Hur hittar man tillbaka till varandra eller är kärleken slu?

Jag känner igen mig.. Även om det praktiska funkar, har jag tappat attraktion och kärlek.. Men inte min sambo.. Har inget bra råd, men jag hoppa ni kommer fram till en lösning.

Hej,

Jag känner också så och har tyvärr inga råd att komma med. Efter tio år och två barn har vi ett liv som fungerar bra och vi är inte på något sätt osams, men jag är inte kär. Alls. Jag kan inte ens tänka mig att pussas längre.

Ändå känns det liksom fånigt att skiljas när det skulle krångla till så mycket både för oss och barnen. Jag är rädd att jag kommer att täffa någon och DÅ vilja skiljas, vilket absolut inte vore en rolig situation. Ska prova familjeterapi nästa vecka och se om det kan hjälpa oss på något sätt.    

Ni som känner så, testa familjerådgivning. Har inte testat det själv men har hört från flera att det var det bästa dom gjort.

Lägger till i favoriter...

Min man vägrar att gå på familjerådgivning! Jag har sagt att jag tycker att vi ska gå och oxå hört både gott och ont om det!

Ja precis så kan jag känna!!! Att det känns dumt att skiljas när det funkar så bra med själva familjebiten! MEN hur kul är det då?? Att inte känna sig kär i den man lever i hop med? Ska man nöja sig med det? Att det "funkar"?

Jag menar inte att jag måste känna mig nykär och blixtförälskad i min man varje dag, men det vore ju lite kul om man NÅGONGÅNG gjorde det och att man VILL kyssa honom och att man VILL åka på semester ensamma i hop!
Som de är nu känner jag mig lite kvävd för att jag inte kan göra som jag vill... han vet ju och känner att jag inte vill göra något med honom och blir sur när jag bokar upp något med tejkompisarna! Han säger att det vore ju kul om jag ville göra något med honom någon gång också! Och det kan jag ju förstå.... men då känner jag mig ännu mer kvävd och vågar inte boka in mig med tjejerna för att han blir sur då! Så blir det som en ond cirkel!!!

Ska man nöja sig så här? Finns det ingen som känt så här och skiljt sig som kan berätta hur det var?

Ja!!! Herregud det måste ju finnas någon som har varit i vår situation och faktiskt lämnat!!! Hur gick det?
LÄste en annan tråd om skilsmässa, barnen behöver inte fara illa! Det kan många gånger vara värre att se sina föräldrar vara ledsna och irriterade på varandra hela tiden! Men man vill ju inte göra något dumt och sen ångra sig!!

Minman är en jättefin person och han är värd någon som är glad och lycklig! Ingen som jag som går och irriterar mig på allt och känner mig kvävd och ensam när vi väl är hemma samtidigt!

Jag älskar när han jobbar för då kan jag pratat i telefon hur länge jag vill, och vänta med att städa undan i köket eller hänga tvätten när JAGm vill osv! Ingen som gnäller på det ena eller andra! Men skulle man uppskatta det lika mycket om man bodde själv? Skulle man inte sakna det då? Inte gnället kanske, men någon som undrar eller bryr sig?

AAAHHHH!!!! (

För mig är det tvärtom. Jag älskar min man o vill kramas o pussas om ha sex. Men saker rullar aldrig på, detär tjafs nästan jämt o vi bråkar rätt mkt, alltså full styrka bråk, med gap, skrik o anklagelser. Det är så himla jobbigt. Jag upplever det som att jag drar hela familjen, det är jag som tjatar o styr upp, fixar o kommer ihåg.o det känns som ett sånt motstånd från min man jämt, inget kan nånsin vara enkelt o "jovisst, det fixar jag, inga problem" eller änu hellre, spontant fixat utan min inblandning alls. Han är inte lat eller ansvarslös men han har som ngn slags blind fläck för att kunna se saker ur min synvinkel o har som princip att gå i försvarsställning om jag tar upp något. Om jag säger att han är trist o va kul det vore om du var lite roligare, då förstår jag att man tar det som personangrepp o blir upprörd men om jag säger att jag är trött på att han sitter med iphonen jämt o blir helt okontaktbar så borde man väl kunna ta det på ett bea sätt o tom kanske visa sin goda vilja genom att lägga ifrån sig den då o då? Men nä, bäst att bli jätteupprörd o försvara sig mot angreppet o hävda att man nästan aldrig kollar iphonen o kanske också dra in jobet en sväng, att det är pga jobbet man inte hör att barnen ropar hams namn sju ggr fast de sitter bredvid varandra. Uppförsbacke hela jävla vägen. Och det ör så surt för det känns som att det är så lite som behövs för att allt ska vara bra men att han bara vägrar ge mig den lilla biten. O det gör i sin tur att jag känner det som att han inte älskarmig. Och så hör man om folk som är så kära i sina män, som är helt undervara o bekräftar dem hela tiden o verkar ha helt perfekt kärlek. Såna här "jaha var det såhär det skulle kännas-historier". Men kanske de personerna hade det bra mkt sämre än jag från början? Jag kanske har det mkt bättre än kag fattar? Eller tänk om både jag o min man slösar bort dyrbar livstid i det här slitsamma äktenskapet.

Ja man har bara ett liv (som vi vet) och det ska man nog vara väldigt rädd om! Jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra saker och önskat att jag gjort si eller så i stället!

Jag vet att jag har en bra man på alla sätt och vis! Men vad gör man om kärleken tar slut? Och går det att få tillbaka den??