Hur ska jag sluta vara så negativ?

Skriv ner det du vill få bort och skriv upp det du vill lägga till. Titta på lappen ofta.
När du känner att du är på väg ini gamla spår, ge dig själv en timeout. Blunda, räkna till tio, säga fula ord tyst, slå en kudde, ha kallt vatten i ansiktet eller vad som helst,

Tipsar om boken "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forstner. Tar upp just detta  - tjatfällan, som leder till att förstärka det negativa beteendet.  Finns mycket tänktvärt och konkreta tips om hur man kommer ur det. Man bör snarare ignorera det negativa beteendet och uppmärksamma det positiva.

När vi kommit in i negativa spiraler tvingar jag mig själv att vara glad och positiv mot barnen, även om jag inte känner det alls. Spelar teater helt enkelt... Oftast ger det positiva ringar på vattnet och snart är man positiv "på riktigt":

Jag ska prova o läsa den boken. Säga fula ord gör jag faktiskt aldrig. Men jag kan ryta till ordentligt på senaste tiden när hon tjatar o tjatar och mitt tålamod tar slut!

Att bara ignorera hennes dåliga beteende är jättejobbigt! Tex  tandborstning. Hon vägrar borsta själv jag ska göra det. När jag ska göra det så hoppar hon o studsar o pratar o gapar hela tiden. Då blir jag jättearg för jag vet att hon måste i säng för att hon ska upp på morgonen för att gå i skolan. (hon är i förskoleklass) att bara ignorera funkar inte för då slipper hon ju borsta tänderna. Eller skulle jag bara köra in tandborsten även om hon hoppar o studsar så skulle jag  råka skada henne och det vill jag inte. Alltidd är det nåt hon inte vill göra och jag tjatar. (nu får jag väl ge henne lite kredit eftersom hon både igår och idag plockade in disken i diskmaskinen och vek ihop sina kläder i den rena tvätten med glädje!  Hon ville vara snäll sa hon för att då får hon julklappar från jultomten. Är allt på väg att bli bättre tro?

Jag tipsar om en annan bok istället: Ingegerd Gavelin, "Att möta sitt barn - och sig själv". Hon fokuserar på föräldern och vad det är som skapar frustration över och kring det egna barnet - kring sådant som vi egentligen inte borde bli frustrerade över.

Vad gäller tandborstsituationen så undrar jag vad du menar med hennes "dåliga" beteende? Självklart ska du hjälpa henne att borsta tänderna. Barn behöver hjälp med tandborstning länge. Frågar du professionen så säger de att vuxen bör hjälpa till upp till 10-12-årsåldern. Att hon pratar och hoppar runt låter också väldigt normalt för ett barn i den åldern. Hon vill ju vara social med dig på det sätt hon kan. Tandborstning kommer knappast överst på hennes prio-lista, framför allt inte på beordrad tid.

Vad säger hon själv? Hur vill hon ha det? Varför är hon så uppjagad på kvällen exempelvis? Saknar hon dig? Vill ta igen tid med dig? Hon är ju i en ålder då det går att ha ett samtal. Det blir ju inget bra om barn sätter likhetstecken mellan att vara snäll och att vara lydig.....

Glömde:

Använd "Jag-budskap" istället för att poängtera hennes brister och fel. Då anklagar du inte henne utan talar om vad du vill istället.

Tänk också en vidare sväng kring det här med att du blir sur för att hon inte gör som du säger. Är det egentligen något negativt....att hon väljer att inte alltid lyda? Gör du alltid som hon säger? Lyder du alltid vad andra säger? Varför inte?

Prata med henne, om vad du vill och varför det är viktigt för dig. Barn vill oftast vara sina föräldrar till lags men inte bara följa order för att . Har du vettiga argument så brukar de förstå....även om de behöver påminnas .