Börjar tvivla på relationen då vi planerar barn

Hej!
Jag är tillsammans med en kille sedan 3,5 år och sambo sedan 2 år. När vi hade varit tillsammans i 1 år tog jag upp frågan om barn då jag gärna ville skaffa det med honom. Han förklarade då att han var osäker på om han nånsin ville ha barn vilket gjorde mig jätteledsen. Sedan dess har det varit en vattendelare i vårt förhållande. Vi gick några gånger i familjeterapi för ett år sedan för att se om vi kunde komma framåt i frågan men det hände inte så mycket. Nu har dock min sambo börjat vänja sig vid tanken och vi har börjat planera för det seriöst. Men då har jag vänt och blivit rädd! Jag börjar tvivla på relationen, om det verkligen är den man jag vill spendera resten av livet med (eller iallafall de 20 kommande åren tills ev kommande barn är vuxna). Mina funderingar kretsar kring att jag inte känner mig tillräckligt attraherad av honom och att han är ganska egocentrisk. För övrigt är han en underbar sambo och vi har ett stabilt och sunt förhållande och bråkar nästan aldrig. Jag tror också att han skulle bli en bra pappa, har inga direkta dubier vad gäller den biten. Så även om vi ev skulle gå isär när vi har barn tror jag att det skulle funka mellan oss och i våra roller som föräldrar.
Jag har nu börjat känna som en knut i magen för detta och när vi har sex kan jag ibland få en olustkänsla - jag får liksom nästan panik när jag tänker på att det skulle kunna bli ett barn trots att vi skyddar oss. Till saken hör också att jag har problem med min mage (konstaterat hiatusbråck och ev IBS) och det känns ibland som om jag inte kan reda ut vad som är jobbiga känslor som sätter sig i magen och vad som bara är mitt vanliga fysiska magont så att säga.
Vad gäller att jag inte känner mig tillräckligt attraherad så funderar jag på om det helt enkelt är så att det känns såhär efter 3,5 år i en relation - man är ju inte nykär längre. Samtidigt hör jag folk som säger att de fortfarande kan bli knäsvaga av sin partner efter 20 år i relationen. Känn inte som om det är på den nivån för mig. Jag kan känna ibland att min partner bryr sig lite för lite om sitt utseende - samtidigt känner jag mig så ytlig när jag tänker så och därför vill jag inte påpeka det för mycket i relationen. Jag är fortfarande attraherad av honom men det är inte direkt passionerat.
Ibland blir jag osäker på mig själv; om det är så att jag har lätt för att bli kär i kärleken och att jag egentligen är rädd för att vara ensam. Har mått så fruktansvärt dåligt under långa perioder när jag inte haft en stabil relation (då jag t ex varit med upptagna män).
Det jag funderat på är om han verkligen inte är rätt man att skaffa barn med för mig eller om det handlar om att jag är rädd när det nu blir så definitivt och seriöst (jag tänker då framförallt anknytningsteoretiskt). Till saken hör att jag ju tidigare haft flera relationer med upptagna män och män som inte velat ha en seriös relation. Jag har då kämpat och kämpat för detta och jag kan lite se samma mönster här - att när jag plötsligt måste ge upp kampen för att få honom att vilja skaffa barn så blir jag rädd/inte lika intresserad. Jag var också lite rädd när vi skulle flytta ihop även om det var jag som drev på det. Det har ju dock funkat problemfritt.
Jag har haft en tidigare relation i drygt sex år och där fick jag kritik av min sambo för att jag på något sätt alltid räknade med att det kunde ta slut, t ex skrev jag mitt namn i alla mina böcker så att vi skulle veta vems som var vems om vi ev skulle gå isär.
Min mamma gick bort då jag var 14 - hon hade varit sjuk länge. Kanske kan det spela roll för min något realistiska och oroliga syn på saker och ting.
Jag är också väldigt analytiskt lagd som person och grubblar rätt mycket över saker. Har ibland svårt att vara "här och nu" och är väldigt ansvarsfull. Jag tänker därför på vårt ev framtida barn och att jag inte vill trassla till något för varken det eller min sambo. Jag vill vara säker på relationen först. Men hur pass säker är säker? Jag trivs i relationen och vill inte lämna den. Jag kan bara ibland fundera på om det finns någon ännu bättre för mig. Samtidigt vet jag också förnuftsmässigt att detta kan vara min sista chans att få barn. Jag är 36 år och har inte all tid i världen kvar (förutom om jag ev fryser in mina ägg, då har jag till jag är 45 år på mig om jag har tur).

Tacksam för lite tankar om hur jag ska komma vidare.