Samarbetsproblem?

vad är det för samarbete du syftar på?

Vi kör på jag plockar fram/han plockar undan... =)

nej men, outalad deal är väl att den som lagar mat fixar inte disken (jag lagar och stökar till köket - han städar)
börjar den ena städa så gör den andre det i ett annat rum (annars känner man sig dålig)

Vi kan inte vara i samma rum och renovera... för vi gör på olika sätt och blir vansinniga på varandra, utan jobbar på så sätt bäst var för sig.
 
hur vill du satsa och förbättra? vad är det som behövs förbättras?

det går ju inte att laga något som är trasigt 

Jag känner mig tyvärr ganska ofta som en tjatig mamma. "Kan du göra det?" När jag får en ledig stund och inte har ansvar för barnen försöker jag göra praktiska saker i hemmet (ja, förutom på kvällen då) men min man sätter sig nästan alltid framför datorn upplever jag vilket skapar irritation, och kanske svartsjuka också, hos mig. Å andra sidan så går min man och tjatar på mig för att jag har vissa svårigheter att lägga tillbaka sakerna på sin plats tex. Det blir helt enkelt ganska lätt en negativ atmosfär... Det här är bara några exempel

Det är ju så att man i en relation inte kan göra exakt likadant. Man har olika roller i en familj - men alla kan bidra på sitt sätt. Jag tycker att det du beskriver låter som hemma hos oss. När jag får en lugn stund så tvättar jag, plockar undan leksaker eller börjar med middagen. Medan min man sätter sig med mobilen eller datorn. Det beror på att jag är hemma hela dagarna med barnen och måste vara effektiv, vilket hänger kvar även på kvällen efter som att jag vet att det hela tiden finns saker att göra. Min man gör sitt på jobbet och kommer hem och är inte inne i min lunk utan tycker att arbetsdagen är slut och ser inte allt som jag tycker måste göras. Det är inget han gör för att han är lat, utan han vet helt enkelt inte vad jag anser "ska göras". Det blir ofta att jag ber honom att göra det ena eller det andra - om han inte är med barnen förstås - och han gör alltid det jag ber om.

Sen kan han ibland tycka att jag slarvar med att hänga upp disktrasan på tork eller kolla så att disken är helt ren när jag tömmer maskinen, men det blir ingen konflikt. Jag svarar att ja, där var jag slarvig men så blir det ibland - är man hemma med två småbarn hinner man inte alltid vara noga med allt. Och det vet han. Vi ä ganska bra på att markera när någon upfattas lite skarp eller grinig, och vi är också bra på att lägga ner tonen när den andra gör den markeringen. Oftast menar man inget illa när man låter grinig, utan uttrycker sig bara lite dumt. Och ibland blir man grinig trots att man inte behöver vara det.

Jag förstår din frustration, jag har känt den själv många gånger men har börjat förstå våra roller bättre nu och vi sammarbetar väldigt bra egentligen. Vi kompletterar varandra och det är väldigt bra för våra barn att ha föräldrar som har olika roller och visar upp olika sätt att vara på. Sålänge vi samarbetar så gör det ingenting att vi gör olika saker eller på olika sätt, eller tycker att olika saker är olika viktiga. Med tiden hittar man en rutin som fungerar.

Hemma hos oss finns en del oskrivna regler som vuxit fram med åren. Om jag tvättar barnen efter maten tar min man undan från bordet. Disk ska direkt ner i maskinen, inte ställas på bänken om det inte finns anledning till det. När den ena lagar mat eller städar tar den andra det huvudsakliga ansvaret för barnen. När den ena går upp med barnen på morgonen bäddar den andra sängarna. Och liknande...

Jag tycker att vi har ett bra samarbete. Jag är den som ber mest om saker, men det är egentligen ganska bra för då får jag det som jag vill ha det också. ;) Och undrar han vad barnen ska ha på sig för kläder och jag inte tänkt ut något, så säger jag att jag inte vet så det får han fundera ut. Istället för att bli grinig och tycka att han aldrig tar intiativ eller tänker själv.

Ang datortid så kom vi överens om vi inte sitter framför datorn på dagtid när vi är hemma hela familjen. Efter som att man skärmar av sig så från omvärlden och därmed inte är att räkna med. Man hör inte om barnen vill något, man tänker inte på om det är dags att göra mat etc. Nu är våra ban ganska små, 7 mån och 2 år, så de behöver konstant uppmärksamhet och assistans. Det är såklart annat om man har stora barn.

Datorn använder vi i regel när barnen sover. Vill vi använda datorn på dan så måste vi kommunicera om det. Höra med den andra om det är okej att man tar en stund framför datorn för att skiva på bloggen eller liknande. Då tar den andra på sig ansvaret för barnen under den stunden. Ibland passar det inte, tex när det är dags att börja med maten eller om den andra partnern inte vill vara själv med barnen just då, och då får man helt enkelt vänta till senare.

Det är givetvis jättefrustrerande att stressa runt och försöka få saker gjorda medan man tar hand om barnen och den andra partnern sätter sig vid datorn. Men det är sällan av elakhet utan handlar om att man inte vet vad den andra tänker och gör. Då är det bra att komma överens om en regel som minskar risken för att såna siatuationer uppstår. I vårt hem är det mycket sällan som man kan sitta framför en dator när barnen är vakna, så därför gäller den oskrivna regeln att det är inget man gör utan att prata med varandra först.

Här hemma är det tyvärr jag som styr skutan till 80%. Han gör såklart saker när jag ber honom göra det med det är sällan på eget initiativ. Han är mer händig än vad jag är men vi kompletterar varandra väldigt bra. Min make är dock en jäkel på att städa! :) Hans enda uppgift i köket är att tömma diskmaskinen när det är ren disk i den och plocka undan efter middagen, men det är en outtalad deal vi har gjort. Svårt att säga exakt hur vi gör här hemma men som sagt, vi kommer överens och när vi väl ska göra det snyggt här hemma eller sätta ihop ikea-möbler så sammarbetar vi exemplariskt :D