det står en hel del bra saker i den! 

Åh vad skönt att jag inte är ensam, har precis fått nytt ansvarsområde på jobbet. Har jobbat två veckor och håller på att gå under av alla känslor av otillräcklighet, hela helgen går till att tänka jobb och ibland kan jag bara tänka på att gå tillbaka till de gamla uppgifterna. Känner mig lugnare efter att ha läst din ts och råden du fått, lycka till!Detta tar även jag till mig, känns så lugnande!
 

Se det då som att du vet saker som de troligtvis inte vet, tekniken går framåt och allt blir mordernare :)

Det är okej att vara ny, man kan inte lära sig allt på högskolan. Det är bara dina höga krav på dig själv som såelar dig ett spratt, andra har säkerligen inte de kraven ännu. Som andra skrev här tar det 6-12 månader att bli varm i kläderna på en kvalificerad tjänst, och egentligen ännu längre på en specialisttjänst. Jag hade nästan daglig panik i tre månader innan jag fick koll på mitt nuvarande jobb.

Spela rollen för kunder/chefer när du presenterar, men var ödmjuk och acceptera rättningar av de som vet bättre. Då får man bara le och säga "Fel av mig där, jag ska absolut tänka på det nästa gång men nu går vi vidare, det bästa kommer strax!!"

Så, jag är 40 år och får fortfarande den där "fake"-känslan ibland när man sitter nos mot nos med VD i möte eller ska ha besök av globala chefer. Men det är något som ligger inne i mig själv, det har inte så mycket med verkligheten att göra. Mina chefer har alltid varit nöjda även när jag själv inte tycker att jag gör nåt märkvärdigt alls!

Så det blir bättre med tiden, och vettiga chefer och kollegor förväntar sig inte att man vet allt genom osmos från dag 1.

Jättebra svar!

En annan grej som är bra är om man (privat) kan vara ett litet gäng nyanställda (på olika arbetsplatser) som träffas typ en kväll varannan månad och fikar och snackar. Tänk efter om du har någon gammal kursare eller kompis att dra igång ett sådant nätverk med, sedan bygger ni på med kompisars kompisar tills ni är 3-10 pers.

Vad gäller att prata inför folk så tycker jag att du först ska testa om det kanske inte är så illa ändå, man kan ju lätt gör sig en bild av sig själv, att man har vissa problem, och tro att det aldrig kommer gå över. Men i en arbetssituation där man inte har så mkt tid att tänka och oroa sig innan så kan det bli mer "bara kör på" av en sån grej. På högskolan blev det ju ibland att man ojade sig tillsammans i grupp och verkligen gick in i att det är så himla hemskt inför varje presentation. Jag har en kollega nu som är nervös varje gång hon ska tala inför andra, men hon pratar inte så mkt om det eftersom hon vill verka proffsig. Och det märks nästan inte alls när hon väl pratar, även om hon säkert tror det själv! Jag märker bara för att jag vet om det. De andra lyssnarna är tvungna att fokusera på ämnet och hänga med, de har inte tid att tänka på om hon darrar eller säger fel. Det är inte som i skolan när man mest presenterade för att presentera!

Om det inte funkar för dig efter några försök så tycker jag att du ska ta upp det med chefen eller någon på personalavdelningen. Det finns antagligen stöd att få på något sätt, t.ex. nån kurs. Du är ju inte den första som tycker detta är jobbigt!

Sist, när man är ny på jobbet så får man ofta en bild av att alla andra har full koll på vad de gör, alla är så duktiga, erfarna, kompetenta. Du upptäcker inte när kollegorna gör fel eller ligger efter osv, om ingen annan pekar ut det för dig. Man berättar inte för den nya kollegan hur slapp den gamla kollegan är, om man inte är en skitsnackare, utan allt sånt kommer du märka med tiden. Nu menar jag inte att du ska trösta dig med att de andra säkert inte är så duktiga, bara att du ska vara medveten om att du just nu är inne i en bubbla där du ser alla andra i ett rosa skimmer. Och då blir det ju svårt att se värdet i det man själv bidrar med. Att ha en bra utbildning i grunden är guld värt, och precis som andra skriver så har du 6-12 månader på dig att lära dig jobbet!

Vad skönt att höra att jag inte är ensam i världen :)

Jättebra idé det där med nätverket! Jag ska absolut kolla upp detta! 

Det där ned att tala inför folk är en övningssak. Fram tills jag var närmare 30 var jag en sån som sprang ur rummet gråtande när jag tvingades till sånt. Tills jag en dG sa till mig själv att " det är för fan bara att GÖRA" nu har jag kommit så långt att jag ärligt tycker det är kul och utan att darra på rösten skulle kunna tala på ett fullsatt globen!

Nu har inte jag en utbildning som du men känner ändå igen mig. Jag har gett mig fan på att jobba med något som jag i grund och botten är riktigt ddålig på. Jag är trögtänkt och har inte alls något inbyggt logiskt tänk vilket definitivt iskulle underlätta. Vissa dagar känner jag att vad fan håller jag på med det här för, och andra (fler dagar ju mer jag lär mig) så känns det skitbra för att jag når små framsteg för att jag helt enkelt inte ger upp fast jag har lust ibland. Har suttit på jobbet och grinat (när jag varit ensam) och fått panik för att jag känner mig så korkad. Men så bestämmer jag mig för att nä-ä, jag SKA fixa det här och det ÄR okej att inte kunna allting på en gång. Och när jag sen lyckats lösa problemet, även om det tagit lång tid, så känner jag mig lättad och tänker att "ha, jag kan minsann och inte tar jag den lätta vägen heller". Summa sumarum, man klarar mer än man tror om man bara ger sig fan på att det på nåt sätt går samt tillåter sig själv att ha brister. Du kommer fixa detta TS, din självkänsla kommer växa med tiden om du bara ser till att till största del fokusera på det som du faktiskt klarar av!