"Det blir inga barn"
En stor sten har släppt ifrån mitt hjärta
Äntligen har jag berättat för familj och för vänner
Äntligen har jag vågar erkänna
I över tio års tid har jag levt i hopp, misströstan och förnekelse
Om man inte vågar erkänna för sig själv - hur kan man då berätta för dem som undrar?
Jag har framstått som en ointresserad vän
En barnhatande kvinna (kunde inte vara mer fel)
Bitter, ointresserad, avundsjuk?
Men idag
Om någon frågar mig varför jag valt att inte skaffa barn
Idag svarar jag
Det blir inga barn
(resultatet brukar bli en paus, och något konstigt utlägg om personen i frågas bekanta som inte heller ville ha barn)
Då upprepar jag bara - Det blir inga barn. Det är ingenting jag valt.
(Då brukar personen i fråga flacka med blicken och be om ursäkt)
Be inte om ursäkt.
Jag har levt med detta i över tio års tid, jag har våndats över det, hatat det, kämpat med det, gråtit med det, och slutligen - förlikat mig med det.
Tyck inte synd om mig, det är det värsta du kan göra. Ge mig inga råd - jag har prövat allt. Prata inte om adoption - jag vet vilka alternativ jag har. Släpp det bara, och låt mig leva vidare i min sorg.
Att vara 36 år gammal, leva i ett fast förhållande sedan 18 år, och inte ha några egna barn - räknas som någonting konstigt i dagens samhälle.
Under hela tonårstiden blir du undervisad i hur du undviker att bli med barn, du äter p-piller, använder kondom, fördjupar dig i preventivmedel av alla dess slag. I många fall fall så räcker det med ett litet misstag - så plupp! Blir du gravid. Men då finns alltid dagenefterpiller, och i slutändan aborter. Klart som korvspad. Skitenkelt.
Alla blir gravida. Syskon, vänner, mostrar, kompisars barn, kusiner, folk på stan går med barnvagn, kvinnor som ammar överallt ska självklart ha rättigheter, vabba ska man få göra utan att blinka, självklart får man hämta barnet på dagis även om alla andra på jobbet slutar en timma senare, stora magar går framför allt annars, gravida kvinnor är gudar, barn är vår framtid, vi ärver inte jorden av våra föräldrar vi lånar den av våra barn, barn föds oskyldiga, ingen nekar en gravid kvinna, mammaledighet är en självklarhet, pappaledighet likaså, barnbidrag, dagis, föräldrapeng, förståelse, empati, medmänsklighet, kärleken till ett barn, ömheten inför modern/fadern, ave maria...
VÄRLDEN ÄR UPPBYGGD KRING ATT VI SKA FÖRÖKA OSS
JAG KAN INTE FÖRÖKA MIG
JAG HAR INGA FÖRMÅNER/BIDRAG/MÄNNISKOR SOM VISAR HÄNSYN FÖR MIN GRAVIDA MAGE ELLER MITT BARN
JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ GE EN FÖRLÅTMIGBLICK PÅ ICA NÄR MITT BARN SKRIKER
JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ ARGA BLICKAR NÄR JAG AMMAR OFFENTLIGT
JAG KOMMER ALDRIG ATT VARA MAMMALEDIG
JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ KRAMA OM MITT EGET BARN
JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ BERÄTTA HUR MYCKET JAG ÄLSKAR HONOM/HENNE
Det enda jag får leva med är vetskapen om hur mycket jag skulle älska ett eget barn. Hur mycket jag skulle ge för mitt barn. Jag skulle ge allt!
men
Det blir inga barn
