låt oss tala mobbning

Heroiskt. Men jag upplever inte att du har särskilt rätt. Idag, mer än någonsin förr, har barn möjlighet att få vara sig själva och "får lov" att sticka ut. Man har aldrig talat så öppet om barns beteende som man gör nu. Jag säger inte att det hjälper och löser problem, men att påstå att ingen vågar prata om det är att verka okunnig. 

Nu sa jag ju inte att vi inte vågar prata om det, utan att vi inte pratar om det. Åtminstone inte lösningsorienterat.

Delvis håller jag med om att det finns mer möjligheter att sticka ut idag än tidigare, men det gäller trots allt bara vissa områden. Andra snävas istället åt allt mer, och då tänker jag främst på kroppsuppfattning och könsstereotyper.

MEN ganska lite av mobbningen handlar ju egentligen om att någon sticker ut. Mekanismerna bakom är helt andra. Jag önskar att vi kunde prata om dem.

Så länge kreti och pleti lägger mer energi på att leta "förklaringar" och tycka synd om mobbare (de har ju diagnoser! de har ju trassliga hemförhållanden!) kommer problemet inte att minska i omfattning.

Därmed inte sagt att barn med diagnoser eller trassliga hemförhållanden inte ska få hjälp och stöd utifrån detta utan endast att det aldrig får ses som en förmildrande omständighet när det kommer till mobbing. En mobbad struntar blankt i huruvida plågoanden är diagnosfri och har kärleksfulla föräldrar eller samlar på bokstavsdiagnoser och bor ensam med en alkoholiserad farsa. 

Visst. Men även att demonisera mobbaren anser jag vara fel väg att gå. En grundförutsättning för ett effektivt arbete mot mobbning måste vara att inse att alla kan bli mobbare. Många är både mobbare och mobbade dessutom. Vissa vid olika tidpunkt, andra samtidigt.

Utifrån den utgångspunkten kan vi konstatera vad som skapar mobbare. Och här är grunden osäkerhet och önskan att tillhöra ett sammanhang/gruppen. För att nå en position i sammanslutningen är både vuxna och barn (ofta omedvetet) beredda att angripa andra och är sällan benägna att stå på den utsatta personens sida, i rädsla för att själv tappa sin plats.

Just nu går jag i åttan och är lite halvmobbad.
Så sent som igår blev en kille så kränkt av det ytterst provocerande uttalandet jag gjorde om min rätt till arbetsro att han drog till med "Räck upp handen om du är jävligt irriterad av att Tashie finns!".
Den närvarande läraren reagerade inte, men min mentor fick reda på incidenten och kom med det underbara förslaget att skolan skulle ta upp det med gossens föräldrar.
Så fan heller. Föräldrar till mobbare är enligt min erfarenhet de mest förnekande människor som finns. 

Nåja, inte ALLA. Mina föräldrar erfor både och "på min tid". Men jag önskar verkligen att alla föräldrar insåg att deras barn inte är änglar.

Vad tycker du att man ska göra åt det som du blev utsatt för? Min spontana tanke är att läraren borde ha reagerat och sagt ifrån att alla ska behandla varandra med respekt i hens klassrum. Och att dina klasskamrater, om de hade någon ryggrad, åtminstone inte skulle ha räckt upp handen (jag vet ju inte vad de gjorde i situationen). 

Vad man verkligen ska göra åt mobbning, för att få det att upphöra alltså, vet jag inte, men jag har en känsla av att orsaken till stor del är otrygghet. I skolan kan det säkert gå så långt som upp till rektor, att om lärarna har en otrygg arbetssituation skapar det i förlängningen ett otryggt klimat även i klassrummen, där mobbning lättare får fäste.

Annars tycker jag att man ska förespråka nolltolerans. De som mobbar får en chans eller två att sluta, annars får de byta skola (i alla fall om det är någon som är verkligt utsatt och inte bara "halvmobbad"). 

föräldrarna till barnet som mobbar tycker jag bär ett stort ansvar  i samarbete med skolan  eller läraren ,och tycker läraren eller skolan kan bära ett ansvar att underätta de som mobbar och föräldrar .visst kan den utsattes föräldrar kontakta dom andra föräldrarna men det måste va skolan i första hand eftersom det är där det pågår.

Skolan är ett spännande ställe på många sätt. Vi har en regering som verkar vilja slå ihjäl skolan, de är på god väg att lyckas, med sina orimliga besparingar.

Det spelar ingen roll hur många fina dokument man producerar eller vad för åtgärdstrappor man har arbetat fram om det inte finns personal som kan driva dessa frågor på ett vettigt sätt.

Tror tyvärr att många lärare, inte alla förstås, som inte orkar för att de är mer eller mindre mentalt utmattade. Det är inte ett försvar utan mer ett konstaterande.

Vi har skolplikt och med det följer ett oerhört ansvar från skolans, kommunens och statens sida.

Vad föreslår du för åtgärder?