Hur får jag min 6-åring med ADHD att sluta svära så mycket??

Kan ni inte ha belöningssystem? Tio minuters svärfri tid ger honom en kupong, kupongerna kan i sin tur läggas ihop till något han gillar att göra.

Om han gillar karameller (och inte har problem med vikten) kan ju en av belöningarna vara en godis. En större belöning (efter en längre tids bra beteende) kan vara en utflykt, tid vid datorn eller något annat.

Jag har också funderat på det, men jag önskar han kunde sluta bete sig så för att förstår att man inte gör så, än att han gör det för att han vill ha en karamell :( Dessutom, när vi provat belöningssystem så har han blivit helt besatt av det, t ex gav vi honom kulor när han gjorde något bra förut, och det enda han tänkte på då var att göra en massa saker för att få kulor. Han frågade "får jag en kula om jag.....?" minst 100 gånger om dagen, och om vi bad honom göra något sa han "får jag en kula då????" - kändes som att det inte ledde någonvart.. Men det kanske vore värt att prova igen för vi håller verkligen på att bli galna :(

Man får väl kanske så gott man kan göra klart vad kulorna delas ut för, och att ni kommer att ställa krav på honom som inte belönas med kulor. Kanske en uppgift kan vara att inte fråga om kulor på en halvtimme?

låter väldigt likt min son som felaktigt hade diagnosen adhd mellan 3 och 5,5 år. Nu fick han nyss diagnos aspergers. 

Det är sjukt jobbigt att ständigt bli kallas för idiot osv ( jag vet.

Det dom sa på habiliteringen, kurs för föräldrar är att man i princip ska  ignorera beteenden man inte vill se och uppmuntra det man vill se. Inte säga till just när dom gjort nåt fel utan ta det senare, det kan ju iofs bli svårt eftersom det ofta gör "fel"...

deras pappa har ett bra system med dom, stora pojken får veta vad som gäller, relger mm och så blir han påmind om att göra det, tex tvätta händerna ef maten. När han gjort det får han poäng som blir tid vid datorn. Gör han inte det han ska så blir det ingen dator, det vet han. Men han blir inte skälld på då utan straffet blir att han inte får spela. Funkar bra där, inte hos mig...

här har vi också precis börjat förskoleklass och han hatar det redan, allt ät kaos fan.

Hoppas ni hittar en väg! 

Vi har samma problem med vår sexåring som har högfungerande autism. Häromveckan hade han bett sin fröken i förskoleklass att "hålla käften" samt sagt till sin resurs att hon är ful. Här hemma så säger han också fula saker till oss men det har jag inga problem med då jag bara ignorerar det. Enligt Bo Heilskovs bok så är ju detta med svordomar ofta en copingmekanism som egentligen är helt ofarlig och egentligen bättre än tex. självskadebeteende och utåtagerande beteende. Problemet är ju att omgivningen  blir så provocerad. Om alla bara ignorerade beteendet skulle det säkerligen minska i omfattning.

Min son har vissa perioder, helt klart märker man att han blir påverkad av vad andra säger. Så om han har umgåtts med någon kompis som svär så svär sonen mer också. Han brukar titta på filmer på youtube med sekvenser från Minecraft där folk har spelat in från sina egna världar och kommenterar. Det kan ju vara på både svenska och engelska, det är på både gott och ont, han har lärt sig mer engelska på ett år än vad jag har gjort på hela livet men jag är ju inte så förtjust i att han kan samtliga engelska svordomar.

Sen ser vi även att det sammanfaller med dagsformen. Det är som mentalt skrot som ska komma ut. Ju mer stressig dagen har varit desto mer svordomar och andra icke önskvärda ord och handlingar. Vi kallar att han morrar
Till viss del accepterar vi hans morr, de kommer av stressen, han är mindre stresstålig pga sin ADHD och det är oftast vi som har stressat honom för att vi inte har planerat tillräckligt bra, inte tänkt på att hålla blodsockret på en lämplig nivå eller på annat sätt rubbat rutinerna.
Men samtidigt så får han ju inte hålla på och ha sig tex vid matbordet, för då ÄR ju mat på G och hans utbrott försinkar ju maten ännu mer. Det är inte bara just vid middagsbordet vi har den regeln, det är inte någon matgestapo fasoner utan så kan det vara lite när och hur som helst. Han ser inte varför han ska sluta morra, han är ju stressad och det är vi som har stressat honom. -Om han hade gjort som vi sa från början så hade han inte behövt stressa

Kan vara Tourette/tics..........min son, 12 år, har oxå ADHD.  Han har även Tourette/tics och svär som en borstbindare ibland.

Någon skrev om belöning.....vi har oxå kört det men det var svårt - när det gäller Tourette/tics så är det som typ ett tvång.

Jag skulle skriva mer men det blev läggdags så jag hann inte. 

Idag var en sån typisk stress=mega-morr. eller rättare sagt, tror han hade spräckt en trumhinna om jag hade stått närmare.

Sonen hade läkartid inne i Växjö på BarnHab och var tvungen att sluta lite tidigare från skolan. Det gillar han inte, ett schema ska ju följas och dessutom så hade de brandövning, något som han har haft väldigt svårt för genom åren.
På hemvägen var det en trafikolycka (inga personskador enligt tidningen), vi valde mellan att stå kvar och vänta eller vända och ta en annan väg. Utsikten över att ha honom suckandes och rastlös i bilen valde vi att vända. Givetvis så hann de precis släppa på all trafik just när vi kom upp på stora vägen igen.

Alltså, en riktigt jobbig dag för honom. Framåt kvällen, blev det en duell mellan honom och ena systern om datorn. Han kallade henne "j*vla skitunge" och det accepterade vi ju inte så han blev utskickad i rummet, han blev så arg så han marscherade med stampande steg upp för trappan och sen vände han sig om och bara vrålskrek rätt ut, det sjöng till i både rutor och våra trumhinnor, det känns lite fortfarande. 
Man vet ju aldrig hur dagen hade varit om det bara ha varit vanligt dag utan de här 4 olika sakerna som störde honom men nu var han full av mentalt skrot som kom ut på det enda sättet som han kunde göra, bara rakt ut så mycket som bara gick. Och i den stunden räckte det inte med svordomar det var ett avgrundsvrål som behövde släppas ut. 

Det vi skulle kunna ha gjort bättre (olyckan kunde vi ju inte ha förhindrat) hade ju varit att ändra tiden så det inte hade varit på samma dag som brandövning och även senare så han inte hade behövt missa en lektion men man vill ju hinna hem i tid för sena dagar i stan blir också jobbiga för honom så det är alltid en balansgång. Det är hela tiden en process att lära sig vad som funkar och vad som inte funkar, ibland tror man att man har fattat men då dyker det upp nya saker som ställer till det igen. 

 Man får göra så gott man kan som förälder och kompensera med kärlek för resten.