Min flicka kommer nog inte kunna få biologiska barn

Man kan aldrig förutspå med sånna saker med 200% det får tiden utvisa.
Men blir fallet sådant så finns äggdonation.

Koncetrera er på att hon ska bli frisk istället.

När hon blir äldre och leker "mamma, pappa, barn" eller när hon är så införstådd med att hon själv faktiskt kommer skaffa barn en dag kan du säga det tex så här:

"Jaa, du kommer få så många barn. Och jag kommer bli en mormor, det du! Men när du var liten var du sjuk och för att doktorn skulle kunna hjälpa dig att bli frisk tog han bort så att du inte kan föda egna barn. Tänk vilken tur du har som får adoptera"

eller:

"Du kommer bli en jättebra mamma. Och vet du vad, du får möjligheten att välja när du skaffar barn, det kan du planera länge. Kanske får du en vacker dotter som kommer från afrika?"

eller vänta till hon är 12-13 år när ni pratar om mens och låt både henne och dig gråta, bli förbannade och var ledsna. Kanske bryr hon sig inte alls då. Kanske blir hon lättad.  

Jag tycker det är dags att berätta ungefär i samma veva som flickan får sin första mens, för det är då som först man ska börja kunna förstå hur kroppen fungerar och varför.

Om du har tur så kanske din dotter inte ens vill ha barn i framtiden. Det finns massor av människor som väljer bort barn. Så du kan ju hoppas på det.

Har ingen erfarenhet av liknande öht. Men rent spontant så skulle jag nog säga att hade det vart jag som var i din sits, så hade jag nog väntat med att förklara det tills hon är gammal nog att förstå till fullo.

Blir bara knepigt i huvudet på en liten en när man ska förklara något så komplicerat känns det som.
Eftersom ni inte vet heller till 100 att det faktiskt är så än så är det ju onödigt att krångla till allt och sen visar det sig att det inte alls är något galet.

Så när mensen börjar dyka upp, där runt 12-14 nånting, hade jag nog börjat prata med henne om det och frågat henne om hon vill ta reda på hur det ligger till. Bara så hon vet att det går att kolla det osv.

åh jag förstår dina funderingar ts, har aldrig varit i din sits dock och hoppas att jag inte ska behöva tvingas vara det heller, MEN jag är också sådan som tänker framåt i tiden, väldigt mycket..
och hade jag varit i din sits så hade det där också slagit mig....

det jag nog skulle försöka fokusera på inför barnet när den tiden kommer skulle vara att framhärda vikten av behandlingen... och att barnet överlevde tack vare den..

jag vet inte hur det fungerar, kommer hon att kunna få mens osv?
för då tänker jag att om inte så är det kanske lättare att förklara redan då..

det är ju en svår grej.. och det kommer nog bli svårt för henne när hon sedan som vuxen kommer att börja längta efter egna barn...
kanske är fördelen att redan innan veta att det antagligen inte kommer att fungera på biologisk väg på egen hand...
att hon inte behöver försöka i det oändliga och inget händer... kanske blir det mer en självklarhet för henne istället för en sorg om du förstår hur jag menar?

stor kram till dig och din familj ts!!! 

Tack för att ni tog er tid att svara.
Det är ju precis så som några av er förstått, att jag tänker en bra bit in i framtiden. Förbereder mig så gott jag kan på vad min mamma-roll har att bjuda på.
Dottern är frisk.
I dagsläget vet jag mycket lite om dotterns biologiska tillstånd. Vet ej om hon har fungerande livmoder, vet ej om hon kommer få mens. Frågor till läkare vid väl valt tillfälle  

Jag tänker att eftersom det finns väldigt många som faktiskt är ofrivilligt barnlösa, så måste det ju finnas väldigt många som vet hur det känns när man inte får välja själv.
Hade man velat kunna förbereda sig på sitt öde tidigare än genom en läkarundersökning efter tappra försök?
Det har jag nu möjligheten att göra - förbereda min dotter när hon är i lämplig ålder/mognad.

Jag har även varit inne på funderingen kring äggdonation. Och har frågor kring det också. Några som är praktiska och de kan jag ta med en läkare vid tillfälle.
Men de emotionella frågorna rår sällan läkare på. Vill man ha donerade ägg inom eller utom familjen? 
 
I dagsläget är inte detta ett "problem", det är jag såklart medveten om.
För inte allt för länge sedan fanns inte möjligheten att förbereda sig på sådana här situationer. Läkarna sa bara att man fick vänta och se. Nu har de sagt att med största sannorlikhet är min dotter steril efter behandlingarna. Därför tycker jag att det är dumt att inte börja reflektera. Det kan man väl alltid få göra?  

Självklart kan min dotter välja att inte bli mamma, det har hon den fullaste rätten till och jag kommer acceptera det valet också. Jag kommer dock inte gå och "hoppas på det".
 
              

Förstår precis hur du tänker och känner.

Jag har en flicka med Turners syndrom vilket bl a betyder att hon är småväxt och inte kan producera egna ägg.

Hennes chanser att bli mamma är genom äggdonation eller adoption och vi har all tid i världen att förbereda henne och göra de undersökningar och ställa henne i de köer som kommer att behövas. Om hon vill ha barn vill säga... 

Hon är 4 år nu och vi pratar mest om det som är aktuellt just nu för henne (hennes utveckling är ju lite annorlunda). Att prata om hennes möjligheter att bli mamma väntar vi med tills hon är mer mogen, kanske vid 10-12 årsåldern. Däremot tar vi gärna upp när tillfälle ges att det finns många sätt att bli förälder på så att det inte ska kännas främmande för henne när det väl är dags.

Jag skulle föredra ägg utanför familjen men det blir hennes (och hennes mans) beslut :) 

Att prata öppet om det med henne kan säkert vänta som du säger men om du vill få henne att ha ett öppet sinne till olika sorters familjebildningar så kan ni kanske ha barnböcker som handlar om sånt. Barn är ju intresserade av hur barn kommer till världen och då kan man ju presentera olika sätt på ett positivt sätt. På storkkliniken i Danmark har jag bläddrat bland en massa böcker som handlar om familjer med två mammor, om familjer med barn från olika länder, om barn som tillkommit med donerade ägg eller spermier. Alla varianter finns i barnböcker.

Kan bara ge dig råd utifrån att jag själv är barnlös. Fick veta om mitt "handikapp" på ett chockartat sätt av en osmidig läkare när jag och sambon redan försökt få barn ett par år. För mig har det inneburit många års onödigt lidande och dessutom att vi förmodligen aldrig kommer hinna skaffa barn. Vi har idag försökt aktivt med olika behandlingar i 8 år och ännu inte lyckats.

Min erfarenhet säger mig att du ska vara öppen med din dotter så att hon ser andra mljligheter (som äggdonation, adoption osv)  som fullt naturliga och möjliga lösningar (redan som barn) Det kommer att bespara henne mycket lidande. Du kan förbereda henne på de olika sätt som ett barn kan bli till ex. den dagen hon börjar ställa frågor.